Jag skrev häromdagen att jag skulle laga Lantlivs lammfärspaj...
Så nu är det upp till bevis!
Varsågoda!
Den var ljuvligt god-men i ärlighetens namn och kanske till Lantlivs försvar så har jag gjort den på "mitt" vis...
Det ser ju faktiskt inte mycket ut, som lite köttfärs utslängd på potatismos. Men så är det inte. Det är en pajdeg på majsmjöl, som man kokar nån minut till en gröt och sen smetar ut i formen...
Det blir inte så elegant, jag vet, men gott.
Sen tog jag bort fetaosten av den enkla anledningen att jag inte hade kommit ihåg att köpa hem. Och så slängde jag i några färska tomater och purjo och chili och...plötsligt var det inte alls lantlivs paj längre. Måste prova den nästa gång om jag bara kan försöka följa ett recept.

Jag vet inte vad det är för fel på mig för jag har svårt att följa recept...Jag kastar i lite vad som helst och ofta blir det jättebra och uppskattat men när barnen sen vill ha en repris kan jag inte för mitt liv komma ihåg hur jag gjorde...exakt och så blir det något liknande...

Nån som känner igen sig?

Så varsågoda Persiljas lantlivspaj. Men be inte om receptet för jag vet inte så noga...exakt...

Satt och bloggrade runt bland favoriterna och läste ikapp allt jag inte hunnit. Hurra för långhelger utan krav!!! Det är så förbaskat skönt att faktiskt inte ha något planerat. Inte en gäst, inte några resor, ingenting. Bara någon unge som tittar förbi hos mina ungar och lugn och ro, kravlöst!
Man behöver verkligen inte göra nånting särskilt. Barnen mår bra av att ha tråkigt. Då kanske de ritar efter ett tag eller sitter och sprättar på gitarren (som sonen, 8 år, gör nu).
Jag försöker stå ut även om det låter (förlåt sonen) förjävligt. Hur ska det låta bra nån gång om han aldrig får hålla på???
Fast ibland skriker vi unisont "SLUTA!!!" Men inte nu...

Skulle inte skrivit nåt. Nu bråkar de så det slår gnistor.
8-åringen och 6-åringen bråkar så mycket nu. Ofta!!! 6-åringen är i trotsåldern och eftersom hon varit en ängel tills nu har hon en massa att ta igen. Alla trotsåldrar på en gång!!!
Fy för den lede!!!
Nu går jag fort härifrån. Vill inte vara i detta rum längre!!!

Idag var jag så där klok som jag önskar att jag vore hela tiden! Igår kvittrade dottern om allt kul vi skulle göra på hennes livs första påsklov. Vi skulle åka skidor och gå på badhuset och spela bwoling och...en massa idéer bubblade ur henne när hon skuttade fram bredvid mig. Jag höll med och sa att det ska vi göra!
Så på morgonen hann jag bara dricka upp kaffet innan hon frågade -"när ska vi åka skidor"?
Senare svarade jag och började röja i det som vanligt super stökiga huset. Bråkade med maken, bloggade, tog det lugnt och njöt och hon frågade om och om igen; -"När ska vi åka skidor". "Senare" svarade jag varje gång. "Om en stund". "Jag ska bara..." Huset är verkligen behov av uppröjning och dammsugning, blommorna behöver vattnas, tvätten vikas, disken plockas, sängarna bäddas, mattorna skakas, maten handlas och så vidare. I evighet. Amen. Jag kände stress över allt jag borde göra och dotterns önskemål om skidåkning. Kände en växande irritation över hur hushållsarbetet fångar mig i ett slags mentalt fängelse.

Näe, tänkte jag, nu får det vara nog. Ingen annan än jag bryr mig om det är stökigt eller inte. Det är jag som mår illa över det. Men jag mår mer illa över att inte hinna göra det jag lovat dottern.
Så jag ropade på henne och sa -"vi struntar i städningen idag. Kom så far vi!" Och jag lämnade röran bakom mig och gick ut i solskenet och vad jag njöt!!! Vad roligt vi hade! Vi gick uppför backen och åkte ner i susande fart om och om igen. Solen gassade, fåglarna kvittrade och vi var ensamma på hela Matojärvi skidstadion. ALLA andra stod på COOP och trängdes (eller på systemet) eller så satt de i sina bilar på väg upp till fjälls. Här i Kiruna finns det också fina skidspår och det är betydligt mer folktomt i staden än på fjället dessa dagar.
Imorgon kan man säkerligen höra trafiken tystna. Man kommer att höra fågerlkvittret och takdroppet. Det är perfekt att stanna i stan på påsken. På badhuset kommer det att vara tomt, man får bassängerna och duscharna och bastun för sig själv. Sånt är lyx!
Så imorgon struntar jag också i röran. Dammet kan gott växa till sig innan det ska upp. Vi ska åka mera skidor, vi ska gå på badis, vi ska bowla. Imorgon ska killarna med också. Om jag orkar bråka ut dem. De gillar inte längdskidor men jag kan ju locka med madrassåkning eller liknande. Och jag vet hur det slutar-jag mutar med gott fredagsmys. Prestationer utomhus betalas med läsk och annat gott.
Tänk så lätt det var förr när de var små. Ingen ifrågasatte mina påhitt. Alla hängde med och oftast hade vi skoj. Nu får jag tjata, hota, muta för att få alla att hänga med på mina utomhusaktiviteter. Ibland orkar jag inte tjafsa. Då åker bara dottern och jag för hon är än så länge alltid pigg på att hänga med morsan...

Hej alla glada!
Nu ska jag göra er ännu gladare genom att visa hur det ser ut hos oss idag!
Det var bara någon dag sen jag hade visning och allt såg trevligt ut, så för en ordningssam kanske det verkar lite mysko. Men sån här röra utvecklar vi snabbt på nån dag...eller några timmar...om jag ska vara riktigt ärlig.

Men har jag bara den riktiga motivationen kan jag nog vända detta stök till en drägligt städad lya innan kvällen. Lite motivationssnack med 12 och 8 åringen så ska det nog bli fart på dem. 10-åringen kan alldeles själv utan motivationssnack (läs:muta) och dottern gör det som kärleksförklaring om man bara triggar igång henne. Så jag ska nu vässa mitt snack (fundera ut lämpliga mutor) och smörja min dotter så har vi allihopa rensat upp här innan fredagsmyset ikväll.

Dammet virvlar runt fast jag dammsög för nån dag sen. Alla saker, prylar, leksaker, dvdfordral, kläder, papper, allt bara närmar sig mig och lägger sig omkring mig så att jag får koppla på en plog på fötterna för att komma fram. Det är som om de har egna små fötter och kryper fram från alla håll fast jag nyss satte dem alla på sina bestämda platser! Bokhyllan som jag tyckte att jag ordnade till för bara nån dag sedan är i kaos, böckerna ligger huller om buller. Papper, ritpapper, de fortplantar sig fortare än jag hinner blinka, ena sekunden två papper, nästa blinkning fyra, en sekund senare åtta, blink, 16, blink 32, blink 64, nej jag törs inte blinka mer!!!
Disken åker in i maskinen och vips ska den ur maskinen och upp i skåpen, strax vill den in i maskinen igen för att en halvtimme senare åka ut. Jag önskar den kunde bestämma sig!
Och den där maten! Den ska handlas, tillagas, ätas, handlas, tillagas, ätas (ratas-slängas) och så OM IGEN i en evighetsdans.
Tvätten ska vi inte tala om- den har kommit på ett eget fortplantningssystem och ockuperar snart varje tom yta av huset.
Barnen sover, vaknar, leker, äter, busar, äter, leker, slåss, ritar, ritar, ritar, ritar, äter, badar, stänker, byter kläder, äter och sover, för att nästa dag vakna och återigen upprepa sin lustiga dans...
Och tiden tickar fram i turbofart.

Själv stiger jag upp-konstaterar att allt är som igår, gör några entusiastiska inlägg om att måla skåp och dylikt för att hålla andan uppe, dealar med livet som det är och går och sover utan att ha kommit särskilt många steg närmare det där jag egentligen ville göra...
Och tiden tickar på i överturbofart...

Om någon hittat manualen där det står vart stoppknappen finns vore jag ytterst tacksam om jag fick tips om detta.


Bild: Jag har iallafall ORDNING på uddasockorna, vars mängd växer dag för dag...Någon som har make/maka till passande partner, meddela så ska vi se om vi kan få en perfect match för dessa stackars singlar som längtar ut i livet!

Fick mens igår...Intressangt, jag vet!!!
På morgon. (Ännu mer intressanngggttt-fortsätt, för all del!)
Jag hade alltså hela dagen på mig att fylla på det sinande förrådet med dambindor. (Very very intressannngngngtttt!)
Men gjorde jag det???
Nej.
Så igår kväll efter dvdfilmen (åå, så stark och hemsk film jag såg: "säg att du Älskar mig" (guldbaggevinnaren)-se den alla tonårsföräldrar-plågsam men nödvändig!) så skulle jag lagom trött och pömsig äntligen gå och sova-hade nickat till ibland under filmens tragiska rättegång.
Jag skulle bara gå och borsta tänderna och sätta dit det nödvändiga mensskyddet.
Fanns det kvar några i lådan??? NIX!!!
SLUT! Inte en enda kvar. Inte en. Klockan var tio minuter före midnatt!!!
Vad gör man då???
Virkar ett nytt? Tar en stor handduk och baxar ner mellan bena? Letar i papperskorgen efter ett lite lagom använt...?
SUCK!
Den här glömskan tar kål på mig.
Jag dividerade fram och tillbaka men insåg snabbt att det var inte annat än att smyga ut i natten på jakt efter dambindor...
Försökte locka kvällspigge 12-årige sonen med belöning att gå på OKQ8 åt mor sin, men inte för allt guld i världen hade han köpt DAMBINDOR!!!
Så jag bylsade på mig, frusen som jag var, och knatade de få stegen till grannen OKQ8 (tack och lov att vi bor centralt) och som mackens sista desperata kund fyller jag på mitt förråd. Inte ett dugg pinsamt egentligen. Tänk att komma in 2 minuter i midnatt och köpa kondomer, eller folköl, eller ännu värre T-sprit. DET skulle vara pinsamt!

När jag ändå var inne på förra våren måste jag berätta om vad jag och en grannmamma gjorde då. Vi ordnade en vårfest utomhus för bostadrättsföreningens alla stora och små barn. Vi ordnade vår egen snöfestival!
Vi jobbade som sjutton hon och jag, i flera dagar innan. Trampade snökuber (många blev det), byggde snögrottor, skottade gångar, fixade roliga pulkabanor, skottade bänkar i snön och sen när festivalen gick av stapeln hade vi dekorerat med flaggor, banderoll och ihoplånade renskinn och en stor öppen eld. Vi hade våffelgräddning utomhus (våffeldag i dag kom jag just på), varm lingondricka och varm choklad. Och varm korv och godispåsar i en fiskedamm som såg ut som en igloo. Vi hade spikat upp stora pappersplakat på en husvägg och alla som kom fick måla vad de ville på dessa. Det blev en jättesucce och en massa fina snöskulpturer. När mörkret kom tände vi marshaller och alla vuxna kunde gå runt på utställingen och kika vad deras barn hade gjort! (Och dagen råkade sammanfalla med finalen i ishockeyVM så att vi dessutom tog hand om områdets alla barn just precis då gjorde ju inte saken mindre populär.)
Ett fint minne!

Sov-sov-sov!

Hade glömt att dra ner rullgardinerna i vårt (tornrum)sovrum med tre stora fönster åt tre olika håll så jag vaknade tidigt. Det gick liksom inte att komma undan ljuset. Fast alla andra som ligger däruppe nu sover fortfarande. Det är bara tioåringen som inte kommit tassande i natt, för har har två övernattande kompisar.
Apropå IT-mammans inlägg började jag fundera på vad man själv har för mammastämpel.
Ställeralltiduppmamman titeln har jag säkert (eftersom jag nästan alltid är den som skjutsar överallt (fast det kan bero på att vår bil har sju säten.) Jag tror också att jag har titeln snällmamman. (Eller barnen kanske säger sjysta morsan.) Snyggmamman tror jag inte att jag lever upp till (ni har ju sett fötterna) och ordningsmamman går fetbort. Om jag blir kallad snällmamman av barnen och särskilt av andras barn så blir jag säkert kallad svekmamman av föräldrarna eller mjäkmamman. För om mina barn frågar om de får ha kompisar som sover över svarar jag (i princip) alltid ja. Frågar de om de får baka svarar jag ja. Om de får sy? Ja, om de får springa till OKQ8 utan jacka fast det är minus 20 grader? Ja. Om de får spränga en liten raket från balkongen? Ja. Det finns inte så mycket jag säger nej till. Jo, onyttigheter är jag bestämt mot. Frågar de om läsk på veckorna säger jag definitivt nej och vill de gå på hamburger restaurang säger jag nej utom några gånger per år, men de frågar säkert en gång i veckan. Och stanna hemma från skolan frågan ger ett rungande NEJ Så mina barn tycker absolut att jag många gånger är DUMmamman.
Men de som bara ser en liten del av mitt mammaskap t ex andras barn de tycker nog att jag är SNÄLL.
Hos oss får man göra det mesta.
Och hos en del får man knappt göra nånting-verkar det som.
Detta var ju Lantliv inne på när det gällde ordning, att en del har sån ordning hemma att man tänker "stackars barn".
Det kan man ju inte beskylla oss för. Kanske tänker man stackars barn ändå, men då av motsatta skäl. (Stackars barn att växa upp i den där skiten!)
Men jag tycker faktiskt att jag måste tänka igenom svaret "ja" / "nej" väldigt noga varje gång jag får frågan Får jag...?
För att säga nej måste jag ha giltiga skäl.
Om de frågar om de får baka t ex. Ska jag då säga nej för att det blir så stökigt i köket? Nej! Ska jag säga nej för att vi inte har ätit ännu. Nej, de kan ju spara bakverken. Ska jag säga nej för att det bakades igår? Nej, träning ger färdighet och ingen ids baka alla dagar året runt-så det är ju bara en bakperiod som pågår.
Jag måste alltid rannsaka mig själv varför jag vill säga nej. Om det finns en bra orsak att säga nej som jag tydligt kan ange för barnen då tar de mitt nej direkt och accepterar det. Men säger jag nej av slentrian eller för att jag får spader av alla önskemål jämt, ja, då kommer tjatet:
-Snälla!!! Vi lovar ditten och datten om vi får, snäääälla!
Och så kommer alla motargument.
Så jag hoppar över det där slentriannejet. Vi hamnar ändå på ja så småningom ändå. Nu säger jag ja till det mesta och det funkar HUR bra som helst.
Igår frågade jag 10-åringen om de inte kunde sova hos en av de två som skulle sova över, eftersom 8-åringen var hemma från skolan (förkyld.)
Nej, svarade 10-åringen. Det går ju inte!!!
Varför det då undrade jag. Jamen vi ska ju baka och sen tänkte vi köra tv-spel. Man får aldrig baka hos någon annan och så får man inte vara uppe längre än till tio hos de andra!!! Det gåååååår inte!!!

Är det jag eller de andra som är bra? Är det inte bra med ordning på torpet och fasta regler?
Jag tror att vi är bra allihopa! Det är bara det att jag funnit en form som passar min personlighet. De andra har en form som passar deras. Och sen tror jag faktiskt att barnen överdriver lite. De får VISST baka hos andra. Men kanske inte själva, och inte spontant, när DE vill. Varför jag kan tolerera det är ju för att jag inte måste in och städa upp kaoset direkt. Jag har inte det i mig. Det kan gott ligga där i köket och så tar vi rätt på det dan därpå. De städar faktiskt undan själv, men det är ju aldrig direkt tiptop ändå. De blir alltid nån bunke här och där som de glömt och nån slickepott som hamnat på en stol och lite mjöl på golvet och socker i skafferiet osv.
Det är ju bra att vi är olika som föräldrar och accepterar varandras olikheter!!!
Jag har funnit en form som funkar och barnen verkar tycka den är skön eftersom vårt hus ofta är fullt med kompisar.
Det finns inte så mycket som kan stökas till heller-det är redan stökigt och det tror jag barn gillar.
Det blir avspänt.

Sen tror jag att jag nog är loosern i sammanhanget om man måste titulera sig.
Egentid: Ingen. Tid att vårda relationen: Ingen.

Men nu har det blivit så här och det funkar.
Kanske blir vårt Lulehem helt annorlunda?

Ordningsamt (vi ska ju inte ha några prylar juh!), tyst och elegant, liksom lite högtidligt...
Alla som kommer in blir dämpade av den milda skönheten i 1800talsväggarna och allt det vita. Mitt vita ljusa hem. Som aldrig blir smutsigt, (det finns centraldammugare! det kanske blir värsta nöjet att dammsuga) och barnen kommer BARA att vara utomhus och gulla med alla djuren så om några barn kommer till oss är de utomhus hela tiden och vi kommer att äta picknick under björkarna varje dag. Grilla pinnbröd och dra upp morötter direkt ur jorden som vi knaprar på tillsammans med kaninerna.

Men Nu är det dags för morgonkaffet! Nu har jag inte tid att sitta här och drömma längre!

Bild: Dottern som försöker hypnotisera leksakshunden.