Måste man tycka om sina barns kompisar?

Det är en känslig fråga! Måste man inte tycka om ALLA barn? Egentligen borde man det eftersom barn är oskyldiga och rena i sinnet.

Men någonstans på vägen suger en del åt sig egenskaper som är svåra att tycka om. Analyserar man situationen riktigt ordentligt så är det ju inte barnet man ogillar utan dess beteende.

Men faktum kvarstår; ibland finns det kompisar som man önskar att ens barn inte var kompisar med.

Vad kan man göra åt det då?

Man får nog försöka svälja olusten och stå ut. Jag kan väl inte bestämma vem barnet ska vara vän med... eller?

Det gör man nog när barnen är små. Man undviker de barn som man tycker är fel för ens små guldklimpar. Man tror man skyddar dem, men egentligen har man nog bara själv svårt för barnets kompis.

Det här tror jag är känslor som är ganska förbjudna. Att erkänna i ord.

Men en del verkar ha mycket svårt att dölja att de ogillar andras barn.

En del gillar bara sina egna barn och möjligen kompisens barn och syrrans barn osv.

En del gillar alla barn.

Jag gillar jättemånga barn. Men har svårt för en del.

Jag visar det inte. Jag märker min olust och skärper mig för att vara extra snäll med detta barn. Det brukar hjälpa. Då blir barnet lättare att ha att göra med och därmed underlättas situationen. Men jag skäms inombords för att jag har svårt för ett barn.

Jag har svårt för att höra vuxna tala illa om andras barn. Att en del vuxna inte kan se sin egen opartikshet. Att de inte kan se att de älskar sina egna och därför alltid håller på dem. Det måste man ju som tänkande vuxen vara medveten om och kompensera för...

Tycker jag.

Vart vill jag komma?

Kanske till det att som vuxen måste man skärpa sig om man märker att man ogillar sitt barns kompis. Man måste försöka analysera varför. Är det hans/hennes beteende. Är det för hur barnet behandlar ditt eget barn? Är det för att ditt barn blir förändrat ihop med kompisen? Försök hitta orsaken och prata med barnet om det. Om du känner att du måste.

Man kan inte bara säga att man inte gillar barnets kompis. Det är inget giltigt skäl.

Jag, min man och äldste sonen hade länge haft svårt att tycka om 10-årigens kompis. Mannen och sonen var ganska otänkta och sa bara att de inte "tålde" kompisen och sa åt 10-åringen att han inte fick ta hit honom. Jag slog bakut åt detta beteende trots att jag själv hade svårt för pojken.

När jag analyserat mina känslor kom jag fram till att de berodde på att kompisen ville äga vår pojke. Han ville vara med honom hela tiden-men visade inget som helst intresse för att spendera någon tid med oss övriga familjemedlemmar... (Det kanske inte var så konstigt med tanke på hur vi kände för honom.)

Vår son älskade att vara med sin kompis, så då hade vi ju ett dilemma eller hur!?

Ett tag såg det ut så att sonen var mest hos sin kompis och när de skulle övernatta ihop blev det alltid hos kompisen. Vår son kom mer och mer in i kompisens familj medan kompisen kom längre och längre från vår.

Detta kändes dåligt.

Så jag påbörjade operation lära känna kompisen. Varje gång de kom till oss ansträngde jag mig å det yttersta att verkligen prata med pojken. Som var svårtillgänglig och avvisande och ointresserad. Jag bestämde mig för att han var blyg och gick in för uppgiften med liv och lust. Och se, jag lyckades till slut få pojken lite mer välvilligt inställd till mig och att vara hos oss. För var dag kändes det bättre och han sov till och med över här några gånger.

(Då kom det våldsamma protester från äldste sonen som delar rum med 10-åringen. Men jag struntade i det. Sa att då fick han gå undan istället.)

Det viktigaste i detta var att sonen kände att han fick respekt för sin vilja att vara med sin kompis.

Till slut en dag, efter att i många månader ha varit nästan livegen sa sonen att han ledsnat på kompisen. "Han vill hela tiden vara med mig och så ska han bestämma allting och så blir han sur när jag ska vara med någon annan".

Allt det där hade ju jag sett och talat med sonen om många gånger men så länge han inte såg det själv ville han inte höra på det. Så jag blev så glad.

Nu kan sonen vara med denna kompis då och då. Men han låter aldrig den kompisen äga honom och hans tid längre.

Men vad hade hänt om jag bara sagt "honom får du inte vara med-vi gillar honom inte". Vad hade det gett för signaler till sonen? Och om sonen gillade kompisen hur skulle jag då försvara att han inte fick vara med honom för att vi andra i familjen "inte gillade" honom...

Tänk när det börjar bli dags för seriösa pojk-och flickvänner!!! Hu!

Bild: 10-åringen med sina cykelkompisar. (Han med färglada kläder är min son.) Obs! barnen på bilden har inget med inlägget att göra. Bara min son...då.

Mitt nästa "guldkorn", som dessutom ser hyfsat trevligt ut är ICAÖstlunds matvaruaffär. Det är en anrik affär som funnits länge, länge. Om jag inte är helt felunderrättad kallades den för Ivans förut, åtminstone i folkmun.

Där har många generationer (åtminstone tre) kirunabor handlat sin mat. När man handlar i charken där bjuder de alltid barnen på en falukorvbit. Detta har de tydligen gjort i alla tider så det är en stark tradition! Trevligt!

Det är en butik där man blir igenkänd och mycket vänligt bemött. Den butiken ser man från vårt fönster.

Nära och bra!

Närbutik!

Just nu är det halabaloo i detta hem.
Alla fyra är i gång och busar så det står härliga till. Själv är jag väldigt trött och rätt irriterad. Ljudnivån är HÖG! Känner mig redo att sälja dem på blocket för sisådär 2 kronor styck. (Nu Lantliv har kursen gått ner, jag är redo att skicka dem gratis med bussgods om du bara tar dem NU.)
De bara skrattar, fnittrar sådär hysteriskt åt allt. De hoppar på varann och ibland är allihopa i en enda hög. Jag vet, det är deras sätt att få kroppskontakt med varann. Det är nåt bra. Men inte vidare roligt när det sker halv elva på kvällen och man själv är redo för sängen.
Mina barn har alltid en energikick på kvällarna. Som om de måste tömma ut energin precis innan sänggåendet.
Lite har väl läsken hjälpt till förstås...
Flytande socker-skitsmart att ge barn på kvällen om man vill ha lugn och ro! Men jag är inte alltid så smart...

Förresten får jag inte gå och sova förrän klockan har passerat 00:22. 8-åringen har nämligen ett löfte om att bjuda på en eftertraktad figur på tradera. Men så går auktionen ut 00:22. Min vanliga tur! För att få leksaken så billigt som jag vill törs jag inte börja bjuda förrän i sista minuten. Då kan jag snyta den framför näsan på den som har högsta budet nu.

Förhoppningsvis...

Tradera är bra för oss som bor här i obygden. Om barnen vill ha någon leksak eller något klädmärke som inte finns här så kan man alltid söka på tradera. Perfekt. Tyger är det jag bjuder på oftast. Min hemliga last...
Sen gillar jag att handla begagnat.
Fast det är länge sen vi köpte något nu.
Det har varit köpstopp länge i denna familj. Vi har alldeles för mycket prylar!!!

Tidigare idag var stämningen betydligt lugnare. Alla pysslade med sitt. Sen gick vi och bowlade vd sjutiden och sen dess har stämningen varit på topp. Det är bara fyrabarnsmamman som inte är på topp...

Bild: 8-åringen som lyssnar på ljudbok. (Tjuvarnas herre.)

Eftersom det inte finns något som lockar mig ut kan jag med gott samvete låta alla hålla på och pula med sitt, så även jag. Jag har nu tvättmaskin två på gång, hinner säkert fler än två. Jag har varit och småhandlat och jag har hjälpt sonen med spagettin och köttfärssåsen. (Hantlangat och hackat löken allt annat har han gjort...)
Så nu är jag FRI till omkring sextiden då vi kilar iväg och bowlar...
Jag ska strax sy en stund. Men först har jag suttit och bloggrat runt och hittade då detta underbara diskställ hos Lyck-Annas.se
Detta diskställ får sätta känslan för hur jag vill ha det i mitt kök. När jag ser det vet jag precis hur jag vill ha det. Det är inte ett stilrent ekkök jag tänker på. Inte heller ett rostfritt proffskök. Men inte heller lantligt som kanske många tänker när ni ser detta diskställ. Nej, mera konstnärligt bohemkök, med egenhändigt målade skåpluckor, udda skåp, udda stolar, udda porslin, udda allt! Så vill jag ha det.
Så Lyck-anna! Jag lägger in en beställning när jag flyttat och funderat ut hur jag ska rymma detta underbara diskställ... Jag måste ta bort lite överskåpar. Hurra! Du har väl kvar ett i maj/juni???

Här står jag och spänner om dotterns hjälm, med absolut inga extremt stora snöhögar runt om oss. Och JA, jag har fortfarande vinterjacka på och dottern har visserligen skrudat om till en mer vårlik klädsel men hon skulle egentligen behöva sin vinteroverall fortfarande...
Som ni ser, inget grönt, inga blommor, inga shorts och inga vårkänslor för den delen.
Detta är faktiskt Sverige, 14/4 2007.

Nästa ställe, som jag aldrig direkt tittat hur jäkla eländigt det egentligen ser ut, är Konsum Föraregatan. Själv kallar jag det "Konsum Luossa". Det är väl inte konstigt att jag stängt ögonen och tänkt på nåt vackert alla gånger jag knatat hit och köpt mjölk och tvättmedel och kravmärkta bananer? Det är på detta konsum de gömmer undan den ekologiskt odlade frukten...
MEN, det jobbar ett gäng underbara kvinnor här och en ganska trevlig karl så därför finns detta Konsum på min lista över platser jag upskattar i Kiruna.
Notera den kraschade sparken på vänster sida om ingången.
Hu, så det ser ut!

Jag tänkte att jag under min sista skälvande månad i gruvmetropolen skulle fota och skriva nån rad om de saker med staden som jag verkligen gillar. Som ett slags terapeutiskt förberedelse inför avskedet. Som icke Kirunabor skulle jag nog inte se det som en sightseeing för det blir liksom inga turistattraktioner att tala om utan mina personliga guldkorn från staden. Det kommer inte i någon särskild ordning utan slumpvis eftersom jag inte tänker flänga runt som en skottspole (vad är det egentligen?) och fota favoritställen utan jag låter kameran följa med mig i mitt vardagliga liv. (Om jag kommer ihåg att ta med den...)
För er som bor i städer med hög kulturell nivå kan jag förvarna om att detta är väldigt mycket kulturens öken. I den meningen att här finns inte en massa underbara miljöer som är romantiska och ljuvliga att besöka. Eller det finns såna ställen men de är svåra att hitta. Här har det mesta en funktion och en slags osentimental råhet och jag har lärt sig att uppskatta vissa ställen för dess trevliga människor och dess funktion för mig. Inte för dess skönhet eller romantiska skimmer.
Bara så ni är förvarnade!!!

Detta är "Simhallskiosken" som ligger precis över gatan från badhuset. Jag vet inte om någon kallar den simhallskiosken, snarare badhuskiosken eller som alla i vår familj "Blå kiosken". (Granne med den ligger IT-grillen och jag har varken ätit där eller tagit rätt på namnets betydelse. (Kanske IT-mamman tog en varmkorv här nån gång och gjorde ett avtryck-vad vet jag.)
Denna kiosk är iallafall min favorit. Enbart för dess urtrevliga "personal" eller ägare. Jag skulle fota dem men modet svek mig. Ska kanske fota dem imorgon och ge dem adressen till min blogg...) De tar dessutom hem min favorittidning "Bolig".

Sy på mitt lapptäcke är vad jag vill hålla på med idag.
Men det finns annat jag bör.
-Gå och bowla med så många som möjligt.
-Tvätta sjutton maskiner.
-Röja upp i kök, bad, sov, sov, sov, v-rum. hall, äh, för bövelen röja upp överallt.
-Dammsuga om ovanstånde punkt blir gjord.
-Storhandla.
-Laga mat.

Av dessa måsten kan jag genast stryka några med goda moriveringar (eller hur?):

-Tvätta sjutton maskiner borde jag men det räcker om jag kör två-att hänga tar kanske tio minuter, så nog ska jag väl hinna det...
-Röja upp överallt. Varför? Går bort.
-Dammsuga går alltså inte.
-Storhandla. Nej, jag vägrar följa strömmen. Jag småhandlar. Hela Kiruna (samt delar av nordnorge) är och storhandlar på fredag eftermiddag plus lördag och är jag en sån som drabbas av masshysteri? Nej!
-Laga mat. Kan jag komma från om jag tillåter menyn bli spagetti och köttfärssås. Då lagar 12-åringen. Alltså Meny lördag 14/4 Spagetti och köttfärssås.

Nu har jag ändrat listan.

Att göra lördag:

Bowla.
Sy.
Blogga.
Äta.
Småhandla.
Tvätta två (2) maskiner.

Åh, vilken skön lördag!!!