Jag har inte gjort nåt särskilt för att förtjäna det, eller så är det det jag har, för jag har TVÅ söner som är mästare vad det gäller städning. Och som om inte det räckte är en av de dessutom mästerbagare och en son hatar visserligen allt vad städning heter men är å andra sidan den mest ordningssamme i familjen, och han är en hejare på matlagning. Dottern har inte börjat hjälpa till så mycket mer än att hon hjälper mamma att tjata till alla brorsors irritation. Däremot hjälper hon alla i familjen att hitta saker vilket är ett ofta återkommande arbete för henne...

Nu är det tyvärr inte så att alla dessa duktiga barn gör de här sakerna som de är så duktiga på särskilt ofta. Inte alls. Gjorde de det skulle jag ju aldrig någonsin klaga på att vi har så stökigt eller att jag är så förbannat less på att laga mat.
Men det gör inget. När de väl gör de här sakerna, städar, bakar, lagar mat, ja då står jag där med tårar i ögonen och bara njuter av sönernas storhet.
Vilka pojkar jag har uppfostrat!!!
Moderhjärtat spränger av stolthet.
Och jag hoppas VERKLIGEN att jag känner samma stolthet och glädje den dagen dottern visar intresse för lite huslighet.
Jag menar, jag hoppas verkligen att jag inte är fördomsfull och FÖRVÄNTAR mig att hon ska göra detta.
Jag ska nog lära henne bästa sättet att smita undan hushållsarbetet. Det kan vara bra att kunna om hon träffar någon som tror att det är hennes sak...
Bild: 8-åringen som moppar badrummet.

En omtumlande händelse har inträffat och jag kan inte blogga om det alls.  Så just nu försöker jag bara skriva om något neutralt och alldagligt...

Jag hoppas aldrig att barnen växer ifrån att leta efter påskägg och paket. Det är så roligt att få slå in och gömma och ropa på dem och se deras förväntan och ivriga letande efter sina skatter...

Notera sonen med myssen-den åker på så fort han vaknar...pyjamas och keps en vanlig syn hos oss...


...och nej, för er som är riktigt uppmärksamma och läser min blogg...jag har inte bytt sängkläder ÄNNU!!!
Hemskt, jag gör det idag-jag lovar!!! (De springer själv till tvättmaskinen nu.)

...står i trappen och ser hotfulla ut. "BÖRJA PACKA Persilja!!!" säger de varje gång jag går förbi. Jag skyndar mig snabbt in och stänger dörren och glömmer dem...Int´nu! Har int´lust!Sen. För bövelen-det är ju flera veckor kvar!!!Här pratar vi med en som flyttat fyra gånger på sex år. En rutinerad kvinna.Så det är lungt!!!Gäääsp.Påsklov.Trött.

Har börjat nosa vid flytten. Försöker att inte tänka så mycket på´t. Det är som att jag inte vågar ta ut någon glädje förrän alla är i harmoni. Alla barn. Att flytten och skolbytena har gått vägen. Är egentligen skitorolig för 12-åringen som faktiskt hotar med att rymma hemifrån den dagen vi ska flytta. Han fortsätter att envist hävda att han inte ska flytta. Jag börjar förstå att han faktiskt inte kommer att ändra sig innan vi flyttar. Det kommer att bli en jobbig dag...
Och jag gruvar mig så mycket för hans reaktioner att jag inte riktigt kan tänka på allt roligt det faktiskt ska innebära med vår flytt. För mig, och barnen och mannen och kanske till och med tolvårige sonen en vacker dag!
Men nu ska jag släppa fram lite längtan i min blogg.
Av övervåningen kan man säkert göra lika vackert som dessa bilder jag hittade hos Lustfyllt.
På bilderna ser man delar av tak och väggar i vårt nya hus, med nuvarande ägarens inredning och sen två bilder där man målat stockar och väggar vita. Så vackert kan det bli!!!
Så vackert SKA det bli! Det behövs ju bara en massa vit målarfärg och massor av arbete.

Eller kanske sorgligt...?
Hittade detta på Metro.se och man undrar ju...man undrar verkligen...HAR de verkligen hjärnor eller?

I pausen i basketmatchen var jag upp och kollade läget hos busarna. Då hade de hunnit så här långt.
Här ser man rullen som förmodligen fick dem att tänka på Pocahontasbåten...

Måste bara berätta om dotterns och yngste sonens påhitt här medan vi vuxna hängt framför tv24 och sett Plannja vinna guld.
De huserade uppe i vårt sovrum och bar alla husets kuddar, täcken, filtar ja allt mjukt och skönt de kunde hitta, dit. Av detta byggde de ett stort berg som de sedan kastade sig i. De hade jättekul och man hörde dunsar och fnitter och gapskratt.
Efter en stund kommer sonen ner för trappen och säger "jag måste bara hämta hjälmen" och här borde jag ju reagerat men jag var så inne i matchen.
Han hämtar dotterns cykelhjälm. Det går en stund och så hör vi ett brak och ett dunsande-duns-duns-duns-duns-duns-duns-
Sen blir det tyst. Det lät som om någon ramlade nerför trappen! Jag flög upp och sprang till trappan. Där ligger dottern, med hjälmen på skallen, inrullad i en massa täcken. Hon ler lyckligt och säger "Det gick bja! jag slog mig inte. Jag hade hjälm!" De hade lekt "pocahontasbåten" (som finns på vissa nöjesfält, man åker i en stock i ett vattenfall och störtar 90grader fritt fall ner i en bassäng.) Brodern hade vidtagit säkerhetsåtgärder genom att rulla in henne i en massa täcken och så hjälmen då förstås...för att sen knuffa ner henne med huvudet före nerför trappen!

Jag skällde högt och upprört bara för att hindra dem från att göra om det en gång till. Men var tvungen att fort gå därifrån för att inte börja skratta.

Yeeah!
GULD tog "vi" igen!!!
Mästarna!!!