Jag fick ett mejl av min man (skickad från övervåningen) med denna länk.
Visst är det tänkvärt?
Den gör mig förbaskat ledsen!!!
Vad är det för arbetsgivare som är så nitisk? Jag tycker att de borde vara glada som slapp knyta ihop sitt liv med en sån inskränkt trist arbetsgivare.
För inskränkt måste han ju vara då han inte kan skilja på en sambos tankar på bloggen och verkliga livet. HUR de hade löst konflikten om mannen fått jobbet har ju inte han ett skit med att göra.
USCH! Jag blir skitsur!
Samtidigt förstår jag min mans oro.
Hans lösmynta fru bloggar.
Hjälp!!! Vad skriver hon om egentligen??? Och tänk om EN av alla de som läser är en som han verkligen inte vill ska läsa...
Jag är inte mycket för fasader. Jag vill gärna spränga alla fasader. Försöker så gott det går med min egen.
Men jag måste ju respektera att andra i familjen inte vill släppa på sina fasader. Jag kan ju inte köra över mina närmaste.
Och eftersom jag är en sån person som har väldigt svårt att INTE vara personlig så blir det ju lätt att jag går över gränsen och blir för personlig...fast jag försöker att inte vara det...
Måste jag sluta blogga då?
Eller kan jag skärpa mig???
Jag vet inte. Ärligt talat.
Jag kanske måste lägga band på mig. Inte skriva om äktenskapsproblem och annat.
Men det är ju en viktig del av mitt liv och min utveckling. Och jag bloggar om det som rör mig.
Det hjälper mig att komma framåt i livet.
Jag benar upp mina tankar.
Jag får respons som oftast säger att jag är helt normal. Vi är helt normala.
Det ger mig kraft och stöd och tröst.
Ibland får jag konkreta tips på hur andra löst sina olika familjeproblem.
Ibland kanske jag hjälper någon som läser med att visa att bakom fasaden finns levande människor som har det precis lika taskigt som andra, ibland.
Jag är helt enkelt emot att bygga uppe en falsk fasad.
Herregud, man skulle ju lätt som en plätt kunna låtsas att man är den mest lyckade personen som gått i ett par skor, bara visa vackert och rent och snyggt och bara berätta om de lyckliga stunderna.
Men då skulle det bli så förljuget för mig. Jag skulle få svårt att leva med den bilden.
Jag hatar att hymla!!!
Måste jag det???
Jag kanske kan lösa problemet genom att vara mer anonym. Inte skriva ut allt. Inte visa för mycket ansikten...
Jag började blogga för ca fyra månader sedan. Då hade jag inte läst särskilt många bloggar. Bara bloggrat runt några veckor...
Jag hade sett anonyma bloggar och ickeanonyma. Och gillade de ickeanonyma bäst. Det gav en ärlig bild på nåt sätt. Fast samtidigt kanske det är just de ickeanonyma som lägger band på sig och bara visar det som är lite lagom skitigt...
Det igengrodda håller de för sig själv.
Medan de som är anonyma kan skriva ut ALLT!
Samtidigt skriker hela mitt jag mot att det ska behöva vara så. Mitt naiva dumma jag.
Jag tänker att alla är som jag. Kan inte få in att det faktiskt finns människor som kan utnyttja bloggen mot oss. På något sätt som jag inte riktigt kan tänka ut i och för sig...
Men det borde räcka att min man känner en viss oro för att bli "uthängd" och det är ju inte okej.
Så lösningen tror jag blir att jag får bli lite mer anonym.
Inte skriva ut byns namn och annat...som jag inte kommer på nu...
Så ser ni något som verkar för ickeanonymt; tipsa mig! Så kan jag redigera!
marie
27 april 2007 11:42
Jag skriver ju helt anonymt men det beror på att vi bor i Byhålan där alla känner alla. Eftersom jag har problem med min sociala kompetens så klarar jag inte av att hänga ut mig. Jag tycker dock att det inte spelar mig någon roll om bloggaren är anonym eller ej, det vad bloggaren säger som är viktigt, inte hur bloggaren ser ut eller var denne bor.
Och du Persilja: Det är bättre att du är lösmynt än lösaktig eller slösaktig! Så det så!
http://carpediem.bloggagratis.se
Persilja
27 april 2007 11:49
När jag skrev mitt inlägg tänkte jag BARA på mig själv. Jag struntar, precis som du säger, fullständigt i om folk är anonyma eller inte.Det är helt ointressant. Men själv kändes det liksom bättre att få vara HELA jag. Dvs inte anonym, eftersom jag har så svårt för att inte försäga mig...
Men jag har insett nu (kanske) att det är bättre att hålla en anonym profil. Det ger ju en viss frihet.
Jag bor också i en byhåla och snart i en annan! haha!
helga
27 april 2007 12:09
Jag skulle aldrig vilja ha bilder av mig eller min familj ute på min blogg. Möjligtvis med lös-skägg eller så... Men vi vill ju alla ha det lite olika. Din blogg är iaf fantastisk att läsa och det kan ju aldrig vara fel!
http://helga1.bloggagratis.se
IT-mamman
27 april 2007 13:30
I Firefox kunde jag visst kommentera. Hurra! Gick inte i Explorer idag.
Jag är tudelad i min anonymitet. Ibland skulle jag vilja vara helt anonym, ibland inte. Men jag väljer vad jag skriver om så jag kan känna mig bekväm med det oavsett vem som läser. Skulle inte kunna skriva om att chefen ev. var dum (vilket jag inte har sagt att hon är, om hon hittar hit!)utan då låter jag helt enkelt bli att skriva om det. Fast jag känner inte att det är oärligt. Irl pratar jag inte med alla människor om allt, och då väljer jag ibland bort vissa bitar. Men till hösten blir det svårt. Jag kan inte lämna ut elever, så jag kan inte skriva ingående om ev problem som kommer att uppstå. Tiden får utvisa hur det blir.
Tycker iallafall om det du skriver. Känn efter vad som känns bäst helt enkelt!
http://itmamman.wordpress.com
Persilja
27 april 2007 13:38
IT:mamman: Problemet är att man liksom för en kommunikation med några kända läsare på nåt sätt. Man vet ungefär vilka som läser och glömmer bort de som man inte vet om. Jag är lite scizo och glömmer ibland att vakta min tunga...
Så jag borde ju verkligen försöka vara anonym...
För jag det som är gränsöverskridande en dag kanske jag inte alls uppfattar som det nästa dag. Dilemma.
Jag är INTE så kontrollerad. Tyvärr.
IT-mamman
27 april 2007 13:57
Jag har tänkt på alla dem som läser men aldrig kommenterar. Man kan ju inte kommentera överallt, men om man är inne och kollar varje dag kan man ju lämna avtryck i form av en kommentar nån gång. Annars känns det som att folk står på avstånd och tittar på en. Det känns läskigt. Det är inte därför jag har en blogg. Jag vill att det ska vara ge och ta.
http://itmamman.wordpress.com
Clara
27 april 2007 15:15
Svårt det där.....?!
Har inget bra svar just nu...lite tom i bollen idag! Men jag vill iallafall önska dig en härlig helg och så får du en bamsekram!
http://claraslinneskap.blogspot.com
Kaffeflickan
27 april 2007 15:18
Det är jättesvårt. När jag bytte blogg blev jag något öppnare. Men jag har fortfarande efter 1½ ÅR INTE lagt ut ett enda namn eller ort på bloggen. Tror att det hjälper mig, så att det inte gör någonting om jag ibland lägger ut en bild eller två. Vad tror du?
http://timelessrooms.blogspot.com
Lisa
27 april 2007 15:23
Det är svårt det där, att veta var man ska dra gränsen. Jag försöker att inte berätta för personliga saker på min blog, men ibland glömmer jag av mig och går sen in och raderar saker jag skrivit.
http://mittlillahus.blogspot.com
Lisa
27 april 2007 15:27
Jag håller med IT-mamman, jag fick nyligen veta att flera bekanta är inne på min blog varje dag och läser men aldrig skriver kommentarer. Det kändes lite obehagligt, som om någon tjuvlyssnade på ett samtal...
http://mittlillahus.blogspot.com
Hundbiten
27 april 2007 15:34
Ja, när man bloggar måste man vara medveten om att väldigt många läsare aldrig ger ett knyst ifrån sig. Och det går ju aldrig att veta vem de är, eller om de vet vem du är, eller om de pratar om dig, eller om de tycker si eller så... Så frågan är väl om man kan ta det eller inte. Om inte, så får man vara anonym, annars är det ju bara att köra på sitt rejs (blir ju trevligt för läsarna om inte annat :) )
Men den där arbetsgivaren har definitivt gått alldeles för långt!
http://www.hundbiten.bloggagratis.se
Persilja
27 april 2007 15:35
IT:mamman: Jag håller SÅ med. Det var väl lite det du var inne på häromdagen i ett inlägg att man kommenterar, visar att man varit där...Det hör till hyfset på nåt sätt. Naturligtvis kan man inte kommentera överallt men om man stadigt besöker en blogg tycker jag man bör göra det.
Kaffeflickan: När man tänker så läskigt många bloggar det finns blir ju känslan av anonymitet stor. Slumpen att nån man känner ska hitta just till min känns så liten. Det är en skön känsla. Men osäker.
Lisa: Smart att eftergranska! DET är verkligen att vara ojust att läsa på nåns blogg och inte tala om det. Så nån kanske flinar åt en på stan eller på jobbet och vet precis vad man bloggat om, utan att tala om att de läser. Det säger nog mer om dem än om oss...Man kommer nog aldrig från det.
Jag har ca 170 läsare per dag och hur många kommneterar? Ett 20-30-tal?
Men en del kanske inte vågar, eller har nåt att säga? Men det är just det där attdet kan vara grannen som är lite läskig.
Persilja
27 april 2007 15:38
Håller med dig Hundbiten!
Tapeten vill jag ha i vardagsrummet!!! I verkligheten har den små silverprickar på taket som lyser så vackert!!!
Arga Mamman
27 april 2007 16:25
Hallå där Persiljan!
Tycker att det är HELT oacceptabelt att någon kan gå miste om ett jobbtillfälle för att flickvännen har nämnt i sin blogg att hon inte vill flytta....? Hur kan DET ha varit en giltig orsak??? Eller var det egentligen så att han aldrig var aktuell och man försökte hitta en orsak...? Tycker att det hela låter synnerligen märkligt.
Om man vill vara anonym eller ej är ju helt och hållet en smaksak och beror kanske lite på personlighet också - eller?
För min egen del så handlar det nog om att jag vill skriva utifrån mig och mina små funderingar på livet. Vill inte känna mig hämmad av att jag är rädd för vad andra ska tycka. Några i min närmaste krets vet om att skriver och det känns helt OK. Känner mig inte naken inför dem...
Jag hoppas att du fortsätter skriva som du gör - det är ju just det som gör DIN blogg så härlig att läsa!
Kram
http://www.argamamman.blogspot.com
Persilja
27 april 2007 16:37
Arga(snälla!)mamman: Jo, det måste vara en konstig arbetsgivare eller något annat som ligger bakom. Vem har gått ut med nyheten kan man ju också fråga sig!
Tack för dina snälla ord. Jag känner själv att detta är mitt sätt att skriva och att det gör min blogg meningsfull. Så bäst är väl att vara så anonym så att grannar och dylikt inte kan räkna ut. De som verkligen känner mig gör ju inget att de känner igen sig. Men jag tycker fortfarande att det är skönast att inte tala om för så många om min blogg. Mina föräldrar, svärföräldrar och syskon som jag annars står nära har jag inte avslöjat mitt bloggnamn för men jag kanske gör det så småningom. För det känns konstigt att INTE göra det om frågan kommer upp. Nej, det är just dessa halvkända människor, kompisars föräldrar, grannen två hus bort osv-de vill jag inte ska sammankoppla mig med min blogg.
dubbelörnen
27 april 2007 18:38
Min blogg är också relativt anonym, inga namn el detaljer om var vi finns... Mina vänner fr "verkliga" livet vet inget om min blogg o jag vill ha det så! De vänner som känner till den är vänner som jag lärt känna genom nätet på annat "hemligt" ställe ;) o som jag nu umgås med. Men övriga bekanta vill jag nog hålla borta. Känns som jag behöver en del av mig som inte har någon historia. Jag väljer vad jag vill berätta...
Betr bilder så kanske man o son syns väl ofta men enl dem så bryr de sig inte det...så länge jag bara säger snaälla saker om dem ;) Sonen säger att även om jag skriver negativt om honom så är det OK för han är tonäring o det är en ursäkt för allt enl honom *gapskrattar*
Kramar
http://karljohansgarden.blogspot.com
Lantliv
27 april 2007 19:13
Om man inte kan vara den man är, vem ska man då vara? Gör som du gör, du är bäst så.
maria
27 april 2007 22:34
Persilja!!!
Håller fullständigt med Arga mamman.... Om du inte ville blogga så skulle du skriva dagbok men bloggandet tillför ju oxå reflektioner och kontakter på en annan nivå och det har du valt att det passar dig.
Klart att man inte behöver skriva ut alla familjemedlemmars fullständiga namn på webben men hallå, vem har kallat dig för dumsnut!
Ingen ska någonsin igen få bestämma över sådant som är privat åt mig, eftersom min man valt att leva med mig så tillhör han mitt privatliv och de delar som både han och jag ingår i är en del av mitt liv. Däremot kan jag försöka att agera respektfullt i mitt skrivande där andra ingår, oavsett vem det gäller. Du är respektfull mot din omgivning i ditt bloggande tycker jag.
Stora kramar på dig och fortsätt blogga som du vill och känner att det ger dig det du behöver...
Jag lånar dator är hemma på tisdag igen...
http://gnallspikarochlivsflanorer.bloggagratis.se
Persilja
27 april 2007 22:40
Skönt att höra från dig Maria! Bra att du lånade en dator! Fniss!
Trevlig helg-jobba int i hjäl er nu!!!
Men fota mycket!
Kram!
Hemliga T
28 april 2007 14:10
Spännande länk! Det var just därför jag valde att låta hela mitt bloggande vara anonymt, det finns alltid risker med att vara för öppen när man inte vet vem som läser. Men sen tänker jag att folk kanske tycker jag är feg som inte "vågar stå" för det jag skriver... men å andra sidan, om de tycker att jag är mer seriös för att jag säger att jag heter Karin så får det vara. Eftersom jag ändå inte heter Karin. :)
http://hemligarummet.bloggagratis.se
winnerhorse
27 april 2008 23:29
Persilja och alla andra kloka som har kommenterat här!
jag bloggar anonymt. Jag skulle ha bloggat "öppet" på precis samma sätt, skrivit om samma saker även om jag inte var anonym. Jag kan inte förena mitt bloggande med min yrkesroll. Det går inte.
Sen lämnar jag bloggadressen till nära och kära som mycket väl vet vem jag är.
Det är faktiskt så att det faktiskt är ganska svårt att blogga anonymt men ändå med en högst personlig "touch"
Persilja- du skriver bra och har många läsare, om du upplever det som ett problem att blogga "öppet" kan du ( och det är kanske lite meckigt men det går) öppna en ny blogg och blogga ungefär på samma sätt fast utan namn.
Heja Persilja!
http://www.winnerhorse.bloggagratis.se
