På vårt förförra boende hade vi en fårhage i närheten. Det var jättemysigt. Vi gick alltid dit och matade dem med hårdbröd och gräs och annat. Jag gillar får. Skulle gärna ha några stycken. Här i byn finns inga får. Massor av hästar. Man ser hästar åt nästan alla väderstreck. Kor finns det på en gård och höns verkar en tre fyra stycken ha. Jag drömmer om att skaffa några hönor och en tupp. Tycker det är sinnebilden av lantliv. Hönors kucklande och kacklande är för mig det mysigaste ljud som finns. Det ska nog gå bra med Pommac. Hans storasyster klarar av att leva med hönor så det ska nog han lära sig också...

Här är dottern med fårskocken 2005.

Det känns som att detta är premiär. Jag tror aldrig att jag visat något jag shoppat förut. Jag shoppar inte så ofta. När jag bodde i Kiruna hade jag råd att shoppa mera, men då fanns det inga affärer. Åh, så jag längtade efter shoppingmeckat Luleå då. NU kan jag shoppa vad jag vill-ja-förutom att jag inte har samma ekonomi då...så jag har inte råd att shoppa. Men jag hade KUNNAT...alltså det är inte brist på köpställen.

Det är BRA juh! Fan vad jag är miljövänlig!!! Jag kom just på att jag visst har visat vad jag shoppat. Flera gånger till och med. Begagnade tyger och en del möbler från återbruksaffärer. Men nu har jag shoppat NYTT:

Kolla kläderna! Snygga va!! De till höger är till dotterns, en superfin kjol och tröja i bästa "MeandI" stil. Och kläderna till vänster är väl helt underbara!!!

Så underbara att jag VILL HA En BEEEEEEBIS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

(Men det kanske inte räcker som beslutsunderlag för ett femte barn?)

Det är ju också lite typiskt! I Kiruna fanns BARA Lindex när man skulle köpa barnkläder. Men var de snygga?

Nix!

NU när jag bor här har jag ratat Lindex i sju månader och minsann, då plötsligt rycker de upp sig bara för att jag inte gått in dit. Idag när jag var in där FÖRSTA gången sen vi flyttade hit (i maj) hittade jag massor av snygga kläder. I bebissortimentet hade de HUR mycket fint som helst. Hade kunnat köpa en hel garderob av bebiskläderna. Men det kanske är att överdriva till en present. Jag går och väntar på att min kompis ska få en bebis. Den skulle kommit den 28/12. (Jag hoppas hon inte har tid att kika in här nu. Så BLUNDA nu S så att du inte ser lille Gunnars present.)

Förra inlägget handlade om att mannen börjat tvätta. Det har han fortsatt med. Det går fint.

Men tar han hand om tvätten?

Sorterar han allt i sex högar och bär till varjes plats? Njae. Inte hittills iallafall. Men det kanske kommer som steg 2. 

JAG har däremot vikt, sorterat och burit tvätt som aldrig förr. SÅ mycket rent har vi aldrig haft så alla garderober och platser är underdimensionerade. Vi har för mycket påslakan om allt ska vara rent hela tiden. Mängden har byggt på ett mångårigt system där balansen mellan tvättkorgar, garderober och använda kläder och annat är i jämvikt. Den här obalansen som nu uppkommit skapar problem. För mycket rent.

Tänk hon blir då aldrig nöjd tänker ni säkert nu. Jorå-jag är nöjd. Det är roligt att träffa den där tröjan som jag trodde jag tappat bort efter lång borotvaro längst ner i en tvättkorg där "svårtvättade" saker legat på hög. 

Det är bara fint allt. Men faktum kvarstår. Det är knökfullt överallt. Jag tvingas nog rensa om det ska fortsätta vara så här mycket rent.

Så kan det gå.

En tillfällig ekologisk obalans i naturen. En god tanke skapade nya problem.

(Jag hoppas ni förstår att jag raljerar lite.)

Imorgon är det skollov också. Här börjar de först tisdag. Men jag och dottern måste upp i vanlig skoltid eftersom hennes kompis från grannbyn kommer hit istället för fritids.

Jag håller på att röja i vardagsrummet och återskapa min syplats. Nu måste jag göra ett ryck där. Det har stått stilla alldeles för länge. Jag har varit grymt inproduktiv. Fy mig.

Det är dålig feng shui vid min nya dataplats i köket. Dålig skrivstämning. Så jag måste nog flytta eller vrida den. Så att det känns bättre. Jag är superkänslig för sånt.

Apropå ingenting; eller kanske tvätt; vi har för tillfället 47 styckn udda sockor som inte har någon make. Någon som slår det? Ändå har jag slängt en sju, åtta stycken som jag VET är borta för evigt.

Vart tar de vägen???

Dammsugaren?

Avloppet?

Pommacs mage?  (Nej, problemet fanns före hans tid.)

Ett mysteriun som jag tror samtliga stött på. 

Har skjutsat mellanson plus kompis till skatepark, dotter till grannby, handlat, varit på långpromenad med Pommac och skulle precis dammsuga när jag fastnade här. Bra va!

Varför slösa tid på dammsugning. Det suger! (Plats för skratt.)

Jag har en bekännelse. En jobbig sådan. En sådan där som jag egentligen inte vill erkänna.

Det är så att under jag och min mans 25-åriga (snart 26-åriga?) förhållande har jag alltid tvättat. Alltid. Strukit har han gjort nån gång. Framförallt äldste sonens tygblöjor som vi entusiastiskt strök och vek när vi var nyblivna föräldrar. Nu låter det som att vi är sisådär hundra år eller hur? Grejen är att vi var väldigt miljömedetna och tyckte att vi skulle leva som vi lärde och hade således tygblöjor. Sen, när barnaskaran utökades och vi hade flera blöjbarn samtidigt då avvecklades sakta men säkert miljömedvetenheten. Eller i allafall orken att leva som man lär... och att ha tygblöjor. (Sen kan man kanske fråga sig hur miljömedvetet det är att köra tvättmaskinen oftare.)

För att återgå till "bekännelsen"; sina skjortor har han också strukit tills han slutade stryka dem. Vem orkar bry sig i sånt om man inte jobbar i affär eller bank eller liknande. Skrynklig skjorta, so what?

Men nu sen några dagar tillbaka har han plötsligt börjat tvätta. Helt plötsligt. Det märks att han tagit något slags beslut. Han kör envist maskin efter maskin. Låt den gå, låt den gå, låt den aldrig stilla stå.

Han har tvättat undan vårt tvättberg här under jullovet. Nästan. Visserligen har han på "karlars" vis fokuserat på en sak och en sak allena. Att tvätta.

Nå, tycker jag nu att detta är skönt?

Häromdagen vid ett äktenskapligt gräl sa jag "du gör ju inget!" och då bestämde han sig tydligen för att börja tvätta.

Nu försöker jag prata bort mig. TYCKER JAG OM ATT HAN TVÄTTAR ???

Svar NEJ!!!!

Jag hatar det. Jag blir galen på det! Han har trampat in på mitt revir och jag tycker det är skitjobbigt. Jag kollar hela tiden vad han tvättar ihop med vad, hur han hänger och tumlar. Jag rättar om det blir fel. Jag söker fel. Men det jag har allra svårast att erkänna för mig själv är nog att han faktiskt klarar det hur bra som helst.

Det har inte färgats ihop någonting. Det har blivit rent och hängt och det har hänt fortare än jag gör det.

Till mitt försvar kan jag ju då säga att jag icke enbart fokuserar på tvätten. Jag gör ju en massa annat. Och det är väl därför min kapacitet är två eller tre maskiner om dagen. Han har nog hunnit fem, sex till och med sju om dan.  

Jag gillar det inte.

Men jag MÅSTE ju gilla det. Jag måste ju vara glad till och med. Hurra. Vilket framsteg. Efter så lång tid.

Va?

Jippi.

NOT. Inte.

Jag har alltså nu att tampas med min egen motvilja.

Skärpning fyrabarnsmamma!

Ta emot och njut.

Yes.

Jag tycker detta året börjar bra. Egentligen.

Jag har sovit ett helt dygn.

Jag har druckit champagne.

Jag har släppt in mannen i  tvättvärlden. Efter 25 år.

Hey! Man ska vara  glad för det lilla...

Dottern hade varit försvunnen från kring mina ben ett tag men kom så plötsligt och sade "kom-du ska få se nåt!". Jag avbröt det jag hade för händer (disk!!!! grrrrrr!!!!) och följde med. Det hon visade var så bedårande och näpet och vackert så att tiden stannade några sekunder!

Hon hade arrangerat ett bröllop! Ett pokémonbröllop. Eller bröllopsgästerna var alla pokémonare och de som gifte sig var Little Pet Shops.

Tager du...

Allt hade hon tänkt på. Bibeln, bröllopskläderna, kyrkbänkarna.

Till och med mattan man skrider upp för. Och så musik. Hon hade satt på en lugn låt.

Visst är det FANTASTISKT!!!

Det måste ha funnits ett behov i min kropp, att sova. För som jag berättade steg jag upp först 18.20 igår och då hade jag slumrat mest hela dagen. Vaknade då och då av ljud eller någon hund eller något barn som var och kramades med mig, men annars sov jag. Steg upp på darriga ben och förflyttade  mig till soffan där jag slumrande såg dokumentären om August Strindberg och kunde nätt och jämt hålla ögonen öppna. Vi 23-tiden nattade jag alla barnen (inklusuve gäst) ja 13-åringen nattade jag vid datorn...han somnar ju inte så tidigt på jullovet, och sen har jag sovit i ett svep till nio i morse. Nu känner jag mig pånyttfödd, full av energi. Ja, om man jämför med igår iallafall. Ska nu fixa frukost till alla jullovsfirande barn och sen drar vi iväg till Leos Lekland. Har lovat och lovat hela hösten så nu var det dags att uppfylla löftet.

Leos Lekland är en inomhuslekpark med hoppborg, olika rutschkanor, klätterväggar, studsmattor osv. Tydligen hur kul som helst. Där finns ett kafé för föräldrar som väntar. Får ta med mig en bok att läsa. Skööönt!

Apropå rutschkanor, varför kallas det så ofta för russelkana??? Till och med i tidningar skrivs det ordet. Språkligt förfall!!!

NU ska jag ta en lååång dusch, blunda inför tvätthögarna, låtsas att jag är på ett spa och smörja in mig efter duschen. Nyårslöftet måste uppfyllas!

Jag ska inte göra som vanligt och kasta mig in och ur duschen snabbast möjliga för att det alltid är någon som knackar bakom dörren eller låser upp med skruvmejsel och frågar "mamma kan jag...""eller mamma var är..."

Mitt nya liv har börjat. (Hohohoahahaha!) 

Jag dricker champagne! Mmmmmmm! Och uppfyller ett av mina nyårslöften. Eller kanske två...glamour och party!

Jag är inte så där hemskt mycket för alkohol om jag ska vara ärlig, men en god champagne tackar jag inte nej till. Inte heller ett gott vin. Fast det blir inte särskilt ofta eftersom vi bor där vi bor och barnen ska ha skjuts jämt och ständigt. Men det gör inget. Desto godare och mer njutningsfyllt blir det när jag väl smakar. Jag inbillar mig att jag blir gladare av champagne än av annat. Det liksom bubblar av glädje!  Just nu känner jag en sån enorm glädje över barnen, hunden, huset, livet att jag bara bubblar inombords. Tänk, vilken bra drog alkohol ändå kan vara!

Haha! Jag är tillräckligt nykter för att genomskåda det! Men jag är alltid lika lycklig över dessa saker (barnen, hunden, livet, huset) men glömmer att känna det. Glömmer att njuta. Så där gör ju drogen en del nytta iallafall...

Jag ska strax sätta mig och se film.

Egentligen borde jag städa lite eftersom huset är mer än kaos, men nu skulle jag ju vara ego (nyårlöfte) så då måste jag försöka vara det. 

Imorgon hämtar vi kirunabesök på tågstationen vid halv 10. Elvaåringens kompis från Kiruna. Han blir här några dagar.

Hans familj har precis lika stökigt och rörigt som oss, så det är lugnt. Han trivs och känner sig som hemma. Första gången jag hälsade på hos dem fick jag kliva över en stor tvätthög och jag älskade deras hem från första stund. Ett stökigt hem är ett tillåtande hem och det är egentligen det finaste betyg man kan få om ett hem.

Kanske borde man som motvikt till alla vackra inredningstidningar starta en tidning som hälsade på hos människor som vågade visa sitt liv som det är. I kaos och röra. Det skulle hjälpa många människor att slappna av. Att skapa en ny norm. Denna evinnerliga jakt på lycka och perfektion är ju bara stressande. Om vi såg genom stöket och slappnade av skulle vi kunna se att vi har det bra, att det inte måste vara dammsuget och nytända ljus för att det ska vara en myskväll. Även med en tvätthög i soffan bredvid oss är det myskväll. Myset kommer väl av att vi slappnar av och känner ro. 

Jag ska nu försöka praktisera det jag predikar.

I vardagsrummet är det kaos. Barnen har lekt med sina julklappar, knäckt nötter, ritat, ätit clementiner, druckit läsk, spillt, klätt av sig och lämnat kläder, granen har barrat, Pommac har busat, jag har klippt i tyg, strykit, läst och det är så långt från städat man kan komma. Jag ska nu prova att sätta mig i röran och blunda för den och njuta av en film och samvaro med familjen istället för att få spader över kaoset.  

Wish me luck!

Lite mer champagne behövs nog. (Fnitter!!!)

Ja, så har jag varit med på en skatetävling för första gången. Roligt att se hur det går till. JAG var inte med om nu någon trodde det. Nä, den äldste deltagaren var kankse 15 år och den yngste 9 år. Min 11-åring som knappt sovit i natt för att han längtade så och var så pirrig ångrade sig i sista stund och drog sig ur. Han satt med mig i publiken istället.  Publik och publik, det var de andra åkarna plus jag och tre av mina barn plus tre andra föräldrar till åkare. Tävlingen gick till så att de tävlade två och två genom att den ena gjorde ett trick och den andra skulle sätta det på två försök. Först som förlorade fem gånger åkte ur. Sen gick de som vann vidare i final och till slut stod det mellan två stycken. Det är roligt att se hur duktiga de som vann var. Jag vet ju hur mycket träning och nötning det ligger bakom. Nästa gång vågar nog sonen vara med när han nu sett hur det går till. Vår stad har precis fått en skatehall. Det håller på att byggas ramper och annat  av två engagerade föräldrar och några åkare. Den har varit öppen sen den 21/12. Skojigt att det går att åka även på vintern nu. I Kiruna fanns det en inomhushall så det har varit något vi saknat här.

Kameran, diskmaskinen, dammsugaren, kylen är fortfarande trasiga eller på väg att gå sönder. Tvättmaskinen kom dock igång igen. Hurra. Man får vara glad för det lilla. Som nu när jag ska få sätta mig vid dukat bord. Hur glad är jag inte för det? Även om det är tacos, vilket det känns som att jag får skörbjugg om jag äter en gång till. Det är 13-åringens absoluta  favorit och när  han kockar blir det alltid det. Eller ibland (var tionde gång kanske) spagetti och köttfärssås. Men som sagt det gäller att bli glad för det lilla. Och det blir jag!!!