Jag lovade att visa bild på pojkarnas rabatt. Den är säkert 1,5 meter lång och 1 meter bred och säkert 70 cm djup.

Duktiga killar va? Stenbumlingarna är inte små och de måste verkligen ha jobbat med att baxa upp dem ur jorden! De somnade gott i gårkväll efter det tunga arbetet.

Tidigare igår var vi hos mina föräldrar och åt surströmming. Ljuvligt gott som alltid! Alla utom 8-åringen och 7-åringen åt. Nästa gång har 8-åringen lovat att smaka. Om han får en present efteråt...Haha!

Efter surströmmingskalaset gick vi ner till havet och så badade alla pojkar. Vi badkrukor stod på land och fffffrös. Det är inte klokt att de vågade bada! Visserligen var det väl minst lika varmt i vattnet som i luften men det blåste hårt från havet så det måste ju ha varit en plåga att stå blöt i vinden!

Jag har inte badat en enda gång i år. Det är ovanligt. Men jag har inte vågat. Vad är det med mig???

Skärpning! Man måste bada på sommaren! Måste!

Har sett en DVD ikväll. En vana jag förut haft är att se film varje helgkväll, gärna två per helg. Film är en passion jag inte gett tid på länge. Men ikväll tog jag mig tid och det var en BRA film. "När mörkret faller". En svensk thriller av regissören till de tre filmerna Noll tolerans, Livvakterna, och Tredje vågen. Jag var lite skeptisk eftersom de filmerna är lite FÖR mycket action för min smak. Men denna film var annorlunda. Den flätade ihop tre historier, och bearbetade tre teman, hedersmord, vittneshot och hustrumisshandel. Och det "roliga" var att det skildrade hur offren blev starka och reste sig. Alla offer vann. Häääärligt! Eller vann, att ha varit utsatt för hustrumisshandel eller vittneshotad eller hotad av hedersmord gör ju ingen till vinnare, men de reste sig och gick till motangrepp och det var härligt att se. En skön film. Gillade den! Sen var två av mina favvoskådisar med; Lia Boysen och Reuben Salmander och det hjälpte ju till.

Ikväll är det riktigt mörkt ute. Det börjar bli höst. De ljusa sommarnätterna är över.

11-åringen med kompis har ikväll grävt en rabatt och planterat gurkört och en annan perenn som vi tiggde till oss hos morfar och mormor. De jobbade stenhårt och jag fick inte komma och kika förrän det var klart och efter flera timmars grävande och kånkande av jord kom de lyckligt och deklarerade att de var klara. Jag bävade ärligt talat lite inför vad de hade gjort. Hade de grävt ett bautahål i gräsmattan?

Men rabatten var underbar! Jag blev alldeles häpen. Stor och ojämn och med stora stenbumlingar till kanter. Alldeles, allldeles underbar! Precis i min smak. Jag blev så glad! Jag har en son med odlarintresse! Och rabatt-talang! Yeeah!

Jag ska fota den imorgon. 

Solen har gassat och vädret har varit bellissimo, men jag har inte haft tid att njuta av det. Har skjutsat barn än hit, än dit. På morgonen kom kompis från Kiruna till 11-åringen. Honom hämtade vi på tågstationen vid niosnåret. Sen har det varit skjuts till bad, skjuts till skatepark, bilfärd till ICA-Maxi och sen en sista sväng till Max för att käka hamburgare. Orkade inte laga middag. Det blev spagetti och köttfärssås till lunch till nio personer (vi sex, svärfar och två kompisar) så jag kände att jag gjort mitt. Jag satte maken att gå på Max med barnen medan jag roade mig själv under tiden. Gick på Myrorna och sen på bolaget och köpte ett gott vitt vin. Det var evigheter sen jag drack vin och kände ett sånt sug helt plötsligt. Blev helt enkelt grymt sugen på ett iskallt gott vitt vin Nu har jag ett glas här bredvid mig. Alla barn sitter och ser Simpsons på DVD och maken har åkt iväg för att gulla med sin älskarinna.

(Båten...)

Och jag njuter!

Ska snart sätta mig och bläddra i nya Rosie (trädgårdstidning) och njuta av sötman/strävheten från vinet (en halvtorr Riesling).

Mmmmh!

Ska inte lyfta på rumpan i onödan en enda gång till ikväll.

Nu ska andra få passa upp mig!

Det är jag värd!

Jag har redan slutat bort detta med familjehem känns det som.

Det skulle vara att ta sig vatten över huvudet. Barnen är för små. Det finns för många risker.

Tror jag.

Nu har jag ju satt bollen i rullning ändå i och med att jag ringt socialtjänsten men de måste ju acceptera ett nej.

De kommer nog att försöka övertala mig och jag kan tänka mig att de någon gång framöver kommer att kontakta mig igenför att kolla att jag inte ändrat mig. Men det får jag väl ta.

Kanske ändrar jag mig.

Men just nu är jag säker på att det vore galet.

Det är ett rent egoistiskt beslut och det känns inte alltigenom bra, men med tanke på den respons jag fått idag i frågan så känner jag mig ändå som att jag bara värnar om mina barn. Det är min skyldighet.

Och det är deras rätt.

Det är faktiskt gott nog att ha ett bra hem för de fyra jag faktiskt har.

Vill jag göra en dyllik insats för andra barn får jag helt sonika vänta tills våra klarar sig själva.

Så är det.

Jag är glad för era synpunkter! Som alltid!

Det betyder mycket att bolla idéer och frågor och få svar.

Jag har kläckt en annan jobbidé eller företagsidé under dagen.

Den känns klockren och jättekul och rätt.

Ska finslipa mina tankar och pränta ner mina idéer men jag tänker däremot inte blogga om dem.

När/om jag kommer vidare med denna idé ska jag naturligtvis skriva om det här. 

Men för engångs skull håller jag truten!

Sch! Det är en affärshemlighet!!! 

Med risk att låta cynisk och kallhamrad ska jag nu berätta om en tanke jag fick. Eller det var en mamma till min 8-årings kompis som föreslog det i och med att jag även med henne bollade idéer kring min önskan att hitta det perfekta jobbet. Ja, perfekt så tillvida att jag ska kunna fortsätta jobba hemifrån. (Jag bollar denna fråga till alla jag träffar.) "Hej! Har du nåt bra förslag på jobb som skulle passa mig och min livsstil? Nehej, inte det. Några bra hundnamnsförslag då?" Det gäller att inte ligga på latsidan!

(Nu överdrev jag liiite...)

Hon sa iallafall att jag/vi skulle passa perfekt till att bli familjehem. Alltså en familj dit socialen kan placera barn som behöver ett tillfälligt hem.

Jag har alltid tänkt tanken att jag någon gång ska "betala av" min lycka. Det är så många som inte har det så bra och jag har alltid känt stor "tacksamhet" till mitt liv. Jag tar det absolut inte för givet. Vi har det bra och skulle inte detta kunna räcka till någon fler som behöver det? Så har jag tänkt måååånga gånger.

Men det har inte funnits läge i mitt liv tidigare. Varken plats, eller tillfällighet eller ork.

Nu väckte hon idéen hos mig igen och denna gång kände jag att kanske är det NU jag ska ställa upp?

Hon som föreslog det arbetar på socialtjänsten och vet hur stor brist det är på familjehem.

Så idag har jag ringt till familjehemsavdelningen.

Herregud!

Det var som att vara jultomten!

Hon som tog samtalet blev så glad och ivrig och jag verkligen var tvungen att säga om och om igen att jag nu bara endast ringde för att informera mig. Absolut inte anmäla mig till något. Bara få lite papper och information för att fundera.

Så hon skulle skicka papper med posten och sen ringa mig om en vecka. Hon passade på att intervjua mig lite och hon blev mer och mer uppåt. Det var lite jobbigt. Det kändes som en försäljare som verkligen låg PÅ.

Den cynism jag talade om i början av inlägget kände jag när vi började tala om ersättning. Tydligen kan man leva på detta! Det har jag inte trott!

Det känns cyniskt på nåt sätt.

Idiotiskt, jag vet. I mitt fall skulle det inte alls vara cyniskt. Skulle jag verkligen åta mig att öppna mitt hem för någon barn eller ungdom i nöd så skulle jag definitivt göra skäl för varje krona.

Det är väl det jag är lite rädd för.

Vad händer med vår familj?

Klarar jag av att ge av mig själv till mina egna barn också. Fylla deras behov.

Klarar jag av att vara rättvis och lika kärleksfull mot ett barn som inte hör till familjen. Det har jag sett exempel på då jag var bekant med en som hade såna här barn boende hos sig och som alltid och tydligt satte sina egna barn först och sist kom alltid foster barnet. Hemskt kändes det! Fel kändes det!

Så klarar jag av detta?

Det är det jag ska fundera på.

När jag får papperen. Ska försöka ta ställning. Det känns MYCKET långt bort just nu, men jag känner mig själv. I och med att fröet som jag burit länge börjat gro kanske det inte går att hejda.

Vi bor bra.

Vi är hyfsat trygga.

Vi är hyfsat funktionella.

Vi är nog ganska rättvisa och moraliska.

Men har vi kraften och förmågan att klara av ett "stört" barns behov?

Det vet jag inte.

Det känns som att jag ibland ska straffa mig själv. Nu har jag det alldeles för bra. Dags att skapa sig lite problem...

Men då känner jag mig cynisk och egosistisk igen. För det barn som behöver en fosterhemsplacering finns det inget val. De är mitt uppe i ett svårt problem och det känns som att det är det minsta jag kan göra att offra lite lycka och bekvämlighet.

Men det är en svår fråga.

Funderar och funderar.

Tänk om det är en riktigt störd tonåring som man inte kan nå, som bara tycker att man tar dem för pengarna, vilket tyvärr ju är delvis sant. Hur hanterar man det. Tänk om det är någon med drogproblem? Orkar man vara tillräckligt envis och tjurig för att rädda en som hamnat i det. Det är lätt att tycka hur man skulle göra, men om man plötsligt skulle ställas inför problemet hur går det då?

Om det är ett litet barn i nöd, klarar man av att se det lida? Klarar man av att fästa sig och sen skiljas???

Det är egoistiska frågor men de måste likväl ställas...

Mycket att fundera på.

Måste alla familjemedlemmar gå med på detta om jag/vi nu skulle bestämma oss för detta???

Har våra barn rätt att säga nej?

Ja, det har de ju, men är deras skäl giltiga?

Många frågor!!!

Funderar verkligen hårt på detta. Men är låååååååångt ifrån ett beslut. Nosar bara på det.

Verkligen.

Idag har det varit spegelblankt och sol. Perfekt väder för en långtur med båten. Vi åkte från vår hemmahamn som ligger en bit utanför stan och åkte hela vägen in till centrum där det finns en stor småbåtshamn. På vägen passerar man järnverket och malmhamnen och alla lastfartyg. Det är spännande att åka där bland alla stora fartyg. Isbrytarna har sin hemmahamn där också. Och en lyxkryssare låg inne i lasthamnen. Stor och vit och lyxig.

Inne i hamnen tankade vi och jag och dottern gick in på Willys och handlade iklädda flytvästar. Det känns annorlunda att handla där då. Man är liksom turist bara för att man kommer via vattnet.

En härlig somrig dag.

Skönt att vi tog oss tid till lite båtliv. Det ger verkligen sommarkänsla!

Efter fem timmar på havet var vi lagom möra och frusna. Vi envisas med att sitta ute och i fartvinden. Det är mysigast. Men hur varmt det än är blir man helt nedkyld efer ett tag. Men det hör liksom till.

Satt och tänkte på valpen hela tiden. Tänkte att nästa sommar står vår vuxna hund där framme i fören med öronen fladdrande bakåt, som en galjonsfigur. Så gjorde vår förra hund. Han älskade verkligen att åka båt!

Bäst att vänja valpen med båtfärder redan från start!

Ooo, så svårt att tvingas välja!!! Alla är så söta och alla ser ut att vilja bli valda. Efter många turer enades vi om att ta den enda hannen som hade något avvikande i utseendet. Hans haka är lite vit och hans bröst har en vit fläck. Liten, men väl en fläck. Så nu är det gjort.

Här ses han i 11-åringens famn: Tittar man noga på bilden så ser man den vita hakan.

På nedanstående bild ser man lite av bröstfläcken. Han är så söt!

Nu ska de besiktas hos veterinär och sen samma dag, måndag den 13 augusti, får han flytta hem till oss!

Tänk!!!

Det är lite overkligt! Det har gått så fort. Fast så är det alltid för oss. När vi väl bestämt oss då ser jag till att det blir aktion. Varför vänta när man kan få det NU?

Visst hade vi kunnat vänta och köpt valp nästa år, men varför undrar jag. Jag hatar att vänta...

Barnen också. Mannen vill inte vänta, han vill förhala!

Nu kommer vi att åka dit då och då och hälsa på hos vår valp. Vi har betalat 1500 kronor i handpenning, så vi kan nog säga "vår".

Det har blivit barnens favoritställe! Det syns kanske...

Nu får ni gärna säga vad han ser ut att heta!

VAD ser han ut att heta???

Många förslag finns det:

Löken

Sixten

TomTom

Gurkan

Sundström

Leopold

men inget känns bra. Ännu.

Vi ska fundera vidare.

Kom gärna med glada förslag! Det är skoj! 

Nu är det nog klart!

Diskussionen har gått varm och segrare blev majoriteten. Visserligen som väntat men jag tror att förloraren i diskussionen inte känner sig överkörd utan kan acceptera förlusten som en man och kanske till och med känna ett litet sting av glädje? Det vore min dröm.

Ibland känns det så jobbigt att driva den här familjen!

Vi drar nästan aldrig åt samma håll. Vi har alltid en motsträvare eller bromskloss. Vad det än gäller. Vi är en familj med många viljor och många åsikter. Och vi försöker vara demokratiska men utan att bli stillastående. Man kan inte avstå från alla förändringar bara för att någon/några vill åt annat håll. Vi måste försöka samsas men det blir som sagt oerhört tungjobbat. Finns det stora familjer där allt är lätt och alla strävar åt samma håll? Eller där alla är lika varann och vill samma saker?

Jag kan ibland snegla på familjer med bara en mamma och ett barn till exempel. Och kan tänka; så vilsamt! Så skönt! Sån frid!

Samtidigt vill jag ju inte avstå en enda familjemedlem ur min familj. (Hm nåja, ibland så...en...hm...mouhahaha!)

Tillbaka till valpen nu.

Vi har bestämt nu. 

Det BLIR!!!

Hurra!

Visst har jag tänkt att det blir innan denna diskussion också men då har jag tänkt att vi väl får ta ett majoritetsbeslut och helt enkelt strunta i den negativa rösten. Men det känns ju SÅ mycket bättre att ha ett fullständigt enhälligt beslut, om än under protest. 

Så vi ska få valp!

Jiiihaaa!!!

Måste åka och välja en i morgon. Och då kanske vi tar en hane ändå... 

Men hur i hela friden ska man kunna välja en av alla söta?

Alla kommer ju fram nån gång var. Alla busar. Någon sover. Någon råkar kissa. Ska man låta lotten/ödet välja? Den första som kissar på golvet tar vi! Eller den allra första som går fram till mig?

Svårt blir det.

Sen skulle ägaren måla valpen med nagellack nånstans i pälsen så att vi vet vilken vi hade valt...

13 augusti!

DÅ!

Nu känner jag precis som innan jag skulle föda varje barn. Mycket måste ordnas. Mycket ska vara klart innan.

Man måste "boa" inför nya familjemedlemmen. Herre jisses vad jag tycker detta är spännande!!!