Måste ju rapportera hur det gått i min strejk.

Nu är det natt. Min man och tre av mina barn sover och min hund. (Jo, MIN hund, för vem stiger upp om natten, vem går på promenader, vem borstar, vem kämpar för att få honom torr? Jo, jag! Så det är min hund!) Jag har suttit i 11-åringens rum där det finns en teve och en DVD-spelare och sett film. Sandor slash Ida. Jag gillade den. Den var söt. 

Medan jag såg den har bordet blivit avdukat!

YES!!!

Det är förmodligen maken. Bordet är avdukat, dock ej avtorkat. Diskbänken ser fortfarande ut som skit, men diskmaskinen är laddad och igångsatt. Duktig liten make!

Jag vann!

Yeahej!

Trodde faktiskt att det var jag som i morgon bitti skulle få göra avdukningen. Eftersom det är jag som stiger upp först.

Jag hatar att dricka kaffe vid ett snuskigt bord. Alltså hade jag röjt...

Men jag slapp.

Där fick maken några pluspoäng. Även om det kunde ha hänt lite fortare.

Men det lönar sig att gå i strejk.

Så kvinnor därute, förenen eder! Strejka! Duka inte av bord om ni inte känner för det! Det dukar av sig iallafall. Stå ut med eländet! Gör det inte själv för att det inte annars blir gjort. För det finns hopp!  

Det största felet de flesta kvinnor gör är just att vara otåliga. Allt ska ske med en kvinnas effektivitet. Ni ska ju veta att vi kvinnor är överlägsna männen i effektivitet. Därför hinner vi som regel först. Men för att uppnå balans i arbetsbördan måste vi låta männen göra det i sin sävliga takt. Vänta in dem. Ge dem en chans.

Så ska ni se att det händer.

Blunda för stöket och skyll på mannen om det dyker upp oväntat besök.

Halleluja, det funkade! 

För alla er män som läser här, ta´t lugnt.  Jag drar er alla över en kam. Det finns undantag, jag vet. Men håll med om att kvinnor är effektiva varelser som klarar av många bollar i luften.

Kvinnor förtjänar RESPEKT.

Och hej och hå vad jag kom igång här då! Men det är ju inte var dag man vinner en strejk, hehehe! 

Gonatt, folks. Sleep tight!

Jag har gått i tillfällig strejk.

Eller vem vet. Kanske det håller i sig. Vad vet man???

Efter middagen som barnen hjälpte till att laga blev jag totalt trött och slut. Kände mig bara så där matt som man kan bli när man blir mätt. Matt mätt alltså.

Det räcker med att jag säger "nu får den och den duka av" och det blir gjort. Men jag kände bara att näe, jag ska också kunna resa mig från bordet, säga "tack för maten" och räkna med att bordet rensas undan. UTAN att jag måste tilldela uppgiften någon.

Jag vill att någon ska göra det själv. Maken gör det nog så småningon men han ser inte sånt. Det är först när han ska duka bordet till nästa måltid som han eventuellt upptäcker det. Barnen använder köksbordet till lek och att rita och är van att det är röjt. De har definitivt märkt det. Men bara satt sig bland tallrikar och ritat eller lekt.

Och jag tjurar. Jag har inte sagt något. Nej då. Det är en strejk i det tysta. Nästan som ett experiment.

Vi åt vi tretiden. Ännu klockan 20.30 har inget hänt. Kolla bara:

Varför jag håller på så här? Vill jag ha bråk? Vill jag ha en reaktion? Nej. Jag vill bara att bordet dukas av och att diskmaskinen töms och fylls och att den överfulla diskbänken blir tömd och avtorkad.

UTAN min inblandning.

Inte mycket begärt va?

Det kommer att ske, men det blir intressant att se hur länge det tar.

Annars har vi det bara mysigt. Dricker läsk, eldar brasa, ser film...

Men under ytan pyr det...

Fortsättning följer. Spänningen är olidlig. VEM kommer att duka undan och framför allt NÄR?

Missa inte nästa avsnitt i denna rafflande thriller!

(OJ, kanske det börjar märkas att jag inte sett teve på länge. Saknar alla thrillers jag brukade mata mig med...) 

Har haft god hjälp av sönerna att göra köfte (turkiska köttbullar). Mmh, de blev jättegoda och vi stekte dem i ugn och kokade ris så det kändes som att maten lagade sig själv. Dessutom lämnade jag köket med oavdukat bord och tänker inte gå in där förrän någon annan ser att det måste dukas av.

Med min vanliga tur kommer väl då något besök som man verkligen inte vill skämmas för. Så är det jämt. När det är som allra sunkigast då kommer de där besöken som man verkligen vill hålla fasaden inför. Det är en grundlag för slarviga familjer. Skammen ska verkligen gnuggas in i skinnet!

Men jag bryr mig inte. Faktiskt! Inte idag iallafall! För jag orkar inte. Orkar inte duka av bordet en enda gång till idag. Orkar inte tömma eller fylla en enda till diskmaskin idag. Orkar inte skura spisen eller torka av bordet. Jag är i strejk. Tyvärr.

Sköööönt. Ska gå och lägga mi en stund. Vaknade före skam och var uppe efter! Har väl sovit fem timmar eller nåt.

Min dotter har blivit stor. Inte får jag henne att ta på söta klännigar längre. Nej, coolt ska det va. Helst vill hon ha korta tröjor och visa magen men se det får hon inte för mig. Jag gillar INTE att småflickor klär sig som små vuxna. Som vuxna som spelar på sin kvinnlighet. Det är inte okej.

Så jag försöker hitta alternativ till henne. Så att hon fortfarande ser ut som en flicka på sju men ändå cool liksom. Det är svårt att hitta alternativ på affärerna. Antingen är det för avklätt och smått eller så för rejält och töntigt. Sånt hon vägrar ta på sig. Men man kan ju sy om kläderna. Det brukar jag göra. Här en tröja hon accepterar. Visst ser hon cool ut! Och samtidigt som den lilla flicka hon faktsikt är.

Hjälp vad jag saknar min kamera!!! Den har varit bortrest sen i tisdags morse. (Maken också. Men det är kameran jag saknar mest! Maken pratar jag ju med i telefon flera gånger om dagen så sorry maken, kameran längtar jag mest efter...haha!)

Konstigt vad man kan sakna apparater när de är trasiga eller borta. Symaskinen kan stå i dagar men är den trasig eller på lagning så tycker jag att arbetena hopar sig. Samma med kameran. Aldrig har jag sett viktigare motiv att fota än dessa kameralösa dagar. Och om mobilen är kraj är det katastrofstämning.

Många ondgör sig över mobilen, men jag tycker att det har gett mig en så stor frihet. Tack vare den kan jag ju dra iväg vart som helst och ändå bli nådd av barnen. Mobilen ger frihet!

Sen är ju mobilvett och etikett en annan fråga.

Idag är tre av fyra barn hemma från skolan. Förkylda, ont i huvuden, slem. Jag vill inte ha deras sjuka. Har inte tid!

Håller på med så mycket som måste bli klart att jag absolut inte vill hamna i någon sjuksäng.

Men jag brukar inte få deras åkommor. Eller så har jag haft så många genom åren att jag inte känner av dem. Barnen blir ju SÅ mycket sjukare om det är skola..hrm hrm.

Jag hade en stor diskussion med 13-åringen imorse. Han ÄR verkligen förkyld, men är han SÅ förkyld att han måste stanna hemma? Jag brukar vara hård och säga att har man inte feber får man inte vara hemma, men han hade såååå ont i huvudet och eftersom hans småsyskon också har ont i huvudet och är förkylda kunde jag ju inte misstro honom. Fast jag är lur på att det var lite fejk. Fy, vilken hemsk mor jag är. Men han får skylla sig själv. Han har fejkat sjuk förut och därför har han skapat denna misstro själv. 

Annars har han gått till skolan med glädje denna hösttermin. Det är en fröjd att se. Han gillar skolan och kompisar och verkar tycka att det är riktigt skoj. Det är nog att de behandlas som vuxna lite grann. De får respekt och får ansvara själv för sin skolgång och i hans fall har det verkligen hjälpt honom att växa. Han har mognat enormt dessa veckor. Hans pappa har inte riktigt hängt med i utvecklingen och kan fortfarande beordra tandborstning eller  annat av bara farten och då säger sonen förnärmad: "Men jag är väl ingen barnrumpa, det är väl klart jag borstar tänderna utan att du ska säga åt mig!" Precis, han gör verkligen det. Förvandlingen är lika markant som från en puppa till en fjäril.

Fantastiskt.

Men i morse var jag liiiite skeptisk. Var det gamla takter eller var han verkligen dålig?

Jag längtar efter glitter och glamour men kokar köttsoppa och bakar bröd. Snacka om komplicerat känsloliv! Jag menar hur är hjärntrådarna kopplade egentligen?

Jag brukar inte ofta koka köttsoppa och baka bröd. Tyvärr. För det är ju gott. Men det ges inte tid till sånt. Eller tas. Jag prioriterar inte det nog högt. Dagarna är för korta.

När man blir gammal och fått pension och alla barn lämnat hemmet då finns tiden, men det är ju NU jag vill göra det.

Om jag blev snuskigt rik, då skulle jag leja bort disk, tvätt, städ och handling. Laga mat skulle jag göra, men bara lämna stöket och be husan karln som jobbar med städningen i mitt hus att röja upp.

När jag kom hem från jobbet skulle allt vara skinande rent och tvätten inlagd i skåparna och några kissränder och andra brunare ränder i toastolen skulle inte existera. Jag skulle glömma att sånt finns. Det jag tycker är värst av allt av hushållsgörat, det är att skura toan. Jag kan drömma mardrömmar om snuskiga toaletter. När sex personer (minst!) delar en toalett (den andra är gammal och äcklig så ingen vill gå på den) förvandlas en fräsch nyskurad toa snabbt till en vedervärdig ofräsch . 

Den behövs faktiskt skuras varje dag. (Fyra av manligt kön i hushållet=say no more.) Men städerskan i det här huset vägrar. Och trots det så rycker ingen vikarie ut. Så toan ser sunkig ut i flera dagar innan städerskan går ur strejk igen och skurar den. Ibland tvångsrekryteras personal men det är alldeles för resurskrävande så det händer bara ibland.

Ack ja om man vore snuskigt rik!

Nu har man bara snuskig toalett. 

Har varit på en av veckans tre föräldramöten. Tisdag, onsdag, torsdag. Jippi! Sysselsättningen är räddad. Tjejfest på onsdag, med hopp om salongsbeusning; bye bye.

Gissa vem som så lägligt är bortrest tisdag-torsdag. Jäpp, maken.

Vem får alltså sitta på föräldramöte tre kvällar i rad?

Ja, ja, så farligt är det inte. Och jag vill inte hoppa över något eftersom jag vill visa mig och se de andra föräldrarna.

Det gjorde jag ikväll. Visade mig. Pratade också en del. Ville ge ett intryck. Vägrade återuppleva första föräldramötet i byn. Det var i 8-åringens klass, i trean det var möte ikväll. Han har superfina lärare. En äldre kvinna och en ung kille. Bra stämning, engagerade lärare. Guld värt! Dessutom såna som SER barnen. Som orkar lyssna på dem. Är SÅ glad och tacksam! Det är faktiskt inte en självklarhet!

Barnen var valpvakt medan jag var på f-möte. Vilket resulterade i två små pölar på golvet...

Det är inte lätt att komma ihåg att gå ut med honom. Så fort han stiger upp. Så fort han lekt, så fort han ätit. De glömmer.

Han kissar ofta. Skvätter. Ännu lyfter han inte på benet utan sänker bara ner bakbenen lite. Ser man det är det bara att springa dit och lyfta honom. Han kissar inte i luften. Han nyper av.

NU ska jag sova.

Är så kvällstrött nu för tiden.

Längtar efter nattuggleri och sovmorgnar! Efter glitter och glamour.

Kanske skulle man kunna arrangera "byt liv med en annan bloggare"! Få se nu, vems liv skulle jag vilja ha nu då?

Kanske den relevanta frågan att ställa är "vem vill ha mitt". Sen kan jag ta vems som helst. Hehe!

Det blev en flygande fart på denna morgon. Maken åkte iväg med sexplanet och for således hemifrån strax efter fem. Jag somnade om och steg upp sex men efter en natt full av avbrott i sömnen, hund och barn som gnytt och grymtat och puffat och donkat och måstat kissat osv...var jag trött så in i  bomben. Då funkar jag inte. Det som i vanliga fall går i flygande fläng går som i slow motion. Att koka choklad till tre och göra mackor (olika sorter) och försöka dryga ut matsäcken med sånt vi hade hemma, trolla helt enkelt, är inte lätt när man egentligen står och sover. Matsäckarna blev packade, hinkarna (till lingonen)  framgrävda ur städskrubben, som fortfarande står vidöppen för att den inte längre går att stänga efter krafset i morse, dottern fick nog på sig långkalsongerna iallafall (här är bara sex grader) och sonens fleecejacka lyckade jag lokalisera djupt nere i en tvättkorg.

De kom någorlunda hela och med hyfsat välpackade ryggsäckar till skolan en minut sena. (Hade det varit tecknad film hade jag parkerat med skrikande däck.) Det var första gången jag kände att vi var tvugna att ta bilen till skolan.

Jag lovar, om funnits det en stressmästare hade den slagit i botten!

När barnen var avlämnade och pussade satte jag mig i bilen och andades ut. Körde hemåt. Andades. Precis när jag ska parkera hör jag ett gny från baksätet. Hunden! Herregud, har vi en hund? Jag hade TOTALT glömt bort att vi över huvud taget har en hund. Han ramlade ur mina tankar helt. Jag kom ju ihåg att ta med honom i bilen men sen när jag kopplade ur stressen, då försvann även han ur medvetetandet. De där minutrarna i bilen. Jag tror att om han inte gnytt, då hade jag gått in och glömt honom i bilen!!! Och det värsta är att jag vet inte när jag kommit på att han satt där heller. 

Fy, jag blir rädd för mig själv.

Finns det ingen som kan ringa en hundsocial eller något. Vi har en olämplig matte här!!!

Himmel.

Tur att han hade vett att gny. Han visste nog precis hur viktigt det var. Hundar är ju kloka och sensibla. Jag ska aldrig mer glömma bort honom. Jag lovar! 

När dottern stod i kön in tillklassrummet för att hälsa på fröken så hörde jag hur fröken frågade alla barn "och vad har du för gott med dig idag då?" Jag hörde henne också säga "pastasallad! Oj vad gott."

Jag undrar vad dottern sa: Tre torra skinkmackor och så skulle mamma baka men hon glömde det så jag tror jag har en halvfrusen falukorvsbit och  ett smörgåsrån också i ryggsäcken. Och en tomat, fast den är lite mosad och så kanske hon stoppade i en festis också." Typ. Nej, dottern är rätt blyg-sa säkert "vet inte" eller bara "varm choklad". Suck. Dålig matte, dålig mamma. Dålig maka. (Bad mannen flyga till blåkulla i natt när han knackade på mig och sa "du måste gå ut med hunden".)

Nej, denna dag började mindre bra. Hoppas att den fortsätter lite bättre. Ska nu ta ett djupt andetag och trycka på "omstart". 

Efter en fullproppad dag som började 05.50 sitter jag här nu vid 21-tiden på kvällen och inser att i morgon ska tre av fyra barn ha matsäck med sig. Inga bullar, ingen korv, inga plättar hemma. Visst, jag kan ställa mig och steka plättar i morgon bitti, men det är inte troligt att jag gör det. Jag är ingen morgonmänniska. Jag orkar inte ikväll heller. Har haft en fulltecknad dag och det finns helt enkelt inte en gnutta ork kvar i den här kroppen. Ska gå och sova en välförtjänt sömn. Det blir bra med mackor och varm choklad på lingonplockardagen. Hela byskolan ska till skogarna runt byn och plocka bär som sen doneras till barnbespisningen. Bra va? Ekologiska lingon, inga transporter, fin motion, sammanhållning och lärdom. Inte illa pinkat av en skoldag. Äldste sonen är den enda som inte ska till skogen.

Älgjakten är igång så det gäller att klä barnen i glada färger. Måste nog förbereda en del innan jag går och sover. Som sagt, en full dag, med en massa att göra, skriva krönika, sy, serva hantverkare med kaffe och smörgås, (bara maken och svärfader med dock hantverkare) ha huset fullt av barn (totalt nio stycken) passa vovven som idag haft en usel dag vad det gäller rumsrenheten. Vet inte hur många pölar det blivit. Grr. Inte på hunden, på dagen. en fullspäckad dag där inte tiden för valp fanns. Inte för att se när det var dags iallafall. Så nu har han väl backat några steg och vi får börja om igen med att springa ut hela tiden. Synd, det kändes som att vi var framme snart. Men det går väl inte så fort. Han är duktig, det är vi som inte varit duktiga idag. Alla har litat på varandra och kollen har varit noll.

NU ska jag skynda att packa iordning lite inför morgondagen och så kasta mig i sängen. ÄR SÅ TRÖTT!