Är så trött att ögonen vindar så jag ska bara visa några bilder ikväll. Vi har varit på Kirunafestivalen och sett Lordi.

Åttaåringen var salig!

En snabb visit i forna hemstaden skapade inte ett uns av tillbakalängtan. Tvärtom! Det var kkkkalllt!Endast ca 10 grader. 

Fast de flesta hade värmt sig inifrån så att säga...och en del var klädda i kort kjol och linne. En del hade roligt på andra sätt.

Sonen åkte också detta men maken hann aldrig klcka nog snabbt. Den heter inte virvelvinden för inte!

NU ska jag soooova.

NU är jag inte down längre! Hurra! Man får va gla´så länge det håller i sig! Jag var riktigt i botten i förmiddags -fick hysteriska ilskefnatt mot barnen och diverse spel som jag nu skäms för. Man är verkligen ingen bra mamma när man  mår dåligt och är trött.

Men faktiskt hjälpte era kommentarer mig att vända skutan rätt! Den mentala! Åtminstone för idag! Jag tog till mig det ni sa och den energi ni sände och det är verkligen makalöst  hur stor nytta det kan göra att få ur sig lite av dessa negativa känslor. Det hjälper faktiskt att tala/skriva om det!!!

När jag kört fram och tillbaka många vändor med sopor och skräp och wellpapp och glas och metall och fan och hans moster och sen skulle återvända till radhuset för att städa tänkte jag: varför utnyttjar jag inte den resurs jag faktiskt har hemma-fyra perfekta städare! Jag höll tanken positiv-försökte bortse från att det kunde bli mer jobb än  hjälp och att de skulle kunna tjafsa mer än jobba ignorerade jag...

Så jag framställde det positivt: "Tänk vad mycket vi får gjort på en timme om vi är fem stycken istället för att jag ensam jobbar i fem timmar! Och så kan vi göra nåt skoj sen! "  

Så nu på eftermiddagen har vi jobbat fem stycken och putsat fönster, skurat duschkabin, skurat skåp och så vidare. Mycket har blivit gjort och det mesta blev klart godkänt. Efter två timmars jobb bjöd jag på glass och sen blev de lediga. Nu ska jag tillbaka och göra ett litet ryck och imorgon blir så sista rycket...

Varför slog mig inte tanken direkt???

Suck-ibland är man trööög!

Nu ska jag sova gott i natt och hoppas på en bra jobbdag imorgon.

Brorsan med döttrar får hjälpa till om vi inte är klara.

Iväg till kvällskiftet! 

Fy, många morgnar i rad har jag vaknat med en olustkänsla, en oro, en depp helt enkelt. Vad är det med mig??

Det känns så jobbigt att vara så här! Jag har ju rakt ingenting att deppa över egentligen. Och ändå känner jag mig bara trött och nere.

Det kanske är där skon klämmer, att jag är för trött. Att jag inte hunnit ladda batterierna och därför blir nere av det? Jag vet inte.

Men just nu får jag inte vila iallafall. Det är så typiskt att allt ska komma samtidigt.

Idag måste jag fortsätta med rensningen av radhuset. Igår jobbade jag med det hela dagen förutom två svängar hem för att laga mat till barnen. Maken är fortfarande på tjänsteresa. Jag tycker att jag plockar och tömmer och håller på hela tiden men att det ändå aldrig tar slut. Den känslan är stressande. Fast idag ser jag ett slut iallafall.

Imorgon kommer min bror med sina två tonårsdöttrar samt valp och vill ju se vårt hus för första gången. Och det är i kaos! Minst sagt. Hur ska jag hinna det? Barnen har städat lite sen jag röt till igår, men det är ändå rätt rörigt och framförallt ett tag innan man kan dammsuga. Nåja, brodern börjar med att sova hos mamma och pappa första natten, men han kommer ju förbi och kikar iallafall.

På torsdag måste radhuset vara klart, utskurat och helt tömt. Röda Korset kommer med en lastbil på torsdag förmiddag och sviker de nu då blir det kris! Tur vi har torsdag natt också!!!

På fredag ska så brorsan med familj sova hos oss och vovven ska få träna att vara med oss lite eftersom vi ska ta hand om den i fyra dagar nästa vecka.

På fredagen möts vi och köparna på banken för att skriva på papper och lämna över nycklar till ett nystädat tömt hus!

På lördag ska vi till Kiruna och gå på Kirunafestivalen.

Det är bestämt sen länge och ärligt talat är lusten till det noll men yngste sonen och äldste sonen längtar så det måste genomföras. Där bor vi på hotell en natt. På söndagen åker vi tillbaka och har då med oss kompis till äldste sonen som bor med oss en vecka.

Brorsan åker vidare till fjällen för fyra dagars fjälltur och då är vi alltså hundvakt till valpen Jack.

På måndag kommer syrran med familj (man och bebis) och hon har inte heller sett vårt hus och man vill ju så gärna visa det från sin bästa sida! (=städa-fixa-dona).

Sen blir det umgänge och diverse förberedelser inför dopet på lördag.

På torsdag kommer brorsan tillbaka från fjällen och bor då hos oss igen och då ska vi klämma in nåt slags firande för mamma som fyllde 70 i vintras.

På fredag kommer syrrans mans släkt upp med tåg och flyg och bil och på lördagen då är det dop. Efter dopet åker alla i karavan hit och intar dopfika. (Och kikar på vårt hus...)

På kvällen blir det grillkväll i mammas och pappas stuga.

På söndagen ska alla roas och vi skjutsar ut alla (totalt 25 st) till vår stuga i skärgården. (Som ju då helst också ska vara i presentabelt skick...)

Om nu vädret tillåter.

På måndag veckan därpå åker alla och just nu längtar jag så förfärligt efter det!!!

För jag är trött!!!

Vill helst sova en vecka, eller i allafall bara ha det vanliga vardagsslitet att pyssla med och inte allt detta extra!

Nåja, jag ska inte klaga, men jag tror att jag känner en slags inre press över allt som väntar och därför yttrar det sig i denna lätta "depression". Om man ens kan kalla det för det. Men jag har inte ofta känt sån här tomhet och meningslöshet när jag vaknar och det skrämmer mig lite. Det är inte likt mig! Jag brukar kunna klämma fram lite glädje och energi varje morgon...

Jag borde lyssnat på råden-haha! Men jag är en envis typ.

Släpade med en till stora delar ovillig barnaskara på ett traditionellt midsommarfirande på Gültzauudden. Min entusiasm var på topp och räckte för att få dem in i bilen och för att hålla humören på topp in till stan. Sen började pms-hormonerna svalla och jag kände irritationen växa för varje klagomål som kom ur de äldres munnar. Det började när vi kom fram till platsen. Man såg att det strömmade till folk, en del med kransar i håret, många med fina klänningar och det muttrades över än det ena än det andra ur mina tjuriga barns munnar. Måttet blev rågat när vi kom fram och kön var lååååång och mina barn säger att de vägrar stå i kö och att de hellre tar en glass på en mack än att stå i denna folkmängd. Det här är liksom en del av spelet. Det har bara blivit så. Jag är entusiast, lockar med familjen på olika saker och de klagar, men de följer och de tycker oftast efteråt att det var okej, kanske till och med roligt. Men klagas görs det, hela tiden.

Så också denna gång och i vanliga fall hade vi stått kvar, köpt vårt fika, slagit oss ner på gräset och deltagit i midsommarbalunsen. Men nu hade jag som sagt pms och mitt i alla klagomål får jag nog och säger bara:

Jamen DÅ ska vi inte stå här och lida-då går vi härifrån! Och så vände jag på klacken och gick därifrån i rask takt. Ilsk. 

De andra lommade efter, förvånande över min ovanliga reaktion men de förstod att jag var arg och diskuterade inte mer, klagade inte heller.

Nu är vi hemma.

På hemvägen lugnade jag mig och stannade på en mack, hyrde tre filmer och köpte läsk och chips och så blev det som jag ju tänkt hela tiden, en dvdkväll i lugn och ro.

Alla hade varit nöjda med det.

Vi hade sluppit denna vända till kulturen.

Men å andra sidan gjorde jag ju ett försök. Som vanligt. Det är väl det som räknas...

Nu har jag ett arbetspass á la mega framför mig. Måla klart sonens väggar. (Andra varvet.) Möblera upp hans rum. Städa nedervåningen, göra två tårtor och sen förbereda dotterns födelsedagsfirande till i morgon bitti. (Flaggspel, ballonger osv.)

Så det är bäst jag gör det NU!

Glad midsommar på er alla! 

För 13 år sen, på midsommarafton, hade jag och min man inga barn.

Ett liv utan barn höll på att ta slut.

Då, innan första barnet var fött, hade jag väldigt många tankar och föreställningar om hur allt skulle bli.

Vad spännande det hade varit att få kika in hos sig själv idag, 13 år senare! Föga anade jag att vi skulle ha fyra barn!

En vecka efter denna bild föddes äldste sonen.

MYCKET efterlängtad!

Tre månaders kolikkaos följde efter de sju första dygnens lugn. Sen skrek han och var orolig och närhetstörstande i princip dygnet runt. Han sov bara om han fick vara tätt, tätt och höra hjärtslag. Då blev han lugn. Om han inte hade ont i magen förstås-då hjälpte inte ens närheten. Det var en tuff tid. Efter cirka tre månader blev han lugnare och lugnare och resten av spädbarnstiden och småbarnstiden var han den lugnaste och nöjdaste av alla. 

Omställningen från inga barn till ett barn är gigantisk! Fantastisk, men stor och omvälvande.

Den kärlek och beskyddarinstinkt man upplever är så ofantligt stor. Större än det egna jaget.

Denna dag, midsommarafton, för 13 år sedan, firade vi i Kalix. Hos brorsans svärföräldrar. Vi dansade runt en egengjord midsommarstång, åt ugnstekt lax, fiskade abborre från bryggan och åkte hem mitt i natten. En vecka senare föddes lilleman.

En ny era tog vid.

Imorse när jag vaknade var himlen blå, inte ett moln i sikte, vinden ljum och livet känns mycket lätt att leva.

Vad spelar det för roll att vi inte har några planer för midsommar? Vad spelar det för roll att jag och mannen inte har samma åsikter om vad som behöver göras? Varför krånglar man till allt så?

Just nu, när alla sover, innan något tjafs hunnit starta, då känns allt så okomplicerat och lätt. Vilket det ju egentligen är. Det är ju egentligen bara sjukdomar som kan  komplicera livet, så att göra det krångligt alldeles själv är ju så onödigt!

Säg detta åt mina PMS-hormoner som bestämmer sig för att infilterara mitt sinne med en massa krångeltankar!

Men JUST nu i detta nu-har inte PMS:et runnit ut i blodet!

Så NU är livet lätt att leva och jag är så TACKSAM!

Jag tycker mest jag är arg nuförtiden.

Nej, det är jag inte.

Men jag får sån lust att blogga då! Haha. Min nya psykoterapi; bloggen och er läsare.

Poor you som läser mina självupptagna rader!

Jag känner mig för tillfället kroniskt ilsk på min man.

Han verkar fullständigt ha tappat all fokus och är bara inne på att fixa och dona i stuga och båt. Okej, det är sommar, det är vad vi brukar ägna fritiden åt, men vi har faktiskt precis flyttat in i ett gammalt hus med massor av saker att göra i. Vi har låååååångt ifrån packat upp, långt ifrån fixat så att man kan leva här som vi brukar.

Bara en sån sak som att vi inte kan se TV, det börjar faktiskt vara en irritation. Jag KAN inte fixa tvuttagen, även om jag vill. Eller det skulle jag säkert kunna om jag verkligen började försöka men det är just det, jag har så ofantligt mycket annat att fixa så jag kan inte riktigt se det som MIN uppgift.Det hör faktiskt till hans domäner och om han själv skulle behöva se nåt skulle tv:n varit fixad för länge sedan. Det är hans nonchalans som retar mig så förbenat! 

Han bara drar iväg till båt eller stuga närhelst lusten faller på och har sen mage att bli sur och tycka att jag försummar stugan.

GRRRRR! Vem försummar vad???

Ja! Jag HAR tagit upp detta med honom, men det är bara klassikern Varför är det så bråttom, vi ska väl bo här hela livet, som kommer ur munnen på honom.

Jo, varför ska vi skura toan , vi ska ju bo här hela livet, varför ska vi städa, vi ska ju bo här hela livet, varför ska vi äta vi ska ju bo här hela livet.

Ni hör väl att frasen passar att sätta överallt.

Nej, snart blir det REVOLUTION i fyrabarnshemmet!

Jag håller på att gå upp i atoomer av ilska snart.

(Någon som gissade om jag har PMS? Jajamensan! Massor!!!)

I dagens avsnitt av fyrabarnsmammans fantastiskt spännande liv kör hon omkring och delar ut tio inbjudningskort till dotterns 7-årskalas. Personlig leverans-det är bara det att alla bor i byarna omkring och det är bara det att alla vägar är totally okända för fyrabarnsmamman...

Många snurr i byarna har det blivit. Många litrar diesel har slurpats iväg...Varför lyfte jag inte på luren istället??? Kanske på grund av en lätt, dock ej seriös, telefonfobi. Fobi är verkligen att ta i, men öga mot öga är mer min grej! Särskilt när jag inte träffat någon. 

Bäst var i byn Örarna där jag vevade ner rutan och frågade en pojke utanför ett hus där jag säkert visste att det inte var, "bor Nikita här"???  Han sänkte geväret som han siktade mot kompisens huvud, tittade på mig med en outgrundlig blick och sa: NÄE! Hon bor i ett annat hus! ...och i det huset bor jag också!!! 

"Jaha", sa jag, "var bor NI då!"

"Vi bor på xxvägen nr 11"!

"Ja det vet jag, men exakt VAR är den där vägen då?"

"DÄÄÄER!" säger han och pekar på ett hus i en glänta där jag omöjligt hade trott att det kunde vara.

"Vad bra" sa jag. "Tack!" Sen for jag dit men ingen var hemma. Så långt sträckte sig nog inte hans tankeförmåga just då-han förstod nog inte alls vem jag var som sökte hans syrra.

Nästan ingen var hemma på vår turné. Så öga mot öga blev mer smyga på folks trappor. Lägga inbjudningskort på säkra ställen där de helst ska hitta dem. I brevlådor vågade vi inte lägga då brevlådorna nu för tiden i byarna är låååånga rader med brevlådor längs en väg. 

Igår hade jag tjejfest hemma hos mig. Är faktiskt lite bakis idag...ajj!

Ont i huvudvärken som någon bloggare brukar skriva, minns ej vem-jag sa ju att jag hade ont!

Men det var värt det, haha!

Vi hade jättetrevligt, satt och surrade och knaprade kex och goda ostar, chevré, västerbotten, mögel och vitlök. Mmmmh!

Inte undra på att min mage sa ifrån imorse och vred till och tvingade mig att gå på toa trots dunkelidunk i hjärnkontoret...

(Vansinnigt intressant information va? Vill ni veta färgen? Nej, jag skojade bara!!!!) 

Min man skjutsade hem ett gäng fnittrande och gabflabbande tjejer vid halv två tiden i natt. (Tjejer i åldrarna 37-47 år.) En hade bråttom hem för att göra barn vilket hon livligt deklarerade (ni hör nivån, va?) och detta har min man redan hunnit berätta för flera han pratat i telefon med. Lite längtansfullt kanske? Det var längesen han och jag tillverkade sådär på bestämda tider-haha! Men hon sa "kör fort jag har ägglossning" och han tindrade med ögonen och körde så fort han vågade. Haha!

Män, dessa enkelspåriga varelser. Mouhahaha!

Nu skiner solen och jag funderar på att gå ut och anlägga en rabatt. Har inte bestämt mig för om jag ska skicka maken att köpa några pallkragar och lite sådan där väv man läggger i botten så att jag bara kan ösa på jorden och plantera. Eller som jag ska gräva upp det befintliga landet som vuxit igen i åratal. Det är ett MEGAjobb.

Min huvudvärk vädjar; ta den lätta lösningen...