Min man var på ett föredrag som banken ordnade om nåt trist ekonomitjafs (gäääsp!!!) men sen kom Ola Skinnarmo, en äventyrare som gjort någon bedrift. Min man var SÅÅÅ imponerad och jag kände irritationen stiga igår på släktträffen när alla satt och imponerades av dessa äventyrare/rerskor.

Jag var verkligen tvungen att hållla inne med min kommentar för att inte förstöra feststämningen. Men jag tänkte desto mer.

Vad är det för fantastiskt med dessa bedrifter EGENTLIGEN??? Jag har aldrig förstått mig på det.

MIN bedrift i går att ställa till med kalas och laga köttfärspaj och hemgjord tårta och städa (sanera) huset inför kalaset och se till att sonens födelsedag blev precis så underbar som han önskade sig, DET kallar jag bedrift!!! Och alla mammor (jaja en del pappor också) som jobbar häcken av sig OCH håller hemmet i trim OCH tvättar barnens kläder OCH går på föräldramöten OCH skjutsar och följer barn på träningar OCH handlar och lagar hyfsat näringsrik mat OCH avstår från att förverkliga sig själv. Det är ju DÄR de verkliga bedrifterna finns. Runt omkring oss HELA tiden.

Att åka skidor till sydpolen, dra från allt, bara ägna sig åt sig själv, i mina ögon är det mer en egoistisk självuppfyllande handling. Det står naturligtvis var och en fritt att göra det, jag lägger mig inte i det, men VARFÖR blir de såna hjältar???????

Varför blir inte en ensamstående mamma som föder upp tre barn till dugliga individer med hyfsat självförtroende och bra rättspatos och friska starka medborgare i vårt samhälle, varför blir aldrig HON en hjälte. Varför hyllas inte det???

JAG BARA FRÅGAR???

Nu är finporslinet diskat och bortplockat.

Glasen har jag vi fått ta över efter min mans mormorsmor och alla 12 är fortfarande hela! Det är kul att ta fram dem vid alla kalas. Två gånger har ett glas ramlat i golvet men hållt.TUR De är ganska tjocka, så de kanske håller till fler kalas i många generationer.

Mitt älsklingsfinposlin är faktiskt en samling udda tallrikar som jag samlat på mig genom åren.

Den längst fram är min favorit. Den är från 1800-talet men jag har aldrig hittat fler än en.

Det är många som har blåvitt porslin som favorit.

Pommac blev helt överförtjust i alla ballonger. Det var konstiga bollar! Han lade huvudet på sned och tittade länge på bollen som liksom svävade och betedde sig underligt mot de bollar han brukar härja med. När han äntligen fick tag i den motsträviga bollen tog jag av honom den för jag var så rädd att han skulle bli tokrädd om den exploderade. Vill ju helst inte skapa en skotträdd hund.

Men så i morse hittade han en som det inte var så mycket luft kvar i. Han tog den och lade sig att leka med den.

Poff lät det och luften försvann och Pommac reste sig av förvåning och tittade sig omkring efter den plötsligt försvunna bollen. Nosade lite på det konstiga lilla skräpet som låg där "bollen" legat. Fortsatte att vända huvudet runt runt för att leta bollen. Efter en stund började han skälla på ballongskräpet!

Haha! Synd att jag inte filmade!