Min mobil som ramlar i golvet otaliga gånger och faller i delar. Och varje gång pusslar jag ihop den och den FUNKAR!!!
Hade en extra slagtålig mobil en gång, den var liksom gummerad. Men det var den jag råkade backa över med bilen. Det finns liksom inte någon Persiljesäker mobil...

Ikväll är det solidaritetsdag på skolan. Det är ett stort happening med massor av förberedande arbete och sen den stora basaren på kvällen som grädde på moset.
Alla fyra barnen har olika arbetsuppgifter. 6-åringen har fått baka chokladbollar i mängder och står och säljer det, 8-åringen har gjort mängder med påskpyssel som han står och säljer, 10-åringen har samlat in massor med loppisprylar (gissa om vi kunde bidra med mycket inför flytten!) som han säljer och 12-åringen har bakat massor och har hand om kaféet.
Det är så proffsigt arrangerat och varje år drar skolan in massor av pengar som går till gatubarnen i Bolivia. Under veckan då de jobbar med förberedelserna har de en massa föreläsningar om gatubarnen och Bolivia. De är alla alldeles uppfyllda av detta och av SOLIDARITET.
Det är ett jättebra initiativ av skolan!!!
Så ikväll gäller det att försöka ladda börsen och handla av alla krafter.
Barnen är jättepirriga och uppspelta och det är plötsligt SÅ roligt att vara i skolan.

Igår kväll när jag skulle gå och lägga mig hittade jag inte min mobil. Det är inte ovanligt. Nästan varje kväll innan jag går och lägger mig ringer jag upp min mobil först. Lokaliserar den snabbt och tar med den upp till sängen.
Hm...men igårkväll hittade jag alltså inte mobilen.
Det hördes inget när jag ringde den. Alla sov utom jag. Maken skulle upp och åka flygtaxi kl 05.15 så han hade lagt sig i pojkarnas rum och alla barnen utom en sov uppe i sovrummet.
Jag gick ut i natten med morgonrock och jacka för att leta mobilen i bilen. Men där var den inte heller. Däremot var ena bildörren inte ordentligt stängd så kupélampan hade lyst länge. Tur jag gick ut! Annars hade jag väl varit batterilös dagen därpå.
Jag mindes att jag hade haft telefonen i bilen sist, så jag utgick ifrån att den var borttappad mellan bilen och huset. Förmodligen omhändertagen.
Men HUR skulle jag nu kunna vakna i morgon bitti utan min mobil?
Kikar mig omkring och ser en ikeaväckarklocka som står bredvid tv:n. Den har dock ramlat i golvet och har knappen som man stänger av alarmet med avbruten. Såg framför mig hur jag skulle kasta den i väggen i ren panik imorgon bitti när den tjöt klockan sex...
Tar äldste sonens Ericsson som är utan ström (som oftast). Stoppar den i laddaren och tänker försöka hitta alarmet på menyn. Den lyser bara- ingenting på displayen annat än ett blåaktigt sken. Jag väcker 12-åringen som nyss somnat och frågar hur man gör. Han mumlar "den är lite seg när den varit urladdad. Det tar typ en timme innan den visar något..."
SUCK! Jag var ju trött-orkade inte sitta och vänta en timme på en mobil som var trögstartad. Söker de andra två sönernas mobiler men hittar dem inte. Och jag kan inte ringa upp dem för deras mobilnummer finns i min mobil-jag har inte lärt mig dem utantill! (Det är lite för mycket siffror och annat däruppe redan...)
Kommer på att 10-åringens mobil ligger uppe i hans loftsäng i det rummet där maken sov sen någon timme. Tassar in, klättrar upp i loftsängen och hittar hans mobil under täcket. Smyger ut och lyckas sparka till en låda med glaskulor på golvet. SKRAMMEL!!! DÅN!!! Rullrull! SKRAMMEL!!! Oj, vad kulor kan låta när det är tyst...
Maken vaknar, grymtar och ber mig vara lite tystare! (Vadå! lite kulskrammel får man väl tåla hmpff!)
Nu hade jag en mobil iallafall.
Lägger mig äntligen och ska precis somna då jag plötsligt reagerar på tiden på hans mobil. 22.08 stod det...
Var inte klockan mer???
Ringer fröken ur och hon säger 23.34.30 pip...
Tyckte väl det. Letar febrilt efter ställaomtid men hittar inget. Går igenom hela menyn på mobilen. Ingenstans att ställa om tid. SUCK. Hatar alla olika mobiler och olika menyer. Kan de inte standardisera knapparna så att alla funkar på samma sätt???
Måste alltså räkna om tiden och ställa alarmet på en fejkad tid som stämmer med den felaktiga men ändå väcker mig vid rätt tid. Är vid detta laget så trött och sömnig så jag får tänka länge innan jag kommer på att ställa klockan på 04.30-då ska den ringa lagom till 06.00 Men har jag verkligen räknat rätt???
Får en orolig sömn där jag sömndrucken ringer fröken ur och kollar vad klockan är minst tre gånger. Orkar inte komma ihåg hur fel mobilen visade. Var det en och en halv timme fel framåt eller bakåt???

På morgonen ringer jag upp min egen mobil igen. Inget svar. Ett konstigt tjutande långt, långt bort bara. Men det lät inte som min mobil. Mer som ett brandlarm, eller ett envist tjuvlarm. Efter en liten stund kommer 10-åringen och ropar upprört; "Mamma! Våran bil tjuter och blinkar-tjuvlarmet är på." Tittar ut och ser bilen och inser vart det envisa tjutandet kommer ifrån. Klockan är halv sju på morgonen.
Och grannen jobbar nattskift...
Jag kastar på mig kläderna, har bara bh, vinterjacka och jeans och skor.(Varför tog jag på mig bh???) Springer ut och inser hur HÖGT bilen låter därute. Låser upp och försöker trycka på alla knapar för att få tyst på bilen. Den bara tjuter OOOIIIOOOIIIOOOIII oooiiioooiii oooiiioooiii oooiiioooiiioooiiii ooiiioooiii!!!!
Efter ett tag ringer det i öronen och jag känner stressen.
Inser att jag inte kan göra nåt. Stänger bilen-går därifrån. Känner hela kvarterets arga blickar på mig. Förbannar maken och hans dumma idéer att köpa NY bil med allt elektronikstyrt. Vad är det för fel på en gammal hederlig skrutt Ford Granada från -81 som jag nöjd körde omkring med innan...
(Kanske var det att man inte kunde få ut bilnyckeln så vi hängde en keps på spaken för att dölja att nyckeln satt i. Eller var det att någon av oss fick ligga i skuffen när vi var ute och åkte hela familjen. Eller var det att den vägrade starta när den var mittimellan varm och kall så hade den stått i motorvärmaren och jag åkte på ccop och storhandlade hade den hunnit svalna, men inte bli kall, och då startade den inte. Då var jag tvungen att vänta ca två timmar tills den var helt kall...)

Väl inne tystnar biltjutet efter ett tag. Kanske har batteriet tagit slut eller så är den inställd på 20 minuter eller nåt.
Puh!
Skjutsar barnen med makens bil. Törs inte röra min eftersom den kan börja tjuta igen.
Senare, vid elvatiden ska jag gå upp på stan för att höra på teliabutiken vad man gör för att spärra ett abbonemang på en tappad mobil. Tänker bara gå förbi bilen och se om den går att öppna utan tjut. Det går den. Och då ser jag den. Mobilen, i baksätets ficka. Där min son lagt den efter att han ringt från den igår.

Vad tror ni utlöste billarmet?
Jo, jag själv när jag letade min mobil. För den vibrerar också...
Gissa vad andra av familjens mobiler varit med om?
Jo, en har blivit tvättad, sköljd och centrifugerad i tvättmaskinen. Den gick inte att rädda. Men den blev ren.
En har jag tappat ur fickan när jag klev in i bilen. Därefter har jag backat över den. Den klarade sig inte.
En slängde maken i golvet när vi grälade. (Den gick i flera delar, klarade sig inte.) En skulle 10-åringen plocka isär och se hur den funkade (när han var 7 år) men när han plockade ihop den var knappmattan försvunnen. Så när man skulle ringa var man tvungen att stoppa ner en virknål och trycka försiktigt på de knappar som skulle tryckas på.
Min Nokia som jag har nu hänger i en tråd, båda gångjärnen är av, men konstigt nog funkar den bra om man bara vet hur man fäller ihop den utan att klämma tråden...
Äh, ska fota så man fattar...
Lantliv hade en rolig mobilhistoria också.

Här visar jag lite mer av det blivande lapptäcket. Men det är mycket kvar! Först var tanken att hålla mig till vitt blått och rött i alla nyanser. Men så smög den där gröna in sig mitt ialltihopa så nu kommer det absolut mera färger så att den gröna inte ska känna sig solo. Och jag hatar att gå och köpa nya tyger till ett lapptäcke (jag vet att många gör så men inte jag) så jag måste ta av mina samlingar och där finns det inte rött och blått så det räcker. Därför blir det multifärgat, precis som ett lapptäcke ska vara. Det blir mer mindre bitar snart också.
Sen ska det vadderas och quiltas. Bara roligt framöver alltså!

Ni har väl märkt henne.
Den där som tassar runt bland våra bloggar och skriver underbara små kommentarer.
Som sprider sin livsglädje omkring sig som solen på himlen sprider sina strålar.
Man kommer inte undan.
När man minst anar det slår hon till.
Man blir så glad varje gång!
Det pirrar till av glädje.
Den glädjen sprider vi omedvetet vidare.
Varje gång hon varit framme får nån nära oss ett extra varmt leende.
En irritation vi kanske burit med oss bara rinner av.

Jag kallar henne kärleksbombaren.
Ni vet väl vem jag menar?

Just det!

Clara den rara!

Claraslinneskåpsclara!

Kommer ni ihåg de fina virkade mössorna hon visade för något tag sen?

Jag skrev då i kommentaren; "Den gröna är min!"

Nu ÄR den min!!!

Kärleksbombaren har varit framme igen!
Nu med brevbomber för mössan kom med posten idag!!!

Gissa en som är glad!
Och visst passade den på mig!!!
Den var verkligen min.

Tusen tack rara CLARA!!!

Måste gå och sprida vidare kärleken nu!

Hu! Nu är det verkligen på riktigt! Nu känns det BARA jobbigt! Ringde just flyttfirman och bokade flyttbilen...Det blev den 11:e istället för den 18:e maj och den där "förlorade" veckan blev liksom orosutlösarknappen. Inte oro för att vi inte ska hinna klart utan för att nu kom det ÄNNU närmare, orosmolnet som bara siktats i fjärran...Allt som är jobbigt med en flytt har jag hållit från mig-inte släppt fram i tankarna. Men nu kom det rent fysiskt i min mage. Oroskänslor, otrygghetskänslor, dra undan mattan för fötterna känslor. Jag VET att allt ska gå bra-det ska det baske mig göra- men ändå!Det ÄR en oro.Innan vi är där och kan deala med det...

Det har varit grinigt väder i helgen (det kanske har märkts på mina inlägg-hihi). På söndag eftermiddag fick jag iallafall sylusta och satte mig mitt i röran för att sy ihop lite lappar.(Jo, jag städade i fredags men hey, det har ju gått en hel dag innan det blev söndag!!!)
Kom riktigt långt på mitt lapptäcke i vuxensängsstorlek. Ungefär en tredjedel blev klar... Så nu behövs det bara några fler dåliga väder dagar så är det kirrat. Jag vet att jag borde packa lite grejer men jag är alltid så här. Väntar och väntar och så jobbar jag skitbra under press istället. Jag hinner alltid trots dåliga planeringar. ÄR värsta tidsoptimisten. Men tack vare min turboknapp så kan jag lägga in den där överöverväxeln och bli klar i tid-vad det än gäller. Så det är lugnt...
Bildsviten visar lite inomhusaktiviteter från den gångna helgen. Jag började med att vika tyger så det blev ordning-då kom sylustan fram, de två yngsta barnen har lekt och lekt utan bråk, 12-åringen har spelat mest hela tiden och 10-åringen som var förkyld och inte fick vara ute och cykla har, tro det eller ej, städat sitt rum, dammsugit, skurat, bytt sängkläder åt både sig och sin bror, (storebror har stått upp med spelkontrollen i handen och lyft en efter en fot för dammsugaren (vilken syn). Och som om den insatsen inte räckte har 10-åringen gått vidare till köket, tömt diskmaskinen, fyllt en ny, torkat diskbänk, köksbord, dammsugit, skurat och skakat mattor. Sen gick han vidare till hallen och tillsammans började han och jag sortera bort de värsta vinterkläderna som tjocka täckisar och dunjackor osv. Sen blev han trött och satte sig att se film en stund. En halvtimme senare stod han i köket där jag satt och sydde och kastade ihop en muffinssmet. Bakade på en plåt där han lade ut smeten i en rund kaka-sen skar han tårtbitar ur den och bjöd alla på muffinstrekanter. (Hans egen uppfinning.)
Någon som vill låna mitt ofattbara energiknippe???

Idag är han hemma från skolan med svår halsont (halsfluss) och lite hängigare än igår- så jag pysslar om honom så mycket jag kan! Nu ska han få en kopp grönt te med toffeesmak-en äkta kirunaprodukt!
Ute blåser småspik. (Det snöar och stormar. Vadå vår???)

Det är för att vi packade bort vinterkläder-jag gör mig alltid skyldig till kirunas väderomslag. Det slår aldrig fel-när fyrabarnsmamman packar bort vinterkläderna kommer vintern tillbaka-ofelbart på dagen.
Förlåt alla kirunabor!!!
Jag springer och hämtar dem nu!!!

Här bor jag. Högst upp i tornet är vårt sovrum. Det är oktagonalt (åttakantigt). (Det ordet har jag lärt mig av Barbapapa!) Rummet nedanför är 8-åringens (plus husets alla böckers) och sen har vi två fönster åt vart håll på den våningen. Utsikten från det fönstret högst upp är osannolikt vacker. På dagarna ser man långt upp i fjällen mot Kebnekaise och mot hela LKAB-området. På kvällen när det är mörkt ser man gruvområdet med alla lampor. Gruvan ser ut som en tårta med ljus på eftersom de satt lampor på alla nivåskillnader på gruvan. Vackert är det!

Här ska vi bo bara cirka en månad till.

Nu är det på riktigt!
Nu är det bara en månad kvar.
Känner mig både pirrigt förväntansfull och pirrigt nervös. Det senare för barnens skull. HUR ska det gå att byta skola. Hur ska tolvåringen acceptera flytten?
Han är fortfarande ilsket negativ. Vant sig vid tanken har han, men han säger fortfarande att han INTE ska flytta.

Ja, HUR ska det gå???

PS! Kolla här; det finns faktiskt nån som fick möta farligablåaögonmannen!!!