Gry

23 mars 2008 09:57

Jag lider med din dotter. Vet hur hämskt det är att bära på sånna tankar. Som vuxen är det jättesvårt, och jag kan bara ana hur svårt det måste vara för ett barn. Samtidigt brukar man säga att barn klarar av svåra sjukdomar och döden bättre än vuxna....fast jag vet inte. För henne kom det säkert som en chock att döden faktiskt kan inträffa för oss alla, oberoende av ålder eller annat. Den kunskapen är svår för någon och envar av oss. Jag tror dessutom att samhället som vi alla lever i och är en del av, har tabubelagt döden till gränsen av absurdum. Vi ska va unga, fräscha, starka, rika och vällyckade. Ingen död eller sjukdom eller någon avvikelse av någon som helst sort finns det utrymme för. Förr och i en del andra kulturer fortfarande, var döden en paralell med livet. Naturligt.

Jag menar med detta inte att säga att du eller din familj gjort något fel, utan jag kan bara relatera till min egna rädsla som jag fick känna på och får bära med mig efter min cancer. Det är liten förståelse för den, då vi lever i ett samhälle som gärna vill sopa obehagligheter under mattan.

Har inga råd att ge, då jag inte känner till barnpsykologin tillräckligt väl, men att du finns där- som du gör- är bra. Jag tror att hon kommer släppa mera med tiden. Men du kan ju hålla det lite under uppsikt, ifall hon behöver hjälp. En psykolog eller kurator kan kanske va skönt att få prata med. Hon kan vara rädd för att göra dig ledsen, så fundera lite på det.

Kram Gry

Ulle

23 mars 2008 10:01

Vet du...jag tror du fixar det!

Vi här hemma jobbar bäst under press iaf... :D Just nu håller maken på att skruva lister i nya groventren. Barnen vänder upp och ned på det nystädade huset och jag...slösurfar! När jag borde ta tag i tvättstugan och köra ut barnen i det fina vädret.

Lycka till med dotterns rum! Kram!

therre

23 mars 2008 10:04

Det var bra innan, men enligt vad man sett av dina ritningar kommer det bli bra med. Usch, en del projekt är så BRA och ROLIGA när man tänker på det färdiga resultatet, men ack så tråkiga när man måste utföra arbetet själv ;)

Persilja

23 mars 2008 10:29

Gry: Jag förstår precis hur du menar. Vårt svenska samhälle är verkligen konsitgt när det gäller död och sjukdom. Sånt pratar man inte om. Det förstör stämningen, eller rubbar den där livslögnen vi lever i att vi är odödliga.
Det gör att det blir såååå svårt för alla dem som tvingas möta denna verklighet som faktiskt finns där, när det drabbar dem. Då står vi bredvid handfallna och vet inte hur man gör. Nä, andra länder där de gamla eller sjuka vårdas hemma och dör i köket med familjen omkring sig hanterar ju detta betydligt mer natrurligt och då blir det inte så traumatiskt!

Ulle: Du! Jag vill ju gärna se dina renoveringar men jag kommer inte in. Om jag får, vill jag gärna ha ett lösenord! Du kan väl mejla mig isåfall!

Therre: Jag får fokusera på SEN...

Anitha

23 mars 2008 11:48

Min äldsta har också alltid varit sådär. Så många rädslor...ända sedan han var liten. Och skrattade man i samma rum som honom, så trodde han ofelbarligen att man skrattade åt honom. Så jag har peppat och pushat (mycket försiktigt), försökt bättre på både självförtroende och dämpa alla rädslor, men det kändes oftast som man skvätte vatten på en gås. Nu fyller han 13 om en dryg vecka, och under det senaste året har någonting hänt. Vad vet jag inte riktigt, men alla rädslor och det dåliga självförtroendet har bleknat allt mer, vikit undan. Jag är fortfarande hans närmaste förtrogna, men han behöver mig inte på samma sätt längre. Nu är det mer som att han återkommer, pejlar läget lite, uppdaterar mig, och sedan fortsätter han med sin grej där ute i vida världen. Svårt att förklara...vad jag vill säga är mest bara att det kan plötsligt vända åt andra hållet, när de är redo för det. Jag hoppas det gör det för din flicka också :-)

Lustigt sammanträffande: Min dotters rum står också som fruset i tiden, mitt i upprustningsfasen ;-) Här det dock stått längre än hos dig...typ ett halvår, tror jag. Ska klistra täckpapp där inne, men sen gick jag ju hastigt och lustigt ner 75 kilon äkta make i höstas, och då blev det lite si som så med både tid och ork. Men skam den som ger sig! Vi satsar friskt på...midsaommar, var det va? ;-)

Kirunatös

23 mars 2008 14:46

Hej du!
Försöker komma på om jag vet vem du är men ingen 25-öring trillar ner =) Kiruna är inte så stort och vi borde vara i samma ålder men jag känner ändå inte riktigt egen dig. En helmysig blogg har du då, är in minst en gång om dan och läser här hos dig och det känns som så hemma här. Du vet den där känslan man har när man hälsar på hos folk, vissa känner man liksom ingenting av och hos andra känns det varmt och "hemma", man trivs helt enkelt och så är det här! Kiruna idag är strålande vackert men kallt, inget vidare "varauteheladagenförattdetärpåskväder"
Ha det bra!

Anki

23 mars 2008 14:55

Hej!
Känner verkligen med dig och din lilla flicka.Hon kommer säkert att ha dessa rädslor en tid till men dom bleknar med åren. Tro mig , förlorade min mamma när jag var liten och det tog flera år innan jag hade sörjt klart. Med åren bleknade allt men minnena finns kvar och visst känns det ledsamt att jag inte fick känna henne som vuxen.Men samtidigt så har den upplevelsen gjort mig till den jag är. Ge henne den tid hon behöver och du ska se att hon växer upp till en stark människa med lite mer erfarenhet än de flesta.

Persilja

23 mars 2008 18:40

Anitha: Jag tror du har rätt! Det går nog över och får hon bara lugn och ro nu och inte pressas så får hon nog liknande utveckling som din son. Vad gullig han verkar!

Kirunatös: Jag bodde bara 8 år i Kiruna så jag är inte infödd-därför kanske du inte känner mig? Kul att du trivs här iallafall!!! Ååå, Kiruna under påsk är en höjdare!

Anki: Det är precis det hon är rädd för, att mista mig. Känslan är så stark att hon bevakar mig. Det kom efter det tråkiga. Så tufft att mista sin mamma! Du har så rätt i att det säkert blir en erfarenhet som stärker på sikt.

malin

23 mars 2008 22:03

Jag känner igen din dotter i min äldsta dotters bästa kompis i den åldern.
Hon ville faktiskt inte ens gå till skolan utan sin mamma under en period.
Hennes mamma kopplade in skolkuratorn, och deras gemensamma beslut var att ge flcikan den trygghet hon behövde i form i att ha mamma med sig överallt (i skolan ett par veckor och sen en lärare som stöd) och efter en tid så separerade hon sig självmant från sin mamma mer och mer.
Hon fick ta det i sin egen takt.
Idag är hon en oerhört trygg och tuff (i den bemärkelsen att hon står för sin åsikt, ser ut som hon vill och bryr sig inte om vad andra tycker)tjej

Persilja

23 mars 2008 22:38

Pillris: Vilken klok kurator! Det är precis sånt jag tror på, att låta barnen vara som de är och ge dem tid. Inte tvinga in dme i någon mall för hur man bör vara. Det finns ju alltid olika scenarior och upplevelser som skiljer dem åt. Jag blir så glad och stärkt att läsa dina ord. Tack!