Hjälp! Vi har fått ett tonårsmonster!

Från en lagom grymtig trettonåring börjar det nu låta mer som att en mullrande uppretad babianhanne huserar i husets övre regioner. Det låter så illa ibland att man hoppar till av förskräckelse. Men det är nog en vanesak, det är ännu så nytt! Jag trodde att vi skulle komma lindrigt undan, det har känts så, men jag börjar ana att jag ropat hej lite för tidigt...

Det är kanske nu det börjar? Han har kanske bara varit sen. Som han växt på sista tiden kan jag förstå att allt känns som kaos inom honom. Har det växt lika mycket inne i honom som utanpå så förklarar det en massa.

Första utbrottet kom som en blixt från en klar himmel. Hjälp! Vad är det som händer? Äh, det är ju bara ett normalläge från en tonåring i utveckling...

Men jag kände intinktivt att jag skulle vilja trycka in en knapp som tänder en lampa under en skylt där det står "Var god dröj".

Var god dröj tills mammamonstret orkar axla sin mantel. Mammamonstret är en gråtmoster för tillfället så det är inte så kompatibelt just nu.

Våren vill inte komma igång här. Solen lyser endast med sin frånvaro och snön faller nästan varje dag. På nätterna är det minusgrader så att snön verkligen ska stanna kvar. Det kan man ju då deppa över. Eller så konsulterar man dr Dill och lyssnar på hans tips. Dr Dills ordination:

Börja med en vinteraktivitet.

Sagt och gjort.

Jag och dottern tog fram vår slalomutrustning som legat i träda i två års tid.

Vi införskaffade den för två år sen glada i hågen men tusen ursäkter och undanflykter har hållt mig från backen.

I går morse tänkte jag "Just do it!"

Vi åkte till backen med full mundering.

11-åringen som nästan är snowboardproffs  hjälpte oss i liften och allt var sååå mycket lättare än vad jag trott. Sååå mycket roligare och sååå lite att ha gruvat sig för. Sist jag åkte slalom var för (håll i er) 30 år sedan.

Jag trodde aldrig att takterna skulle sitta i, men det gjorde de. Och dottern var en naturbegåvning.

Vi åkte upp för liften och nerför backen varv efter varv. I tre och en halv timme höll vi på. Mina nybörjarknän värkte och darrade av utmattning men ingen i backen kan ha haft ett bredare leende. Jag kom på mig själv med att stå i liften och tokskratta av lycka.

Det var så skoj!!!

Ikväll ska vi dit igen och imorgon och i övermorgon och helst en hel månad till och nu blir jag så glad av att stiga upp och se att det snöar!

Tack snälla dr Dill-det var en magisk rekommendation! Vår backe, bild lånad från Luleå.se

På begäran:

Thailändsk kycklingsoppa á la Persilja:

5-6 portioner

Kycklingfiléer 5-6 st 

Chilifrukter  typ 2 större

2-3 vitlökslyftor 

1 burk kokosmjölk (ej light!)

1 liter kycklingbuljong

1 tsk råsocker

ev. chilipulver

2 tomater

Gör så här:

Strimla chilifrukterna, ta ej bort kärnorna om du vill ha hetta, riv eller pressa vitlöken, strimla kycklingen i ungefär lika stora bitar. 

Fräs detta tillsammans i t ex olivolja tills kycklingen fått färg.

Slå i kokomjölken och buljongen. Låt puttra ca 10 minuter.

Skär under tiden tomaterna i små bitar.

Dra grytan av plattan och smaka av med chilipulver och salt. (Om hettan inte känns tillräcklig.)

Tillsätt råsockret och tomaterna och rör om.

Servera!

Enligt originalreceptet ska det även vara citrongräs, men eftersom flera i vår familj inte gillar det hoppar jag över.

Ibland sätter jag i lite rivet limeskal.

Vissa dagar är bara sådär obeskrivligt inspirationslösa. Såna dar där man får gå på ren viljekraft. Men om man saknar viljan samma dag då, hur gör man då??? Önskar jag kunde bli duktigare på att bara acceptera faktum och ta en rejäl vilodag. Inte vara så förbenat duktig jämt. Men är inte det en kvinnogrej? Duktighetssyndromet?

Vi tillåter oss inte att slappa för att omgivningen förväntar sig inte det. En man kan slappa och alla tycker att "det är han värd"- "som han sliter". Oavsett om han sliter eller ej. En man förväntas slita och sen passar den schablonen på  alla män. En kvinna sliter aldrig. Det är ingen schablonbild. Trots att det är det enda hon gör. Hela tiden. Men hennes arbete förväntas av henne. Efter en heltidsdag på jobbet förväntas hon fixa att alla kläder är rena, att maten lagas, att disken diskas osv osv. (JA! Jag vet, jag generaliserar men låt mig göra det nu! Man måste generalisera ibland! Det finns alltid undantag, men det är inte de jag talar om nu.)

En kvinna som bara går och lägger sig från allt, mitt i röran, är en svikare.

Då måste hon minst ha migrän eller nåt. En man kan tillåta sig en tupplur varje dag. Det bara förstärker bilden av hur han sliter.

Visst är det underligt!

Allt det här bidrar vi själva med. Dessa bilder och förväntningar. 

Och nu blev jag bara så innerligt trött på mig själv, min blogg, mitt liv, min person, min hela existens så jag loggar ur och tappar gnistan och skiter iallt! 

ALLT för kvinnosakens skull! Halleluja! 

Ibland har man tur! Min vän i Piteå har varit här och hälsat på och titta vad hon donerat till mig!

En kista som jag ska använda som vedlår. Den passade på millimetern in där jag hade tänkt ha den. Kanske har den stått precis här för några hundra år sen! Vad vet man? Klicka här får ni se den när hon använde den som vardagsrumsbord. Tack snällaste Susanne! Jag ska vara såååå rädd om den! Vårda den ömt!

När jag sa till mina barn att gudsonen skulle komma på besök jublade de. Det är ganska rörande när en snart tolvåring vill mysa med en tremånaders baby.

Vi syndade med plättar och glass. Mums!

Visst är han söt!!! Lille G! Och store L!

9-åringen började träna basket för några veckor sedan, något han längtat efter HUR länge som helst. Han älskar sina träningar och räknar dagarna mellan träningstillfällena. Idag var det match och sonen fick vara med för första gången. Från elva i morse till nyss har det varit matcher. Ååå, så kul att få vara med om! Jag njöt av stunden på läktaren. Jag har alltid gillat basket men oj vilken känsla att ha sin egen son i ett lag som spelar match. Jag kommer att vara en hängiven morsa i publiken framöver! Sonen älskade det. Och laget är ett sånt som låter alla spela. Alla får spela lika mycket, till och med min son som bara tränat några veckor. Sånt är värt mycket!!!

Alla lag är inte såna! Det förekommer "toppning" i många lag och vi har haft sån tur att hamna i ett lag vars tränare inte praktiserar detta!

Underbart!

Mindre underbart är detta:

Jag säger bara BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!

Ännu en dag i ätandets tecken.

Först fem timmar i skatehallen, sen plockmat. Jag gillar att laga plockmat. Det är så mycket skapande i sån mat. Det är lika mycket hur det ser ut som hur det smakar och det roar mig väldigt! Idag var det dock inga avancerade saker.  Bara att lägga upp allt.

Barnen äter plockmat med god aptit så det är ju tacksam mat.

Jag undrar, ni som har hund, tänker ni er ibland in i hur hunden tänker, hur den tolkar och upplever dagen?

Jag kan få värsta samvetskvalen över min hund. Idag har jag inte hunnit med honom alls. Knappt sett honom, knappt pratat med honom och än mindre gosat med honom. Det känns som att han haft en skitdag. Från mitt perspektiv. Jag har dåligt samvete. Han är fånge i vårt hus och kan bara gå ut när vi bestämmer. Får mat när v bestämmer osv.

När vi äter och han sitter vid sidan av bordet och ser de mängder vi får tugga i oss, medan han på sin höjd får en köttbulle och kanske lite lämnade rester av det vi inte orkade, då känner jag mig som en rik husbonde som låter tjänarna stå bredvid och se på när de glufsar i sig. Jag känner mig som världens mest osjysta hundägare.

Jag vet ju att det är tvärtom. Att jag inte ger honom vår mat för hans skull, för att han ska må bra, att jag egentligen är en snäll och omtänksam matte, men nog sjutton känns det orättivst att alla vi andra ska få sitta vid bordet och äta hur mycket vi vill medan hunden får stå bredvid och se på och bara få sitt torra foder som han egentligen tycker är pest och pina men som han äter för att inte svälta. Jag känner mig grym och elak och orättvis! Någon fler som känner så???

Han är ju en fullvärdig familjemedlem, men ändå inte. Han får inte åtnujta samma favörer som oss och det känns orättivst! 

Jag vet att hunden mår bäst av att veta sin plats och allt det där och jag tror inte att han lider alls. Däremot tycker jag att det ger mig en obehagskänsla. Att han ska klassas som en lägre stående varelse bara för att han är hund. Vad är det egentligen som  säger att jag har rätt att stå över honom?

Jag behöver nu ingen föreläsning om att hunden är ett flockdjur som mår bra av att veta sin rang osv. Jag behöver heller inte få en föreläsning om att jag inte kan projicera mina känslor på hunden. Allt det där vet jag.

Jag bara undrar om det är fler än jag som kan känna av de  här irrationella känslorna av att inte tycka om att stå över en annan varelse på det tydliga sätt som man gör i en hund/människa relation. Det får mig att känna mig usel på nåt sätt. Det får mig att (ibland) ifrågasätta hela situationen. Vad ger mig rätten att stå över hunden?

Jo, jag var medlem i föreningen "Djurens Rätt" när jag var yngre. Funderade mycket i dessa banor. "Stoppa plågsamma djurförsök" stödde jag också.

Jag älskar djur. Vill leva med djur. Tycker att de ger mig så mycket. Men samtidigt kan jag alltså ifrågasätta den rent ideologiska betydelsen av att jag som hundägare satt mig i en överposition i förhållande till djuret.

Jag är helt enkelt väldigt KLUVEN till min egen roll som matteägare till min hund.

Någon som tänkt så här någon gång?

Jag vet att Pommac är en lycklig hund. Jag vet att han trivs hos oss. Jag vet att han mår bra av att ha regler och att lyda oss. Men trots det är han en fånge hos oss.

Vi bestämmer.

Vi har tagit oss rätten att stå över honom.

Äh, sorry!

Det är djupingen i mig som tagit över för en stund.

Men jag är så kluven i detta!!! 

Just nu i detta nu är allt så perfekt som det bara kan bli.

Alla mår bra.

Alla pular på med sitt.

Dagen har varit bra med god mat, trevliga gäster, lagom mycket motion och noll stress.

Jag mår bra.

Ingen huvudvärk.

Inga spända axlar.

Inga måsten.

Inga som helst måsten.

Jag kan bara vara.

Dottern har somnat på soffan.

11-årige sonen sitter och slötittar på teve efter flera timmars skejtande i skatehallen. 13-årige sonen spelar dator och 9-årige sonen ritar.

Pommac lade sig på min jacka och jag lät honom eftersom den ändå ska in i tvättmaskinen och där på golvet med min doft i nosen somnade han tungt och djupt.

Det är sällan han sover så tungt. Annars vaktar han noga så att inte jag ska försvinna. Men nu känner han sig trygg på min jacka. Ja! Han har antagligen räknat ut att jag inte kan gå nånstans utan jackan! Haha. Smart dog!

Själv har jag suttit i min sköna läsfåtölj och bläddrat i inredningstidningar och druckit ett glas vin.

Tänkte snart se en DVD om teven blir ledig.

Eftersom jag tänkte se en romantisk film blir jag ensam vid teven! Höhöhö! Världens bästa trick!!! (Om man nu vill se filmen ensam och det ville jag ikväll.) Är på "önskar jag vore singel i liten etta" humör!

Det får man vara ibland även om man är en mamma i en stor och stökig kåk med både hund och karl och fyra barn.