Äntligen kan jag börja sy!

Fast då är det dags för träningsrallyt förstås. Men sen, efter alla träningar-då kan jag sätta mig att sy. Fast då är det dags att sova...

Äh! Skit samma, vad är detta för negativt snack.

Börjar om.

Äntligen är syhörneflytten klar!

Här kommer helhetsbilder som Maloppa efterfrågade:

Hörnsoffan, som egentligen är två fristående soffor. De står nu mitt i rummet framför öppna spisen. Bakom syns vår datorplats. En av tre. Min och den yngre barnens.

Här har jag vinklat kameran mot syhörnan som syns där längst bort. Perfekt plats egentligen. Där sitter jag och ser alla som ser teve, alla som sitter vid datorn och alla som sitter vid öppna spisen...

Nu har jag vänt kameran och fotar från syhörnan. Den hemska mexitegelklädda gamla murspisen ser man nu. Den är STOOOR. Och ful. Men kommer att bli så snygg den dan jag knackar bort fuskteglet och rappar om den.

Här kommer en närbild på min "revirpinkning". Den lilla moppebyrån ser färglös ut, eller hur. Det måste åtgärdas...

På stora gamla skåpen (som maken vill slänga ut men inte jag) har jag ställt alla tavlor som inte har någon plats.

Där står mitt apfat. Där borde jag lägga mina ringar men allt som oftast hamnar de överallt utom där.Fast nu låg de där!!! (Som jag sökt!)

På tyget hänger en liten figur som inte är färdigsydd.Undrar när han/hon blir klar.

Smackade upp MASSOR av krokar i hallen i hopp om att alla jackor och ryggsäckar och regnbyxor och gympapåsar som hittills bara dumpats på golvet skulle hängas upp. Men det krävs tydligen mer än krokar. Det krävs nog...hjärntransplantation...eller nåt.

För att trivas på en plats måste jag pinka in reviret först. Så jag hänger upp inpirationsbilder, hyllor, krokar osv.

Jag bor in mig.

Så har jag alltid gjort.

Då trivs jag.

Så här kommer revirpinkningen i bilder.Pinkelipink!

Pink! (I dubbel bemärkelse om nån fattar.)

 Och här har jag SKAMLÖST snott en dekorationsidé rakt av från Tavelhus, vars blogg jag brukar besöka.  Jag har en diger samling pannlappar och bästa sättet att se dem är ju på ett kakfat, eller hur!

Här upp i norr säger vi inte grytlappar. Närå! Pannlappar säger vi för här kokar vi inte i grytor utan i pannor.

Jo, det låter konstigt när man hör det så här, men så är det. Vi kokar makaronerna i pannan. Så är det.

Detta får mig att känna mig rik som ett troll.

Vi staplade ved i går eftermiddag efter att maken åkt båt till stugan för att hämta stugans ved. Vi har inte hunnit (?) fixa någon ved och så här i sista sekunden innan isen lagt sig överallt kom vi på att vi kunde ta av den vi klyvit, sågat och staplat i stugan.

Nu blir stugan utan men vi slipper frysa och framför allt KÖPA ved.

Så vad är lite äventyrlig båtfärd på ett hav med is lite här och där mot att fylla huset med denna rikedom?

Maken sjösätter båten, kör över havet, hämtar veden i stugans vedbod, bär ner den till båten, fyller båten så mycket han törs, kör båten till land, drar upp båten på båtsläpet, kör hem med båten, backar den utanför vardagsrumsfönstret, plockar famnen full med ved, går fram till fönstret, klättrar upp på en liten stege, överlämnar veden till lilla frun (alltså jag)  -jag droppar veden på golvet och staplar in den i fina staplar bakom spisen där vi har en stor nisch. Och ja, vi struntade i alla råd om att inte ha veden där för efter att ha vråleldat i spisen och konstaterat att svalaste stället i rummet är just bakom spisen. Brandrisken är minimal. Det är betydligt farligare att ha veden framför, dit det lätt kan sprätta iväg en gnista.

Idag kommer han att göra en tur till så att vi fyller upp hela nischen.

Detta är TYPISKT för oss.

Vi hade lätt kunnat fixa ved under sommaren och staplat i vår vedbod här. Och hade vi inte gjort det hade vi lätt kunnat hämta stugveden medan det var varmt ute och ingen is i sikte. Men jag tror att vi gillar umbäranden. Det ska vara lite sport över det hela.

(Det låter bättre än att vi är så förbaskat lata eller oföretagsamma.)