Idag har barnen träffat Svampbob Fyrkant. Det var dagens behållning. En gul skumgummisvamp med ögon på en manskropp med gula ben och succén är ett faktum. Det var Nickleodeon (tv-kanalen) som hade jippo på stan. Barnen fick fota sig med Svampbob. T o m 11-åringen lät sig fotas. Dock ej 13-åringen, fast han gillar att se filmerna med Svampbob.

Yngste sonen hade namnsdag idag och fick välja mat. Han valde thaihämtmat vilket passade mig alldeles utmärkt. (Slapp slava vid spisen.)

På morgonen fotade vi oss med doggen. 11-åringen och Pomsipomsi:

Han har vuxit från fyra och ett halvt kilo till 9 kilo på tre veckor. Får han för mycket mat eller är det normalt? Ska googla på tillväxtkurvor på labradorer och storpudlar sen.

När jag såg bilden på mig och hunden fick jag slag.

Dassigt, långt,solblekt hår och urväxta slingor var vad jag såg. Det är så konstigt, jag kan vara nöjd med mitt hår ena dagen och nästa är det bara SÅ fel. Det är den där millimetern som växer under natten som sänker hela frillan. Panik! Klippa håret NUUUU annars katastrofia!

Det händer faktiskt att jag går till frisören och klipper och gör slingor. Men jag klipper mig lika ofta själv. Och frisören säger aldrig att det är dåligt klippt. Jag klipper alla mina barn också (ja, när de nu klipper sig). Idag har jag klippt 9-åringen från rätt långt till jättekort. Han blev gudomligt söt och fin. Det var nog för att saxen låg framme som jag började klippa mig själv också.

Och det blev SÅ mycket bättre.

Kolla in bara vilken dassig grå råtta som ni ser här:

Med urväxta slingor och gråa strån som bara lyser. Att jag dessutom har min älskade urtvättade blekta hemmamyströja på förstärker intrycket av  dassighet. Hunden är ju söööt så ni kan titta på honom!

Men kolla in piffiga mamman här efter att jag satte saxen i håret.

Visst blev det väl bättre:

Ja, man SKA se gladare ut på efter bilderna, så jag smajlade!

Ska göra nya slingor i morrn. Om jag ids.

Då har jag sparat 1200 kronor på mig själv och kanske 350 på sonen. Det är en bonus! Vi gör allt för att minska våra utgifter nu när sötebrödsdagarna är över. Tänkte baka barkbröd i morgon och så tänkte jag att sönerna kunde ärva makens kalsingar. Då sparar vi ca 200. Sen tänkte jag att vi skulle klä på oss istället för att slå på värmen i vinter. Och när toapapperet tar slut går det lika bra med tidningspapper.

Höhöhöhöhöhöhöhöhö!

Idag har det SNÖAT.

I Kiruna.

Jag är idag SÅ glad att jag inte bor där längre!

Kirunaborna vaknade till ett vitt landskap. Barnen ropade säkert jippi. Men jag tror många vuxna ville krypa ner i sängen igen. Man vill faktiskt inte sopa snö från bilen i augusti!

Det vill man inte!

Jag tycker kirunabor borde få två veckors extra semester med betald utlandsresa. Det vore inte mer än rätt. En fråga för kirunapartiet?

Tappra tappra kirunabor. Ni har min sympati!

 Så här har det sett ut i Luleå idag:

Jag och Pommac kunde ligga på gräset och lapa sol. Maken kunde ha fönstret öppet.

NU däremot är det bara fyra grader ute. Hurvas!!!

Såna här bilder gör att man som mamma blir lite varm i hjärtat.

När bror och syster delar stol utan att slåss eller klösa ögonen ur varann. Det finns såna stunder!

De ser tecknade spiderman på min dator.

Så det är min bloggplats ni ser...

Stökig och rörig, men cosy!

Utsikt över två favoriter har jag; böckerna och trädgården. 

En annan favorit har börjat borsta tänderna.

Det gör vi varje dag för att han ska vänja sig. Han njuter när jag kliar tandköttet åt honom.

Jag använder makens tandborste.

(Mouhahaha!) 

Hurra! Kossorna som bor i en gård en bit bort har fått börja beta på ängen nedanför oss. Detta ser vi från vår gård.

Det är en mycket eftertraktad utsikt för en lantromantiker som mig.

Det betar fem hästar också på ängen framför, alltså ännu närmare oss, men de har gått ur bild här.

Det är en behaglig, fridfull och ljuvlig utsikt!!!

Nu är det bara mina egna höns som fattas för att lantidyllen ska bli ett faktum. Ska rusta för dem till nästa vår. Då ska en tupp och några höns få flytta in. Hedemorahöns ska det bli.

Funderar ibland om det kanske vore bättre att börja med hönsen redan nu, när Pommac är liten, så att han vänjer sig.

Men det ska väl gå att lära en unghund att inte jaga höns. Eller?

Han är superduperbusig med dottern och yngsta sonen. De triggar honom till pudelfnatt! Han blir så busig så att han nästan slår knut på sig själv. Då brukar jag bryta. Det blir för jobbigt för alla inblandade.

Men nog är det väl intressant allt som dottern pysslar med.

Nog kan man väl få vara med och spela lite kort! Va? Snåla lillmatte!

Igår skulle vi äta surströmming hos mina föräldrar. Det var bestämt på morgonen. Vi skulle ta båten och komma nån gång vid fyratiden.

När äldste sonen anlände från skolan vid halv fyra var han trött och less och hade lite ont i huvudet och ville således inte åka båt vilket tar över en timme, medan bil tar cirka tjugo minuter. Jag förmedlade detta till fyrabarnspappan som stod och målade härbret med falu rödfärg.

Han blev sur och vägrade åka om vi inte åkte båt. Sonen å sin sida vägrade åka med annat än bil.

Jag medlade och försökte få någon av barnrumporna att ändra sig. Höll väl lite på sonen som iallafall hade ett argument. Tvärstopp i kommunikationerna.

Så många gånger jag skyddat familjemedlemmarna och kommit med svepskäl och vita lögner kände jag att nu tänker jag inte skydda dem. Jag sade exakt som det var till mina föräldrar. "Två trilskande hannar vägrar vika sig. Vi kommer nog inte".

"Men det var ju synd på potatisen" säger mamma. Och optimist som hon är säger hon att de ändrar sig nog. "Vi väntar en stund".

Själv är jag betydligt mer pessimist och funderar om jag ska skita i stridstupparna och åka själv med de andra tre i familjen.

Hinner inte tänka klart förrän mamma ringer och säger;

"Vi kommer till er. Vi packar in löken och potatisen och tunnbrödet och burkarna med strömming och kommer".

Och det gjorde de.

Och det blev en jättetrevlig surströmmingsmiddag och de hade till och med tagit med varsin starköl åt mig och mannen.

Det var såååå gott.

Det var femte gången denna sommar som jag åt surströmming.

Och jag njöt.

Båda äldsta killarna har i år blivit riktiga surströmmingsälskare som ber om att vi ska äta det. Och igår smakade åttaåringen också. Han som grät första gången han kände lukten. Han gillade det inte. Sa han. Men det brukar gå över! 

När jag har mycket att stå i, vilket är ungefär alltid, blir jag glömsk.

Jag är alltså alltid glömsk.

Senaste tiden har jag dock börjat oroa mig för mig själv.

Hör bara:

Igår, första dagen hemma utan barn skulle jag steka upp lite palt till mig själv. Slog på plattan, snörde i palthacket och sänkte värmen och passade på att springa till datorn och skriva en stund.

Försjönk fullständigt i mina funderingar när jag hörde några konstiga ljud från köket/hallen. Efter femte sjätte spraket eller smällen började jag fundera om det var i proppskåpet det gick blixtar. (Vi har nämligen råkat ut för det förra helgen då Luleå Energi fick göra en akututryckning och koppla om en kabel som inte betedde sig bra. Sorry sidospår.) Jag ilade till proppskåpet när det hördes igen och hör då att ljudet kommer ifrån köket.Blir fullständigt överraskad över att det var palten som gav ifrån sig ljud, eller rättare sagt oljan jag stekte i som blivit för varm och sprätte. Vilken tur att den signalerade! Jag hade totalt glömt bort att jag lagade mat!

Blev lite skraj för mig själv.

Jag glömmer nästan alltid att ta med lappen jag skriver när jag ska handla och glömmer alltid vad de stod på den. (Tack för att jag lever i mobiltelefonens tid!)

Jag glömmer OFTA att packa barnens gympakläder, skicka med frukt, få med läxböcker och så vidare.

Hela sommaren har gått utan att jag kommit ihåg att ringa den där firman som kommer och byter stuprör och skräddarsyr dem efter husets längd så att de blir skarvfria. Tänker tanken varje kväll. På morgonen är den bortblåst.

Jag vet att det bara är en fråga om att skaffa sig rutiner men är man en sån här människotyp som jag så är det svårt att ändra sig. Oftast går det ganska bra ändå. Fadäserna är inte alltför många.

Trots allt.

Men så senil som min man varit en gång det blir jag aldrig! Han åkte iväg för att lämna igen ett släp på OKQ8. När han kom fram till macken hade han släpet kvar hemma!

Gissa om vi två kom ihåg vår bröllopsdag den 15/8???

Jag kom ihåg det igår när jag lade in bilden på vårt bröllopsskåp. Nåja, det är ju ingen av oss som blir sur då. Båda är lika glömska.

De sista skälvande timmarna av sommarlovet!

Så fort det gått!

Äldste sonen skulle absolut vara uppe så länge han ville i natt. (Jag vet inte vilken tid han lade sig.) Han var väldigt bestämd i frågan och bara tanken att han skulle lägga sig tidigt för att träna inför idag- då han måste komma i säng i vettig tid- kändes löjlig att ens föreslå.

Imorgon börjar sonen åka buss till en skola längre bort.

På fredagkväll åt vi räkor. Det var länge sen och det är bra för barnen att träna att skala dem. Köpte oskalade också för säkerhets skull. (Som ju bara smakar salt.)

Igår åkte vi till Piteå.

Som alltid vid våra senaste utflykter utspelade sig hemska scener i bilen. En nybliven tonåring och en förpubertal elvaåring som inte hade ett dugg lust att åka bort just då och just dit och absolut inte med oss. Elvaåringen kom i gnällsjälvsvängning.Jag kan inte hålla truten heller. När han ökar nivån på hemskheterna han säger för att jag inte reagerar så reagerar jag till slut. 

Och så är grälet igång. 

Ungefär tre mil bort från Luleå infann sig lugnet och hätskheten lade sig.

Jag visste av erfarenhet att han skulle till och med vara glad innan Piteå. 

Tänk om man lyssnade på dem! Lät dem få sin vilja igenom. Då skulle familjen ALDRIG göra något tillsammans. De vill aldrig göra några utflykter längre. Men än så länge kan jag tvinga med dem och jag vet ju att de finner sig och har skoj. Det är bara att det hör till att klaga. Det är en naturlag.

I Piteå blev vi bjudna på lasagne och sallad och efterätt. Allt var himmelskt gott.

11-åringen som klagade så bittert innan vi åkte var helt salig. I Luleå finns en skatepark med ramper och grindar och boxar, men i Piteå finns en stor pool att droppa från och svinga runt i åttor i. Med skateboard då. Jag förstår att han njöt.  

Jag, som fick köra hem med ett släp ved som vi fick, och dessutom stigit upp halv sex med Pommac slocknade i soffan vid halv tio tiden.

Obegripligt för min äldste son som vill använda så mycket av natten till annat än sova. 

Nä, nu är det slutflummat!

Nu måste jag ta tag i min nya framtid.

På måndag börjar skolan och då börjar mitt nya liv också.

Jag har haft sommaren på mig att flumma runt och försöka flytta in klart och tack vare tidningsbesöket blev det ju lite mer eld i baken och det tackar jag för. (Även om viss städning och tömning skedde lite väl ostrukturerat där i slutet och ger en del merarbete...)

Så nu är det slutfunderat och slutflummat. Mindre ord (och tankar) och mer verkstad.

Ska sätta igång med ett projekt jag tänkt på ett tag och se vart det bär.

Det ska bli skönt med lite ordning och reda. Med tider och rutiner. Det ger mig utrymme och "ledig" tid. Som jag kan ägna åt erbete. Att ha fyra barn hemma på sommarlov (och ett antal kompisar mest hela tiden) ger en del merarbete om man jämför med skolterminen. (Efter en skoltermin längtar jag alltid grymt efter lov för att slippa alla rutiner, men det är glömt just nu.)

Idag måste dagen tyvärr ägnas åt en del shopping. Inte min favoritsysselsättning längre.

Det är en del garderober som behövs uppdateras. Äldste sonen växer så det knakar och de enda jeansen som var okej fastnade i cykelkedjan igår.

Man är väl inte ensam om att jaga efter skolkläder idag på stan...

Framförhållning?

Va?

Känner inte till det ordet. 

Ja, en dag till har snart gått med Pommac och det är hur roligt och härligt som helst. Det är underligt det där. Det är som när man får barn. Man har svårt att minnas hur det var innan. Eller svårt att fatta att det fanns ett liv utan. Som tur är kommer den känslan först när man fått barn eller som nu skaffat hund.

Jag menar innan, då man gick och längtade efter barn (vi hade många barnlösa år innan skaran kom) då hade det ju varit helt outhärdligt om man vetat hur det var där "på andra sidan".

Äh, det är nog ingen som fattar mina konstiga funderingar!

Här kommer iallfall

Pommacs vad det verkar favoritsovställnig: Han gillar verkligen att sova så.

Barnen är euforiska.

De är verkligen jättespralliga och glada. Många kärleksbevis har det kommit från dem. Här några skrivna: Det står under (om det inte syns) "det sjunde underverket i familjen".

Det är elvaåringens skylt till Pommacs bur.

Och här är en av många lappar och teckningar som dottern har producerat. Ack, ja så mycket lycka han har fört till oss!

Hoppas att han själv kommer att bli lycklig här!

Han verkar inte alls ha saknat sitt förra hem idag. Han har varit nyfiken och sprallig och glad.

Inte alls sovit lika mycket som igår.

Däremot har han bajsat fem gånger! Och inga små högar. Ska det vara så?

Nej, det måste väl vara något som är lite knas i magen?

Kanske är det inte exakt samma foder och då läste jag att det kan ställa till med lite magproblem.

Han äter då det med god aptit. Verkar gilla det.

Nåja, jag lovade ju att inte prata bajs. Förlåt!

Här kommer något som luktar godare:

luktärtor och krasse. Ljuvliga blommor som jag  har i överflöd just nu.