Skolan.
Det är ett stort ämne! Skolan är barnens viktigaste miljö efter hemmet. Kanske till och med före hemmet. Där formas de som individer och verkligen inte alltid i den form som man velat forma dem i själva. Det är på gott och ont. Får de en lärare och en klass som är bra är det ju en ständig källa till glädje och tacksamhet.
Har de mindre tur med läraren och klassen är det en ständig källa till oro och irritation.
Det är ett lottospel. Och det känns verkligen inte bra.
Jag har nu alla mina fyra barn i skolan.
Två av barnen har haft en ofantlig tur och fått skolans absolut bästa pedagog.
Först den äldsta och senare nr 2 som fick ta över henne direkt efter storebror. Hon är en fantastisk människa som alltid ägnar massor av energi åt konfliktlösning och problemhantering. Inget problem är för litet eller för stort för henne. Det är hennes största styrka. Barnen får respekt för vem de är och hon gör ett hästjobb. Hon lär dem värdet av att prata om konflikter och att lyssna på varandra och vikten av att få göra sin röst hörd.
Sen är hon dessutom omtänksam och kärleksfull och sist men inte minst en bra pedagog som kan konsten att lära och att göra lärandet hyfsat roligt.
En förälder som jag som fått ha glädjen att följa henne under flera år är till bredden fylld av tacksamhet!

Sen finns det mindre bra pedagoger. Människor som inte har i läraryrket att göra. Man blir inte glad att upptäcka sådant som förälder.
Lärare som tar glädjen och självkänslan ur barnen.
Det är en sådan makt att vara lärare. Att vara flockledare i en grupp med barn.
Jag sätter nästan högre värde i att läraren är en god människa än en bra pedagog. Jag tror tyvärr inte att det alltid går hand i hand.
När barnen är små är lärarens ord mer betydelsefullt än föräldrarnas. Läraren har alltid rätt i barnens värld. Hur viktigt är det inte då att läraren har bra värderingar.
Att han/hon kan hantera alla konflikter som dyker upp i en grupp med barn. Att det blir en trygg och säker plats att vara på.
Det här är tyvärr inte någon självklarhet...
Det är de här frågorna som gör att JAG tvekar om jag skulle klara av att vara lärare.
För vilket jobb det är!!!
Det är ju inte bara att undervisa! Det är ju allt runtomkring också. Fostran av barn som inte är fostrade hemifrån. Skapa lugn i en orolig grupp. Skapa respekt mellan individerna. Skapa självständigt tänkande männsikor.
Att en del lärare sen inte är så bra på IT eller varierar sig eller har ett tråkigt sätt att lära ut, ja det accepterar man bara för att man inser hur övermänskligt tungt deras jobb många gånger är.
Så här tänker jag iallafall.

Det finns många faktorer som spelar in när man ska bedöma om dagens skola är bra eller dålig.

Att skillnaden mellan skolan och världen utanför blir allt större är en faktor.
Här finns det ju saker att göra.
Skolan (=dess personal) MÅSTE vidareutvecklas i takt med den tekniska utvecklingen. Vare sig vi vill eller inte. Även om jag rent känslomässigt skulle vilja ha skolan som en IT-fredad zon, bara för att jag inte vill höja livstempot ytterligare, så inser jag att det är fel väg att gå. Barnen är redan där. De finner skolan oerhört gammaldags och seg i jämförelse med deras tekniskt uppdaterade vardag. Och finns det barn som INTE har all denna teknik tillgänglig hemmen så är det ju ett ytterligare skäl att det ska finnas i skolan! Man klarar sig inte utan den kunskapen idag, like it or not!

En annan faktor som spelar in är bristen på fostran i en del hem. Här vet jag inte hur man ska komma åt problemet. Men faktum är att många lärare är den enda fostraren som en del barn har. Och många lärare får lägga massor av kraft och energi på dessa barn. Tid och energi som borde komma alla barn till godo.
Detta tror jag är ett stort problem. Jag är ju bara en lekman, vore kul att höra lärares åsikt i frågan. Men om det är så som jag tror, borde inte vi då se problemet och lösa problemet genom att sätta in extra resurser i skolan. Ge stöd i form av extra personal till dessa lärare. Det finns väl i viss mån idag, men då handlar det ju mycket om extrainsatta resurser för att lära dessa barn att läsa, räkna osv...
Kanske måste resurserna ökas väsentligt och vi måste inse att det inte räcker med en klasslärare idag. Det kanske ALLTID måste vara fler. Eftersom så mycket tid måste gå till annat än rent skolarbete...

Det är lätt att klaga på lärare. Men om vi föräldrar är riktigt självkritiska så borde vi kunna se att det råmaterial vi skickar till skolan idag, i form av våra barn, inte är av samma sort som för xxx antal år sen då skolan av idag skapades.
De barn som kommer till skolan idag kräver helt andra resurser, de har en helt annan inställning till skolan än vad vår generation hade och bör därför bemötas på ett annat sätt. Jag har inte svaret på hur och vad som behövs men känner mig ganska övertygad om att det behövs en rejäl uppdatering. Mer datorer är ett konkret exempel. I Piteåtrakten har de läsinlärning enligt någon dansk pedagog, endast med datorer och egentillverkat material. Barnen får skriva på datorn, skriva sina egna böcker och skapa i svenska på ett nytt uppdaterat sätt.
Jag förstår att det inte går att ändra allt i ett käringkast men det går för långsamt på många skolor! Rektorer och skolchefer ute i kommunerna är de första som ska sändas på kurser och få inspiration att genomföra nya arbetssätt i skolan.
Sen är det bara att ta in vikarier och skicka alla lärare på It-utbildningar och andra kurser.
Jag vet inte hur marknaden ser ut, jag är bara en insnöad fyrabarnsmamma, men det borde ju vimla av nya pedagogiker och nya synsätt på alla möjliga inspirerande kurser runt om i landet.
Mer pengar till skolan, mer utbildning av lärarna, uppdateringsutbildningar varje år, och upp med lärarlönerna många snäpp och vips har man höjt statusen också. Annat sätt att höja status på ett jobb finns väl inte! Det är väl inget att hymla om. Vill man höja status på ett yrke måste ju lönerna upp.
Suck.
Vad tröstlöst det känns...

Sen skulle det behöva införas ämnen som innehöll miljöförstöring och människorättsliga frågor också. På schemat, året om. Lika viktigt som att läsa och räkna borde det vara att veta vad som är skadligt för miljön och vad det finns att göra. Och hur man behandlar varann och hur man lever runt i världen. Förståelse och tolerans.
Äh, flummigt, tycker nog en del. Men om inte våra barn lär sig det hemma var ska de då lära sig det?
Och är det inte viktiga frågor som de som ska ta över måste kunna allt om.
Nej, jag svävar ut för långt märker jag.
Bryter här och nu. Kan inte avgöra om jag fått fram mina tankar, eller bara skrivit en massa ord efter varann...

Look what I got!!!
From Clara!
Nice!!!
Thank you my dear!
Puss!

Detta inlägg är för dig. Så att du ska få se en skrivuppgift som frivilligt skapades hemma igår. Tänk, hemma skrivs det massor, hela dagarna och fantasin flödar. I skolan funkar det sämre. 8-åringen får skrivvånda och inga idéer. Prestationsångest lyckas skolan skapa. Eller det är nog konkurrensen som skapar det. Varför ska det bli en tävlingsanda i klassrummet? Vem skapar den? Läraren eller vissa elever. Jag är optimist och tror inte att det är så i alla klassrum. När jag tagit upp denna tävlingsmentalitet med läraren anser hon att det är bra för barnen att vänja sig för att samhället ser ut så.
Kanske därför samhället ser ut så???
Vad tror en klok (visseligen tjänstledig) lärare som du?

Glad Påst! som det naturligtvis stavas om man inte kan säga K! Notera (inte) fettfläcken...

Vi har firat påsk i liten skala men med traditionella inslag såsom påskäggsmålning. Efter middagen igår ville barnen måla ägg och det fick de förstås. Helst hade jag städat undan i köket först men hallå! att få fyra syskon att göra samma sak exakt samtidigt och helst då frivilligt, det är inte lätt, så det gäller ju att fånga stunden när den kommer. Så en kvick avdukning och fort fram med ägg och färger. Roligt hade de och snygga blev äggen. De äter vi upp idag tillsammans med skinka, köttbullar, sill och lax nedsköljt med påskmust. Imorgon ska jag nog laga Lantlivs lammfärspaj. Men jag är inte den som planerar så vi får väl se imorgon...Det vore fint att kunna photoshop, då hade jag kunnat sudda ut röran i bakgrunden på bilderna...Då hade det sett ut som i inredningstidningarna. Nu ser det ut som hos oss-och jag står för det! Jag är STOLT över röran! Den visar att jag är en klok mamma som inte städar i första hand. (Visst???)

Maken och jag har varit tillsammans i 25 år, men bara gifta i 15. I dessa femton år har jag haft mina vigselringar på vänsterhanden i princip alltid, utom när jag sovit. När jag började arbeta med stugträdgården för en sisådär fem år sen åkte ringarna av allt oftare även på dagtid. Jag började bara ha dem när jag gick utanför hemmet. Kände mig "oklädd" utan.
Tillfällen att förlägga ringar fanns det alltså gott om och många gånger har de varit borta, men alltid blivit hittade under någon tvätthög eller pappershög...ja, ni fattar...

Ringarna bestod av en förlovingsring och en vigselring i vitt och rött guld blandat och så en äldre guldring som en nära släkting haft som jag hade mellan de andra två. Jag gillade verkligen mina ringar. De var en del av mig. Lagom råa och breda för min typ av hand. (Inga pianofingrar här utan mer trädgårdsarbetarhändertypen. Den som sett mina fötter kanske kan tänka sig...)

Så i våras började ringarna försvinna en efter en.

Först försvann förlovningsringen. Vi flyttade till dit vi bor nu och vid den absolut sista transporten försvann den. Efter en hel dags städning där jag haft dem på spisfläkten var de det sista jag tog med mig. Eftersom händerna sved och var nariga efter en lång dags städning ville jag inte ta på dem. Lade dem i en kruka med andra viktiga saker som skulle med. Krukan tippade omkull under transporten i bagageluckan och hur mycket vi än letade var en av ringarna försvunna. Den var bara borta!!! Puts väck. Till saken hör att vi hade hyrbil just den dagen eftersom bilen var på framrutebytee efter ett stenskott. Vi bad hyrfirman hålla ögonen öppna, men ingen har hört av sig.
Jag fann mig i förlusten och tog istället makens som han aldrig använder. Så nu hade jag tre igen. Makens bar jag längst in för att den var lite större.

Ring nummer två, vigselringen, förlorade jag sista veckan i stugan. Där jobbar jag i trädgården hela tiden så ringarna ligger jämt i nåt fönster och när jag skulle ha dem nästa gång var en ring borta. Puts väck! Helt totalt borta. När vi åker hem på hösten är det grundlig städning som gäller och ringen finns inte i stugan.

Jag har nu två ringar kvar. Och båda är lite för stora...när händerna är kalla.

Vid en sista höstlig båtutflykt innan hemfärden var jag som vanligt den som både ankrade och knöt fast båten (det finns säkert nån båtterm för att "knyta fast" båten, men jag tror absolut att alla förstår mig ändå...)
Jag tog upp ankaret, fällde ut det och började svinga det och kastade iväg det...och i kastet flög även makens ring i plurret. Rakt ner på det djupa där jag kastade ankaret...
Plopp! Borta var den...
Jag var iskall om händerna efter båtturen i den norrbottniska skärgården.
Maken bara blängde på mig. Vad ska man säga?
Nu började jag känna lite olust över allt vigselringsvinn. det började bli väldigt vidskepligt eftersom vi hade det ganska jobbigt vid denna tidpunkt.
Tre ringar, alla våra ringar som vi gav varandra för femton år sen tappade jag under en fyramånaders period.

Kvar finns släktingens gamla stora vigselring som jag hade mellan mina.
Suck.
Det sägs ju att guld kommer tillbaka. Stugringen kan jag tänka mig dyker upp, men den som ploppade i sjön tvivlar jag starkt på och den som ligger i en hyrbil eller tappades ute nånstans hyser jag heller ingen förhoppning om att hitta.

Trist.
Men ett äktenskap sitter ju inte i ringarna...

Kanske kan vi ge varann nya ringar om allt löser sig.

Vi är på väg upp i vår äktenskapliga berg och dalbana, tror jag...

Satt och bloggrade runt bland favoriterna och läste ikapp allt jag inte hunnit. Hurra för långhelger utan krav!!! Det är så förbaskat skönt att faktiskt inte ha något planerat. Inte en gäst, inte några resor, ingenting. Bara någon unge som tittar förbi hos mina ungar och lugn och ro, kravlöst!
Man behöver verkligen inte göra nånting särskilt. Barnen mår bra av att ha tråkigt. Då kanske de ritar efter ett tag eller sitter och sprättar på gitarren (som sonen, 8 år, gör nu).
Jag försöker stå ut även om det låter (förlåt sonen) förjävligt. Hur ska det låta bra nån gång om han aldrig får hålla på???
Fast ibland skriker vi unisont "SLUTA!!!" Men inte nu...

Skulle inte skrivit nåt. Nu bråkar de så det slår gnistor.
8-åringen och 6-åringen bråkar så mycket nu. Ofta!!! 6-åringen är i trotsåldern och eftersom hon varit en ängel tills nu har hon en massa att ta igen. Alla trotsåldrar på en gång!!!
Fy för den lede!!!
Nu går jag fort härifrån. Vill inte vara i detta rum längre!!!