Direktlänk till inlägg 15 april 2007

Måste man gilla barnens kompisar?

Av Persilja - 15 april 2007 14:36

Måste man tycka om sina barns kompisar?

Det är en känslig fråga! Måste man inte tycka om ALLA barn? Egentligen borde man det eftersom barn är oskyldiga och rena i sinnet.

Men någonstans på vägen suger en del åt sig egenskaper som är svåra att tycka om. Analyserar man situationen riktigt ordentligt så är det ju inte barnet man ogillar utan dess beteende.

Men faktum kvarstår; ibland finns det kompisar som man önskar att ens barn inte var kompisar med.

Vad kan man göra åt det då?

Man får nog försöka svälja olusten och stå ut. Jag kan väl inte bestämma vem barnet ska vara vän med... eller?

Det gör man nog när barnen är små. Man undviker de barn som man tycker är fel för ens små guldklimpar. Man tror man skyddar dem, men egentligen har man nog bara själv svårt för barnets kompis.

Det här tror jag är känslor som är ganska förbjudna. Att erkänna i ord.

Men en del verkar ha mycket svårt att dölja att de ogillar andras barn.

En del gillar bara sina egna barn och möjligen kompisens barn och syrrans barn osv.

En del gillar alla barn.

Jag gillar jättemånga barn. Men har svårt för en del.

Jag visar det inte. Jag märker min olust och skärper mig för att vara extra snäll med detta barn. Det brukar hjälpa. Då blir barnet lättare att ha att göra med och därmed underlättas situationen. Men jag skäms inombords för att jag har svårt för ett barn.

Jag har svårt för att höra vuxna tala illa om andras barn. Att en del vuxna inte kan se sin egen opartikshet. Att de inte kan se att de älskar sina egna och därför alltid håller på dem. Det måste man ju som tänkande vuxen vara medveten om och kompensera för...

Tycker jag.

Vart vill jag komma?

Kanske till det att som vuxen måste man skärpa sig om man märker att man ogillar sitt barns kompis. Man måste försöka analysera varför. Är det hans/hennes beteende. Är det för hur barnet behandlar ditt eget barn? Är det för att ditt barn blir förändrat ihop med kompisen? Försök hitta orsaken och prata med barnet om det. Om du känner att du måste.

Man kan inte bara säga att man inte gillar barnets kompis. Det är inget giltigt skäl.

Jag, min man och äldste sonen hade länge haft svårt att tycka om 10-årigens kompis. Mannen och sonen var ganska otänkta och sa bara att de inte "tålde" kompisen och sa åt 10-åringen att han inte fick ta hit honom. Jag slog bakut åt detta beteende trots att jag själv hade svårt för pojken.

När jag analyserat mina känslor kom jag fram till att de berodde på att kompisen ville äga vår pojke. Han ville vara med honom hela tiden-men visade inget som helst intresse för att spendera någon tid med oss övriga familjemedlemmar... (Det kanske inte var så konstigt med tanke på hur vi kände för honom.)

Vår son älskade att vara med sin kompis, så då hade vi ju ett dilemma eller hur!?

Ett tag såg det ut så att sonen var mest hos sin kompis och när de skulle övernatta ihop blev det alltid hos kompisen. Vår son kom mer och mer in i kompisens familj medan kompisen kom längre och längre från vår.

Detta kändes dåligt.

Så jag påbörjade operation lära känna kompisen. Varje gång de kom till oss ansträngde jag mig å det yttersta att verkligen prata med pojken. Som var svårtillgänglig och avvisande och ointresserad. Jag bestämde mig för att han var blyg och gick in för uppgiften med liv och lust. Och se, jag lyckades till slut få pojken lite mer välvilligt inställd till mig och att vara hos oss. För var dag kändes det bättre och han sov till och med över här några gånger.

(Då kom det våldsamma protester från äldste sonen som delar rum med 10-åringen. Men jag struntade i det. Sa att då fick han gå undan istället.)

Det viktigaste i detta var att sonen kände att han fick respekt för sin vilja att vara med sin kompis.

Till slut en dag, efter att i många månader ha varit nästan livegen sa sonen att han ledsnat på kompisen. "Han vill hela tiden vara med mig och så ska han bestämma allting och så blir han sur när jag ska vara med någon annan".

Allt det där hade ju jag sett och talat med sonen om många gånger men så länge han inte såg det själv ville han inte höra på det. Så jag blev så glad.

Nu kan sonen vara med denna kompis då och då. Men han låter aldrig den kompisen äga honom och hans tid längre.

Men vad hade hänt om jag bara sagt "honom får du inte vara med-vi gillar honom inte". Vad hade det gett för signaler till sonen? Och om sonen gillade kompisen hur skulle jag då försvara att han inte fick vara med honom för att vi andra i familjen "inte gillade" honom...

Tänk när det börjar bli dags för seriösa pojk-och flickvänner!!! Hu!

Bild: 10-åringen med sina cykelkompisar. (Han med färglada kläder är min son.) Obs! barnen på bilden har inget med inlägget att göra. Bara min son...då.

Barn

Dela

maria

15 april 2007 17:29

Hej på dig Persilja!!!

Jag har visst bytt URL, ville det förut och skrev men fick inget svar så jag antog att det inte skulle ske. Nu när jag kom hem ifrån huset så hade de bytt bara... Skumt va! Men helt okej...

Jo, jag tror på att det finns kompisar till barnen som man inte riktigt gillar eller som får en att känna sig osäker.

Mina två äldsta killar hade en sån kompis som jag kände att han är inte nyttig för barnen. Han snattade, skolkade, slogs osv. Jag beslutade helt enkelt att de gärna fick leka med honom men hemma hos oss, där jag kunde vara med på ett hörn, lyssna, iakta och banna lite ibland. Grabbens problem var ju gränssättning och brist på dessa så då kunde ju jag ge honom lite då...

När jag har laddat klart bilderna ifrån helgen så ska du få se på kaos!!!! Efter nästa helg ska du få se på uppbyggnation!!!

Kram på dig! Får nästan lite abstinens efter en hel helg....

http://gnallspikarochlivsflanorer.bloggagratis.se

IT-mamman

15 april 2007 18:29

Knivigt. Barnens kompisar kan man ibland ha svårt för. Vår ena kille gillade inte några barn här. Men jag tyckte inte det var OK att säga nej, när en av dem ringde på och vår kille sedan med en gång själv gick till en annan kompis han gillade. Fast kom de andra barnen tillsammans och ringde på, så fick han lov att säga nej. Då hade ju de andra varandra. Och de var inte särskilt snälla tillsammans mot honom. Men om en kom kunde jag hålla koll på att de hade det bra. Fast sen började en ta saker från honom..
Det är bara det att jag tänker på de barn som är skitjobbiga och förstör och som inte har nån att leka med. Tänk att ingen vill vara med en! Att de är så jobbiga kan ju bero på nåt de har svårt att klara av att reda ut. De blir aldrig bjudna på kalas. Men det är svårt för barnen som ska vara med dem också. Att alltid jämka och stå ut med jobbigheter. Jättesvårt hur man ska göra! Som sagt är de hemma hos en själv kan man finnas i bakgrunden och styra upp när det går snett.
Men i skolan måste jag faktiskt tycka om alla barn. Och gör jag inte det så ger jag mig inte förrän jag hittat nåt hos barnet att tycka om. Försöka se barnet med föräldraögon liksom. Min förbenade skyldighet.

http://itmamman.wordpress.com

Persilja

15 april 2007 18:52

Nej, om barnen inte är snälla med ens eget barn då ska man of course ingripa. Men om DU inte gillar kompisen, men ditt barn gör det, då har du en annan slags dilemma...
Tur att du är så proffesionell. Det är där jag är rädd att inte räcka till. För en del barn kan vara hemska. De jag brukar ha svårt för är skrytmonster som hela tiden tävlar och skryter om prestationer och grejer. För det gör inte mina-iallafall inte när JAG hör på-haha!

Annis

15 april 2007 18:56

Har läst dina tankar och det är svåra saker som du tar upp. Varför det är svårt är att förnuftet säger en sak och känslorna en annan. Så länge det gäller andra barn kan man vara rätt klok och förnuftig men när det är ens egna så förvrids ens tankar på något underligt sätt. Kanske är det meningen att vi ska vara så?
Jag har själv varit med om detta och jag pratade med min pojke som är 12 senast i fredags. Han vill gärna var med en "cool" kille som gärna går över gränserna både mot vuxna och andra barn. Försökte prata när vi låg i sängen på kvällen och sa som det var att det ibland kändes olustigt att han var med honom...varför säger min 12-åring? Ja jag försökte förklara att jag inte gillade hans sätt att gå över "våra" gränser. Min kille undrade vad exakt vad jag menade men det svarade jag att han visste vad jag menade och jag såg att han förstod. Tror att såna kompisar kan vara kul en period men i längden....? Tveksamt...jag tror det ger sig.
Det blir nog svårare som du säger när de blir kära....;)

http://www.annis.blogspot.com

Persilja

15 april 2007 19:02

Annis: Just det där är ju problemet! När de är rätt små kan man ju acceptera att de är med "fel" kompisar, men ju äldre de blir desto farligare är det ju med fel kompisar. Tänk min 12-åring som fyller 13 i sommar... Han ska plötsligt börja umgås med nya barn och jag har noll koll på dem eller deras föräldrar. Fy, så jobbigt! Hur ska man då veta??? Min 12-åring är lugn och blyg och dras därför till motsatsen. Utåtriktade busigare killar. Så har det alltid varit. Hjälp, nu blev jag nervig för flytten igen!

Pippi

15 april 2007 19:41

Det är ju sådär det är! Dottern på 4 1/2 har ett par sådana kompisar som hon gärna vill vara med, varpå hon underkastar sig deras vilja i väldigt lång (för lång) utsträckning. När hon varit med någon av dem (iofs gäller detta bara två barn) så slutar det oftast med att dottern är ledsen. Jag tycker att hon borde vara med andra barn och än så länge går det ju att styra det rätt bra. Men jag bävar för den dagen då det inte är lika lätt längre, tror att ett rätt och slätt förbud mot att umgås med vissa kompisar bara leder till det motsatta. Vilket jämrans dilemma det är!

http://pippi.blogg.se

Annis

15 april 2007 20:28

Ja visst är det jobbigt och att man måste börja släppa kontrollen mer och mer är ett stort problem för mig. Dessutom bor mina pojkar varannan vecka hos sin pappa och jag vill gärna lägga mig i och bry mig där också....är det rätt? Mina barn men det är hans hem...det är tur att de har en fin pappa och att han tycker som jag i de flesta fall. Min son sa på senaste utvecklingssamtalet att det var jobbigt att ha en mamma som är lärare och känner alla hans lärare. Han känner sig kontrollerad och det är ju INTE bra. Har bättrat mig sen dess...hoppas jag.
Jag kämpar med mig själv.Kram och lycka till!

http://annis.blogspot.com

Persilja

15 april 2007 20:36

Jag är nog likadan. Vill ha koll. Men tar man motsatsen-att inte bry sig alls, vilket ju också finns, så gör man ju ändå nåt bra!
Pojkar är så svåra ocskå, säger inte mer än nödvändigt...
Nej, inte är det lätt att försöka vara en bra mamma, men man vill ju så gärna...

Killfröken

19 augusti 2007 21:31

Nej. Du måste inte tycka om alla barn.
Däremot får du inte vara elak mot något barn Det finns så klart en stor skillnad...

Jag är den första att erkänna att jag inte tycker om alla barn. Folk som säger sig göra det anstränger sig för hårt. De känns itne ärliga tycker jag.

Jag har valt till yrke att vara snäll och hjälpsam mot vilket barn som helst som ställs framför mig. Jg ska till och med utveckla dem. Men ingen kan tvinga mig att tycka om dem (Vilket jag iofs oftast gör).

Det är min inställning.

http://killfroken.blogg.se

Den rätta länken!

Kommentarer (16)

Av Persilja - 2 september 2009 15:42

HÄR finns jag nu! Om ni vill komma i kontakt med mig under min SkönaHem period går det bra att mejla på persiljekvist@gmail.com Jag vet att det känns konstigt med den nya bloggen, men ni måste orka vänja om er! Tänk på mig som måste skriva och v...

Jag flyttar nu!

Kommentarer (12)

Av Persilja - 1 september 2009 21:13

Vet ni, mina kära läsare, att nu är det mitt sista inlägg här på denna blogg. Jag ska nämligen flytta!!! I våras fick jag frågan om jag ville prova blogga hos Sköna Hem och frågan kom precis när jag hade en inspirationssvacka så jag tackade ja på ...

Lyckoglasögon.

Kommentarer (23)

Av Persilja - 31 augusti 2009 10:09

Idag blir det en bildkavalkad. Mitt bildsinne är starkare vissa dagar. Jag går med en bildblick och tittar på mitt liv. Ser vackra vyer överallt. Totalt pmsfri så att säga. Allt är vackert, till och med stök... En underbar sjuka! Tvätt som inte s...

Nostalgi för hela slanten.

Kommentarer (18)

Av Persilja - 30 augusti 2009 20:37

Jag har syhörna i vardagsrummet, nu igen. Jag har valsat runt i hela huset för att åter landa ungefär där jag började som nyinflyttad. Nu ska jag försöka bli kvar där. Åtminstone tills vi renoverar vardagsrummet. Det är verkligen konstigt hur man ka...