Maken och jag har varit tillsammans i 25 år, men bara gifta i 15. I dessa femton år har jag haft mina vigselringar på vänsterhanden i princip alltid, utom när jag sovit. När jag började arbeta med stugträdgården för en sisådär fem år sen åkte ringarna av allt oftare även på dagtid. Jag började bara ha dem när jag gick utanför hemmet. Kände mig "oklädd" utan.
Tillfällen att förlägga ringar fanns det alltså gott om och många gånger har de varit borta, men alltid blivit hittade under någon tvätthög eller pappershög...ja, ni fattar...

Ringarna bestod av en förlovingsring och en vigselring i vitt och rött guld blandat och så en äldre guldring som en nära släkting haft som jag hade mellan de andra två. Jag gillade verkligen mina ringar. De var en del av mig. Lagom råa och breda för min typ av hand. (Inga pianofingrar här utan mer trädgårdsarbetarhändertypen. Den som sett mina fötter kanske kan tänka sig...)

Så i våras började ringarna försvinna en efter en.

Först försvann förlovningsringen. Vi flyttade till dit vi bor nu och vid den absolut sista transporten försvann den. Efter en hel dags städning där jag haft dem på spisfläkten var de det sista jag tog med mig. Eftersom händerna sved och var nariga efter en lång dags städning ville jag inte ta på dem. Lade dem i en kruka med andra viktiga saker som skulle med. Krukan tippade omkull under transporten i bagageluckan och hur mycket vi än letade var en av ringarna försvunna. Den var bara borta!!! Puts väck. Till saken hör att vi hade hyrbil just den dagen eftersom bilen var på framrutebytee efter ett stenskott. Vi bad hyrfirman hålla ögonen öppna, men ingen har hört av sig.
Jag fann mig i förlusten och tog istället makens som han aldrig använder. Så nu hade jag tre igen. Makens bar jag längst in för att den var lite större.

Ring nummer två, vigselringen, förlorade jag sista veckan i stugan. Där jobbar jag i trädgården hela tiden så ringarna ligger jämt i nåt fönster och när jag skulle ha dem nästa gång var en ring borta. Puts väck! Helt totalt borta. När vi åker hem på hösten är det grundlig städning som gäller och ringen finns inte i stugan.

Jag har nu två ringar kvar. Och båda är lite för stora...när händerna är kalla.

Vid en sista höstlig båtutflykt innan hemfärden var jag som vanligt den som både ankrade och knöt fast båten (det finns säkert nån båtterm för att "knyta fast" båten, men jag tror absolut att alla förstår mig ändå...)
Jag tog upp ankaret, fällde ut det och började svinga det och kastade iväg det...och i kastet flög även makens ring i plurret. Rakt ner på det djupa där jag kastade ankaret...
Plopp! Borta var den...
Jag var iskall om händerna efter båtturen i den norrbottniska skärgården.
Maken bara blängde på mig. Vad ska man säga?
Nu började jag känna lite olust över allt vigselringsvinn. det började bli väldigt vidskepligt eftersom vi hade det ganska jobbigt vid denna tidpunkt.
Tre ringar, alla våra ringar som vi gav varandra för femton år sen tappade jag under en fyramånaders period.

Kvar finns släktingens gamla stora vigselring som jag hade mellan mina.
Suck.
Det sägs ju att guld kommer tillbaka. Stugringen kan jag tänka mig dyker upp, men den som ploppade i sjön tvivlar jag starkt på och den som ligger i en hyrbil eller tappades ute nånstans hyser jag heller ingen förhoppning om att hitta.

Trist.
Men ett äktenskap sitter ju inte i ringarna...

Kanske kan vi ge varann nya ringar om allt löser sig.

Vi är på väg upp i vår äktenskapliga berg och dalbana, tror jag...