Ja, då var man tillbaka i gruvstaden, fjällkommunen, turistmetropolen Kiruna. Det var fullt av turister på tåget som skulle åka skidor i fjällen eller besöka Jukkasjärvis ishotell.

I Boden hoppade ett ummepar med två pojkar (4 och 6 år) och en bebis. Suck! Vilka jobbiga typer. Pappan måste ha älskat sin egen röst då han i 30 mil pratade konstant med sina pojkar eller sin fru. Hela tiden på ett konstigt onaturligt sätt. Jag skulle inte ha kunnat vara gift med karln mer än dag utan att bli kollrig. Fast hon, frun, var likadan när hon öppnade munnen.
De talade inte naturligt med sina barn en enda gång. Bara undervisande och liksom supermedvetet.
"Nämen nu var du väldigt duktig! Så duktig du var! BRA gjort!!!"
"Vill du ha någon mat i din mage? Är din mage hungrig?"
"BRA gjort att du satt så fint och inte spillde ett endaste dugg."
"Tänk att tack vare att ni suttit så fint och skrivit (hör alla i kupén det nu?) i era böcker och pratat med såna små röster så har lillasyster fått sova så skönt! Så duktigt! BRA gjort!"
S-U-C-K-!
Jag tycker visst att man ska berömma sina barn-det är jätteviktigt! Men de här barnen var liksom några uppvisningsbarn. Där i kupén med oss andra i närheten gjorde föräldrarna stor affär av att pojken som var sex kunde läsa. "Tänk vad duktig du är som kan läsa redan! BRA gjort!" Jag höll på att bli galen!!!
(Min dotter är sex och hon kan också läsa sen länge utan att jag drillat henne ett endaste dugg!!! hade jag lust att säga men orkade naturligtivis inte beblanda mig med denna showoff.)
Sen när de talade med varann, föräldrarna, så var de också superartiga och berömmande.
"Tänk, vad bra att du fixade den här resan-det ska bli så skönt att åka skidor i Nikkaluotka! Vilket BRA initiativ av dig".
"Ja, men DU har ju också varit med på det, så vi ska tacka dig också!"

Enerverande tillgjorda människor!!!

Undrar hur de låter i sängkammaren?

"Ska vi älska ikväll, tycker du?"
"Ja men vilket BRA initiativ av dig!"
"Vilken ställning tycker du vi ska ta ikväll?"
"Vi skulle kanske prova den där vi körde i Byske. Den hade vi ju båda sån glädje av!"
"Jamen vilken bra idé! BRA gjort!"
"Diskar du undan efter våran trevliga middag, så går jag och förbereder i sängkammaren."
"Jamen, vad bra initiativ av dig-vi kanske skulle ta de där mossgröna lakanen idag-det påminner så mycket om Byske."
"Men vilken Bra idé!"

osv!!!

Jag blir grymt misstänksam mot såna där fasader!!!

Undrar hur deras tvättskrubb ser ut???

Jag tror det ligger ett och annat lik där bakom den manglade tvätten!

Idag ska jag åka ner till Luleå och lägga "sista handen" på stajlingen. Det låter tjusigare än vad det är!
Jag ska nämligen skura toan och tvättstället, vilket jag inte hann sist och så fixa lite i tvättstugan. Och när jag ändå åker dit igen kanske jag piffar lite till bara för att det är så kul! (Nån liten söt bebisfilt i spjälsängen, lite snygga burkar och handdukar i badrummet.) SEN lämnar jag nyckeln till mäklaren med varm hand. Tänkte nästan säga adressen i fall någon ville kika in på Hemnet.se men kom så på att det kanske är onödigt, med tanke på tjuvar och så. (Man behöver ju inte annonsera!!!) Det finns dock inget att stjäla; en tv från 1983 (jo, den gamlingen fick äran att vara med på stajlingen!) inga datorer, inget matsilver, ingen dvd, inga tekniska prylar över huvud taget! (Så att ni tjuvar som läser detta vet!)
Hur många tog åt sig? (Skriv i kommentaren om du läste och är tjuv!)

Ikväll när jag kommer fram (tar 14-tåget) hämtar min vän mig och så far vi hem till henne. Vi ska nämligen ordna en tjejträff hos henne. När mitt första barn föddes lärde jag känna några andra förstföderskor via BVC. Vi började umgås och sen har några tillkommit och några försvunnit men de senaste 10 åren har vi varit en kärntrupp som träffats varannan vecka.
Från början träffades vi med barn på dagtid. Sen blev det kvällar, utan barn, med gott fika. Och nu senaste året har det blivit vin och andra smaskiga saker. Depraverat värre!
Jag har ju inte varit med varannan vecka, tyvärr, snarare varannan månad, nej, inte ens det, en gång i halvåret...
Det är inte alls lika kul att vara med när man inte kan vara med varje gång. Man missar det där vardagliga, hänger inte med i alla samtalsämnen. Och ibland har det gjort rent ont att sitta där och lyssna till deras liv som jag saknat när jag vantrivts som mest i Kiruna.
Men NU är jag på väg tillbaka och det känns mycket roligare! Snart är jag med i det vardagliga igen! Hurra!!!

Bild: Dotterns kanin som jag sydde när hon var ett år och lapptäcket har hennes farmor sytt och vaggan har hennes farmor lekt med som barn.

Fick mens igår...Intressangt, jag vet!!!
På morgon. (Ännu mer intressanngggttt-fortsätt, för all del!)
Jag hade alltså hela dagen på mig att fylla på det sinande förrådet med dambindor. (Very very intressannngngngtttt!)
Men gjorde jag det???
Nej.
Så igår kväll efter dvdfilmen (åå, så stark och hemsk film jag såg: "säg att du Älskar mig" (guldbaggevinnaren)-se den alla tonårsföräldrar-plågsam men nödvändig!) så skulle jag lagom trött och pömsig äntligen gå och sova-hade nickat till ibland under filmens tragiska rättegång.
Jag skulle bara gå och borsta tänderna och sätta dit det nödvändiga mensskyddet.
Fanns det kvar några i lådan??? NIX!!!
SLUT! Inte en enda kvar. Inte en. Klockan var tio minuter före midnatt!!!
Vad gör man då???
Virkar ett nytt? Tar en stor handduk och baxar ner mellan bena? Letar i papperskorgen efter ett lite lagom använt...?
SUCK!
Den här glömskan tar kål på mig.
Jag dividerade fram och tillbaka men insåg snabbt att det var inte annat än att smyga ut i natten på jakt efter dambindor...
Försökte locka kvällspigge 12-årige sonen med belöning att gå på OKQ8 åt mor sin, men inte för allt guld i världen hade han köpt DAMBINDOR!!!
Så jag bylsade på mig, frusen som jag var, och knatade de få stegen till grannen OKQ8 (tack och lov att vi bor centralt) och som mackens sista desperata kund fyller jag på mitt förråd. Inte ett dugg pinsamt egentligen. Tänk att komma in 2 minuter i midnatt och köpa kondomer, eller folköl, eller ännu värre T-sprit. DET skulle vara pinsamt!

När jag ändå var inne på förra våren måste jag berätta om vad jag och en grannmamma gjorde då. Vi ordnade en vårfest utomhus för bostadrättsföreningens alla stora och små barn. Vi ordnade vår egen snöfestival!
Vi jobbade som sjutton hon och jag, i flera dagar innan. Trampade snökuber (många blev det), byggde snögrottor, skottade gångar, fixade roliga pulkabanor, skottade bänkar i snön och sen när festivalen gick av stapeln hade vi dekorerat med flaggor, banderoll och ihoplånade renskinn och en stor öppen eld. Vi hade våffelgräddning utomhus (våffeldag i dag kom jag just på), varm lingondricka och varm choklad. Och varm korv och godispåsar i en fiskedamm som såg ut som en igloo. Vi hade spikat upp stora pappersplakat på en husvägg och alla som kom fick måla vad de ville på dessa. Det blev en jättesucce och en massa fina snöskulpturer. När mörkret kom tände vi marshaller och alla vuxna kunde gå runt på utställingen och kika vad deras barn hade gjort! (Och dagen råkade sammanfalla med finalen i ishockeyVM så att vi dessutom tog hand om områdets alla barn just precis då gjorde ju inte saken mindre populär.)
Ett fint minne!

Jag skulle visa en riktigt bra vårvinterbild från Norrbotten, särskilt för utflyttade Esters mamma, men se den jag hade i åtanke, min yngste son uppflugen på en stor snöhög med sin lilla stol, den hittade jag inte. Och när jag då skulle hitta någon annan bra bild så blev det bara slask och annat som inte alls ser särskilt lockande ut. Nåja, jag skulle ju inte hymla med sanningen. På förra stället vi bodde förra våren, då såg det ut så här på grusvägen i april nån gång! Ungarna hade grymt roligt. Den som städade inne hade mindre roligt!

Vilken bra morgon.
Alla sex barn har harmoniskt flytit omkring och gjort sitt. Inga bråk, inga konflikter. Nyss har allihopa bjudits på en frunch och är nu mätta och belåtna.
Och det allra bästa med den här dagen är att maken inte är hemma. Han blev kvar i Sthlm igår när hans plan från Gbg blev försenat så han missade Kirunaplanet.
Varför är det så bra då?
(Ja, vill ni ha den långa eller korta förklaringen?)
Den långa?
Är ni riktigt säkra på det? OK!

Det började en höstdag 1961, när en lång man kysste en kort kvinna. Det slutade i sängen och ett litet frö blev planterat i den korta kvinnan. Efter nio månader föddes en son. Denne son

VA???
Korta versionen? Okej, tänkte väl det!

Puh!
Tack.
Ville gärna gå ut i solen medan den var uppe!
Jo varför det är så bra när mannen är borta är för att då sitter jag vid "hans" computor! Han har en större hårddisk, två skärmar OCH en skinnfåtölj med guuung!
Och plötsligt kan jag se alla bilder hos Clara och Elaina och Lantliv och Gerda-Thyra.
Utan dröjsmål!
Utan att vänta i fjorton timmar.
Jag kan inte mycket om datorer men kan det vara att minnet börjar bli för fullt på min eller ska det inte ha någon betydelse när man är ute på nätet?
Jag har en imac som har hårddisken inbyggd i skärmen, så jag antar att den är mindre? Nu gör jag säkert bort mig så nån datanörd håller på att skratta ihjäl sig! (Minnet kanske bara är 2 cm stort så skalet kanske inte alls har nån betydelse???) Vad vet jag och jag vill inte veta heller. Jag vill bara att det funkar!!!

Men när jag hälsat på runt bland alla favoritbloggar utan tekniska problem fick jag en liten insikt om varför jag gillar vissa bloggar så mycket.
De ger mig alla inblick i nåt jag saknar. Alla har något jag skulle vilja ha.
Så här har jag försökt lista mina tankar:
(Jag gillar att göra listor!)
OBS! Ordningen jag nämner alla i har inget med placering att göra (tex att jag gillar 1:an bäst osv, nej -jag bara skriver som ni kommer i mitt huvud och gillar er alla lika mycket fast på olika sätt!)

Dubbelörnen bor i Sörmland (Södermanland favoritlänet om jag skulle flytta söderut) och har gjort det jag ska göra-dragit till vischan. (Visserligen är hennes flytt säkert mer dramatisk; Stockholm/vischan mot Kiruna/vischan. Där tycker väl förståsigpåare att Kiruna/vischan är som vischan/vischan. Men vi bor mitt i stan i Kiruna med närhet till affärer (visserligen inte så många) och har bilar och rörelse omkring oss hela tiden (visserligen inte som i Stockholms innerstad) och ingen grön gård att gå ut på så för oss blir det ändå vischan!

Lantliv har alla de där djuren jag vill ha! Min dröm om bondmorelivet blir nog aldrig förverkligad men jag kan hälsa på där och få min dagliga dos!

Liten lever singelliv med barn och längtar efter Mannen att dela livet med och hennes tankar och strävan är precis vad jag behöver många gånger. Jag längtar efter det livet ibland, singellivet, precis som hon längtar efter tvåsamheten.

Clara (och Gerda-Thyra)har (tar sig) den där tiden till kreativa projekt som jag går och längtar efter och att göra ett besök där gör att man försöker få till något eget så gott man kan. De bara sprutar ur sig produktivitet.

IT-mamman med flera lärarbloggar läser jag för att jag är så impad av lärare som orkar ha glöden! Det ger mig hopp om barnens framtid! (Nu ni lärarbloggare nu känner ni pressen att vara seriösa va???)


Åsa , Lotta med flera trädgårdsbloggare, hos er hämtar jag inspiration till underverk i trädgården, även om jag av ren självbevarelse drift inte besöker er lika ofta nu när ni frossar i vår, ja t o m sommartemperaturer.

Lotten erkänner jag motvilligt (avunden har inte riktigt gått över än) att jag läser då och då bara för att hon skriver så himla bra. (Och med det menar jag nu inte att alla ni andra skriver dåligt!) Men hon har liksom det där enorma flytet och förmågan att skriva om absolut ingenting och ändå få det intressant!


Karkovski , mflera för att deras bloggar är grafiska mästerverk. Det är som att läsa snygga inredningstidningar, gratis.

Och sist men inte minst

Elaina för att hon är så himlastormande kär!!!! (Hon kan inte skriva en blogg utan att skriva kärbon flera gånger!)

Jag läser många fler bloggar varje dag och kan ha glömt nån med särskild betydelse just nu. Men då kompletterar jag senare. (Man kan ju redigera sina inlägg!)

Till dig Lantliv!
Dessa tapeter har vi att stå ut med första tiden. Vi ska nämligen inte börja med köket eftersom vi vill bo in oss först-känna hur vi vill ha´t.
Jag har lite svårt för bårder. Jag har lite svårt för vissa mönster. Det går liksom inte att förklara hur vissa mönster kan falla mig på läppen och andra inte. De måste inte vara enkla och grafiska även om det är såna jag oftast faller för. Nej, blommor går bra, men inte just dessa blommor. Och inte denna kombinationen och bakgrundsfärgen och...
Förlåt husägaren som vi köpt huset av! Vi älskar huset, annars skulle vi inte köpt det, men smaken är ju som baken och er kökstapet är inte min smak. Men ni hade jättemysigt ändå!
Så här ser vårt nuvarande kök ut (som jag visade det innan jag vågade vara mig själv...dvs i sån perfekt ordning som det aldrig är, men städat ser det ju vansinnigt fint ut!!!)

Sov-sov-sov!

Hade glömt att dra ner rullgardinerna i vårt (tornrum)sovrum med tre stora fönster åt tre olika håll så jag vaknade tidigt. Det gick liksom inte att komma undan ljuset. Fast alla andra som ligger däruppe nu sover fortfarande. Det är bara tioåringen som inte kommit tassande i natt, för har har två övernattande kompisar.
Apropå IT-mammans inlägg började jag fundera på vad man själv har för mammastämpel.
Ställeralltiduppmamman titeln har jag säkert (eftersom jag nästan alltid är den som skjutsar överallt (fast det kan bero på att vår bil har sju säten.) Jag tror också att jag har titeln snällmamman. (Eller barnen kanske säger sjysta morsan.) Snyggmamman tror jag inte att jag lever upp till (ni har ju sett fötterna) och ordningsmamman går fetbort. Om jag blir kallad snällmamman av barnen och särskilt av andras barn så blir jag säkert kallad svekmamman av föräldrarna eller mjäkmamman. För om mina barn frågar om de får ha kompisar som sover över svarar jag (i princip) alltid ja. Frågar de om de får baka svarar jag ja. Om de får sy? Ja, om de får springa till OKQ8 utan jacka fast det är minus 20 grader? Ja. Om de får spränga en liten raket från balkongen? Ja. Det finns inte så mycket jag säger nej till. Jo, onyttigheter är jag bestämt mot. Frågar de om läsk på veckorna säger jag definitivt nej och vill de gå på hamburger restaurang säger jag nej utom några gånger per år, men de frågar säkert en gång i veckan. Och stanna hemma från skolan frågan ger ett rungande NEJ Så mina barn tycker absolut att jag många gånger är DUMmamman.
Men de som bara ser en liten del av mitt mammaskap t ex andras barn de tycker nog att jag är SNÄLL.
Hos oss får man göra det mesta.
Och hos en del får man knappt göra nånting-verkar det som.
Detta var ju Lantliv inne på när det gällde ordning, att en del har sån ordning hemma att man tänker "stackars barn".
Det kan man ju inte beskylla oss för. Kanske tänker man stackars barn ändå, men då av motsatta skäl. (Stackars barn att växa upp i den där skiten!)
Men jag tycker faktiskt att jag måste tänka igenom svaret "ja" / "nej" väldigt noga varje gång jag får frågan Får jag...?
För att säga nej måste jag ha giltiga skäl.
Om de frågar om de får baka t ex. Ska jag då säga nej för att det blir så stökigt i köket? Nej! Ska jag säga nej för att vi inte har ätit ännu. Nej, de kan ju spara bakverken. Ska jag säga nej för att det bakades igår? Nej, träning ger färdighet och ingen ids baka alla dagar året runt-så det är ju bara en bakperiod som pågår.
Jag måste alltid rannsaka mig själv varför jag vill säga nej. Om det finns en bra orsak att säga nej som jag tydligt kan ange för barnen då tar de mitt nej direkt och accepterar det. Men säger jag nej av slentrian eller för att jag får spader av alla önskemål jämt, ja, då kommer tjatet:
-Snälla!!! Vi lovar ditten och datten om vi får, snäääälla!
Och så kommer alla motargument.
Så jag hoppar över det där slentriannejet. Vi hamnar ändå på ja så småningom ändå. Nu säger jag ja till det mesta och det funkar HUR bra som helst.
Igår frågade jag 10-åringen om de inte kunde sova hos en av de två som skulle sova över, eftersom 8-åringen var hemma från skolan (förkyld.)
Nej, svarade 10-åringen. Det går ju inte!!!
Varför det då undrade jag. Jamen vi ska ju baka och sen tänkte vi köra tv-spel. Man får aldrig baka hos någon annan och så får man inte vara uppe längre än till tio hos de andra!!! Det gåååååår inte!!!

Är det jag eller de andra som är bra? Är det inte bra med ordning på torpet och fasta regler?
Jag tror att vi är bra allihopa! Det är bara det att jag funnit en form som passar min personlighet. De andra har en form som passar deras. Och sen tror jag faktiskt att barnen överdriver lite. De får VISST baka hos andra. Men kanske inte själva, och inte spontant, när DE vill. Varför jag kan tolerera det är ju för att jag inte måste in och städa upp kaoset direkt. Jag har inte det i mig. Det kan gott ligga där i köket och så tar vi rätt på det dan därpå. De städar faktiskt undan själv, men det är ju aldrig direkt tiptop ändå. De blir alltid nån bunke här och där som de glömt och nån slickepott som hamnat på en stol och lite mjöl på golvet och socker i skafferiet osv.
Det är ju bra att vi är olika som föräldrar och accepterar varandras olikheter!!!
Jag har funnit en form som funkar och barnen verkar tycka den är skön eftersom vårt hus ofta är fullt med kompisar.
Det finns inte så mycket som kan stökas till heller-det är redan stökigt och det tror jag barn gillar.
Det blir avspänt.

Sen tror jag att jag nog är loosern i sammanhanget om man måste titulera sig.
Egentid: Ingen. Tid att vårda relationen: Ingen.

Men nu har det blivit så här och det funkar.
Kanske blir vårt Lulehem helt annorlunda?

Ordningsamt (vi ska ju inte ha några prylar juh!), tyst och elegant, liksom lite högtidligt...
Alla som kommer in blir dämpade av den milda skönheten i 1800talsväggarna och allt det vita. Mitt vita ljusa hem. Som aldrig blir smutsigt, (det finns centraldammugare! det kanske blir värsta nöjet att dammsuga) och barnen kommer BARA att vara utomhus och gulla med alla djuren så om några barn kommer till oss är de utomhus hela tiden och vi kommer att äta picknick under björkarna varje dag. Grilla pinnbröd och dra upp morötter direkt ur jorden som vi knaprar på tillsammans med kaninerna.

Men Nu är det dags för morgonkaffet! Nu har jag inte tid att sitta här och drömma längre!

Bild: Dottern som försöker hypnotisera leksakshunden.