Jag var på auktion i morse här i byn. Eller jag gick faktiskt innan auktionen ens börjat. Det fanns visserligen en del fint, men jag kände att suget att köpa något är noll, när jag inte ens packat upp alla grejer vi redan har. Men det var ändå kul att gå dit och se på visningen innan. Det är alltid kul att se och känna på gamla grejer.

Hade jag varit en gammal tant med bara mina pelargoner att pyssla med då hade jag definitivt köpt denna:En blompiedestal för sju krukor.

Men jag ser framför mig hur barnen busar och råkar springa förbi den lite för vålsamt och då ser jag plötsligt att det blir så mycket mera blomjord att sopa med sju krukor. Jag ser också en glad svans som viftar lite för glatt...

Nä, mitt liv passar inte för denna praktpjäs.

Hade jag haft plats och ork att skrapa bort all flagande färg då hade jag köpt detta skåp i två delar:Det var jättefint och under den gula färgen fanns brun originalmålning... Men jag har varken plats eller ork.

Sonen hade gärna bjudit på denna coola pryl!

Men vi gick hem. Åt frukost och for sen i samlad trupp in till lulebornas mecka Storheden. Gick på Jula och köpte ett nytt skottkärrehjul och sen på Djurmagazinet och köpte ett koppel till Pommac.

Sen handlade vi fikabröd och for hem och fick Pitefrämmande som vi fikade och surrade bort några timmar med.

En lugn och skön lördag.

NU ska jag försöka puffa undan lite kläder från garderobensoffan och sätta mig och se en DVD på datorn. "Efter bröllopet" med Rolf Lassgård och Mads Mikkelsen bland andra. En dansk film.

Älskar som regel danska filmer! Så det blir nog en högtidsstund!

Uppehållsväder, in my dreams! Det har öst ner sen jag skrev de raderna i morse. Riktigt hundväder och då passade det ju utmärkt att hälsa på hos hundarna. Vår valp fick en filt att ha från oss. Barnens bebisfilt. Nu är det bara 11 dagar tills vi får hem honom. Vi längtar! 13-åringen längtar mest. Det är längesen han längtade så efter något. Han vill helst åka till valpen varje dag...

Men snart får han gosa med den varje dag. 

Jag skrev igår att vi hittat på ett namn på T med nio bokstäver. Hm! Vi har ändrat oss. Det blev några tveksamma (jag bland annat) som ångrade oss och idag kom ett nytt förslag upp. Jag tror inte att vi ångrar oss nu så därför gör jag det "officiellt" här och nu.

Vår valp kommer att heta:   (taaa-daaa)

POMMAC

Take it or leave it. 

Gårdagens förslag var Trocadero. Men det smälte inte in och eftersom alla barn gillade det så skarpt tog vi läsktemat och hittade då Pommac!

Så från och med nu kommer jag att benämna nya familjemedlemmen med hans rätta namn Pommac.

Här har ni Pommac i sin filt. Söt Pommac!

Hurrej! En dag med upphållsväder. Ska nog ta på gummistövlarna (det gäller att va beredd) och gå ut och se till att få ner några plantor jag tiggde till mig hos min trädgårdsrike pappa innan det börjar ösa ner igen.

Idag börjar Lulekalaset, en festival som så många andra, men nu i den eminenta staden Luleå! Vi hade eventuellt tänkt åka båt dit och ankra och sitta och tjuvlyssna på artisterna från vattnet. Snålt, javisst! Men trevligt. Det är många som gör så och så slipper man trängas med alla fulla skräniga människor. Därute på vattnet brukar det bli feststämning också. Många båtägare kopplar ihop sina båtar med fendrar (gummigrejer som hänger i snören för att skydda skroven från skavmärken) emellan.

Hoppas alltså på sol och värme! Annars ids vi inte gå.

Men jag åker nog på att gå på tivolit med barnen på dagtid. Don´t like it. Been there-done that. Verkligen. Seen them all. Finnns det nåt tråkigare än ett omkringåkande tivoli???

Fast det tycker ju inte barnen. Det är LIIIIKA roligt varje gång och lika spännande att fiska en blank tjusig påse och få en skumgummifigur. Vinst varje gång!  Precis som det är liiiiika deppigt att försöka kasta ner de där burkarna för att vinna en lite större skumgummifigur.  Och alltid misslyckas. Och jag står där och tycker att det vore lika bra att ge pengarna direkt till han eller hon där bakom disken istället för att drabbas av den där tråkiga förlorardeppen. Looserkänslan. Men nej, hoppet lever, det SKA gå att få ner de där jädrans burkarna!!! Och tjugorna fladdrar iväg.

Tivoli i ett nötskal.

Vissa åker till USA,

Andra åker till armhålor.

Men vi, vi åker till en plats på jorden där solen aldrig ler, den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer. (Gammal lumparramsa!)

I Boden spöregnade det. Sen blev det lite sol. I solskenet passade några av medresenärerna på att testa militärens hinderbana.

Hur roligt som helst var det tyckte de.

Fyrabarnspappan minns det minst av allt som roligt! Han berättade att de fick göra detta fyspass med vapen över axeln och på tid. Och inte bara en gång. Men det var längesen...

På en kinarestaurang i Boden enades vi (äntligen) om ett namn på vår nya familjemedlem. Valpen.

Ni får gärna gissa! Det är ett låååångt namn med så mycket som nio bokstäver. Det börjar på T. Good luck!

Idag ska kirunabesöket hem och vi ska skjutsa honom till Boden. Vi tänkte passa på att roa oss där när vi ändå åker dit.

VAD hittar man då på i Boden som alla sju tycker är kul?

 Nordpolens äventyrsbad står väl högst på önskelistan för de flesta och bara därför utsatte jag mig för tortyr i gårkväll. Epilator! Någon som provat? Grymt effektivt sätt att få bort generande hårväxt  (förnedrande uttryck har jag alltid tyckt.) Mina barn älskar när jag torterar mig själv. Det sprider sig snabbt i kåken att morsan håller på med nåt skoj. Fort bildas en ring runt mig och alla ska verkligen se på när jag utsätter mig för detta. Första decimetern skriker jag nämligen rakt ut. AAAAAAAJJJJJJJ!!!!! AAAAAAJJJJJÖÖÖÖÖÖÖ!!!! AAAAAAAARRRRRRRRRRHHHHGGGGGGGHHHHQQQQÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!
!!!!!!! Sen efter en decimeter börjar endorfinerna jobba hektsikt och jag står plötsligt ut med smärtan. Sen blir jag sakta coolare och coolare och sakta droppar publiken av. Äkta smärta är det enda som lockade dit dem. (Hyenor i själ och hjärta?)

Men nu är jag len som en barnrumpa på hela benen och redo för äventyrsbad! Höhöhö!

Andra nöjen i den gamla försvarstaden är gamla rödbergsfortet som nu är nedlagt. Nu får man gå in i berget och kika på de gamla befästningarna. Gäääääääsp, jag hoppas jag slipper.

Vad det nu bliva månde, ska jag nu väcka upp alla zoombisar i denna tidiga timme (10.00) så att vi hinner göra något innan tåget åker upp mot fjällvärlden. Tack och lov att jag slipper sätta mig på det tåget. Jag är hjärtinnerligt glad att jag inte bor där längre. (Förlåt alla kirunabor-men jag ÄR det.)

Vi tog en tur med båten till stugan och barnen kastade av sig kläderna och badade nakna direkt ner från bryggan. En halvtimme senare var vi på väg därifrån. Stugan måste undra vad som händer. Från att ha varit permanentbostad hela sommarlovet tidigare år (under kirunaåren) har den nu blivit degraderad till utflyktsmål, ja knappt det...

Det är inte många timmar vi spenderat där i år. Men det har ju inte heller varit något vidare väder och så har vi faktiskt fullt upp här i huset. 

Kommer vi någonsin mer att få tid och ro att bo i stugan? Jorå! Nästa år säkert!

På hemvägen åkte vi till ett av stadens nyprojekterade områden; Kronan.

Jag har inte varit dit ännu, trots att jag varit grymt nyfiken hur länge som helst. Vi fick till och med chans att köpa tomt där i första etappen men vi bodde då i Kiruna och orkade inte ta tag i en nybyggnation då. Med facit i hand är jag glad att vi avstod eftersom detta hus känns som hemma. Men hade vi byggt nytt hade vi säkert känt samma för det huset. Nåväl, det var jättekul att se området som ligger väldigt nära stan och är väldigt eftertraktat. Det var verkligen nybbyggarstämning där! Alla hus syntes att de var nybyggda. Det var nytt och fräscht men också massor av jobb kvar på tomterna. En del hade hunnit längre än andra. Det är en speciell känsla på ett nytt område. En slags positiv känsla. En känsla av liv och fart. Uppåtanda.

Många snygga hus, många mindre snygga och många helt alldagliga hus. Ett hus stack ut rejält. Det var helt svart (eller riktigt mörkbrunt) och syntes verkligen i mängden. Snyggt, tyckte jag att det var.

Och ditt hus B, tyckte jag hörde till ett av de snyggaste. (Jag tror det var ert jag såg!? Hörntomt i början?)  Bra läge på tomten också! Jag har ju sett ert inuti på din blogg så det var roligt att spana i verkligheten. 

Nu ska jag servera kvällsmat till fem hungriga barn. Imorgon åker kirunagästen hem med femtåget. Då blir barnantalet bara fyra igen.

Finns det nåt som en mamma kan bli gladare av än när barnen håller sams och visar kärlek mot varann? Jag tror inte det. Då är man i det närmaste i himmelriket. Sen när de slåss och visar hat mot varann, ja, då är man på det andra hetare stället. Just nu sitter 7-åringen och 8-åringen ch ritar vid köksbordet och surrar med varann så där hemtrevligt som bara syskon kan..

Tidigare i dag bråkade de så att det nästan rykte om dem.

När de ryker ihop blir jag alltid så trött. Det sveper en trötthet över mig och jag vill bara gå därifrån och inte vända mig om. Men oftast, vid syskonbråken, så blir man inblandad vare sig man vill eller ej. "Mamma! Hör vad hon gjorde!" eller "Mamma! Han slog mig" och så skriker den andre: "Jaha,men vad gjorde DU då?" osv osv. Att försöka ta ställning och utreda vem som gjorde vad är dömt att misslyckas. Jag säger alltid bara att nu slutar ni, båda två eller allihopa. Sluta NU. Och den som fortsätter är den som får mest åthutningar.

Nu på sommarlovet är 13-åringen uppe längst på kvällarna. Vi vuxna är de som kroknar först men de mindre vill man ska ligga i sängen innan man själv kan slappna av. Alla i familjen utom 8-åringen sover på övervåningen. Där ligger tre sovrum i fil, med ett trapphus emellan. En Norrbottensgård är ju lång och smal. Längst in sover 11-åringen, i rummet i mitten ligger 13-åringen och i sista rummet sover vi vuxna och sjuåringen (dottern). Hon vill inte sova i eget rum ännu och jag gillar att ha barnen nära. Men 8-åringen sover alltså själv på nedervåningen. Det tycker jag är tufft. Men han har alltid varit tuff. Aldrig mörkrädd.

Funderar nu vart vi ska vänja valpen att sova.

Jag utgår ifrån att det blir jag som får gå upp och gå ut med lillskrutten på natten första tiden så därför är det väl smartast att han får ligge i vårt rum. Nära min säng. Men sen vill gärna 13-åringen ha honom sovande i sitt rum och det kan jag tänka mig eftersom det passar alldeles utmärkt att han får bli en viktig person i valpens liv. Det har hela tiden varit en liten plan hos mig. Att han ska få en uppgift och en betydelsefull roll. Det behöver han. Han är i den åldern då han är så självkritisk och tycker att han är kass på allt och känner sig lite övergiven då vi flyttat från hans hemstad och hans invanda kompisar. Valpen är en liten kompensation för att vi sabbat hans liv. Det kommer säkerligen att bli hur bra som helst för honom framöver, man fram tills dess har han förhoppningsvis en viss glädje och tröst i valpen. Sen vill ju alla andra också ha valpen så den fyller många önskningar och funktioner. Men 13-åringen är nog den som längtar mest.

Sen jag.

Jag längtar verkligen.

Nu är det bara 14 dagar kvar! 

Vi har precis kommit hem från en tur till stan där vi sett bio. Simpsonsfilmen har vi sett. Mina barn är sedan länge Simpsonsfans. De har sett Simpsons i flera år och köper/önskar sig då och då någon säsong på DVD. Jag är alltså väldigt bekant med Simpsondssoundet eftersom det varit bakgrundsljud i många år för mig. Men jag har aldrig sett ett helt avsnitt. Jag har ju sett någon sekvens då och då när jag passerat bruset ibland. Så för mig var det premiär.

Det var okej! Helt okej.

Sämre filmer har jag sett. Men också bättre. Nu har jag iallafall sett karaktärerna och förstår ju varför barnen är förstjusta.

Barnen tyckte filmen var jättebra. Jag förstår att man blir glad när en tv-serie man gillat länge går och blir biofilm. Allt blir så mycket bättre på bio. Och historien mindre snuttifierad.

Så de var SÅ nöjda. Hade bilen full med barn. Vi tog upp sju platser på bion, jag och sex barn. Kirunakompisen och en bykompis.

Nu for de och badade. Men nu fick pappa ställa upp. Jag ska ta en kopp te och bara njuta av tystnaden.