Pengar!

Inkomst!

Det verkar vara det absolut mest tabubelagda området att prata om. Eller det mest känsliga. Aldrig rör det upp så mycket känslor som när man pratar om pengar.

Detta nödvändiga ont.

Det finns de som älskar pengar. Det finns de som hatar pengar. Det finns de som har mycket pengar och de som har lite.

Det finns mycket man kan köpa för pengar.

Pengar löser många problem.

Men det finns saker som man inte kan köpa för pengar och där pengar inte har någon betydelse alls.

Men VARFÖR är pengar ett så tabubelagt område????

Varför är det hemligt hur mycket vi tjänar?

Varför är det hemligt hur mycket vi sparar?

Varför är det hemligt hur mycket vi betalar för olika saker?

Enda gången man talar om vad man betalat för någonting är väl när man gjort ett kap? Ja, det finns ett fåtal som tycker om att skryta hur mycket de betalt för något, men det är ändå undantagen.

Men det här med märkesprylar som klockor, bilar, jeans, jackor, skidor, glasögon osv. Där köps ju märkesprylen lika mycket för att visa att man har RÅD att köpa den, som för att man tror (att man gått på) att den är bra. Att ha märkesprylar är väl ett sätt att visa att man har pengar??? Eller? Lite iallafall? Iallafall ge sken av att man har pengar!

Det här med att inte tala om sin inkomst tror jag är en smart grej införd av arbetsgivarna; om ingen säger vad de tjänar kan arbetsgivaren inte få en samlad attack mot sig att höja lönerna. Alla smusslar med sin lön och kämpar om sin egen pott. På ett jobb jag hade där alla utförde samma arbete var lönerna ändå olika. Jag tog en gång upp till diskussion på fikarasten varför det var så. Jag sade vad jag hade och frågade (blåögt) vad de andra hade. Det blev alldeles knäpptyst. Det pratades fort om något annat och jag lärde mig att det verkligen inte var ett samtalsämne man tog upp så öppet. Sen visade det sig att löneskillnaderna var ganska stora och att de som redan hade ganska mycket ofta fick mer i påslag vid nästa löneförhandling. Det var de som höll sig framme och bad om mer som fick mer. Det fanns inget likalönförlikaarbete tänk där inte.

Det där är ju egentligen en annan diskussion men just fenomenet att det är så tabu att säga högt vad man har i lön, det förvånade mig då och förvånar mig än idag.

Om det inte var så fult att tala om lön och inkomst och utgifter kanske man skulle kunna komma tillrätta med skillnaderna lite fortare. Nu anar vi bara vad grannen tjänar och avundsjukan huserar i buskarna.

Ibland kommer kvällstidningarna med listor "så mycket tjänar de rikaste i din stad". Sånt säljer för det är lika hett som att få titta i folks dagböcker.

Att vara fattig är fult, men att vara rik är ännu fulare.

Jag har varit i båda lägren. Mest i det fattiga, men ett tag när vi hade mycket jobb hade vi det väldigt bra och visst sjutton är det skönt att ha gott om pengar!!!

Omställningen från att ha haft det bra och kunnat köpa det man behöver utan att sprara först till att få vända och vrida på varje krona är jobbig.

Det är svårt att vänja om barn att det inte går att köpa det de vill ha på en gång. Svårt, men nyttigt. Jag tror att det är BRA att få vänta och tvingas spara!

Men det säger man väl bara för att klara av sin situation???

Att ha låga inkomster är att få känna samhörighet. Aldrig får man känna så mycket samhörighet med andra som när man inte har råd och säger det högt. Det är som en dörröppnare. Man bjuds snabbt in i gemenskapen. Men när man hörde till den andra kategorin som hade råd då smälldes dörren rakt i fejset. Ingen samhörighet då inte. Det är väldigt starka känslor kring detta.

Man hatar de som har mycket pengar eftersom det finns så många som får kämpa för varje krona.

Det är väldigt mycket orättvisor.

Mina tankar rör nu inte orättvisorna i vårt samhälle, att en del kan roffa åt sig mycket medan andra inte kan det, utan det jag reflekterar över nu är det här med att det är så mycket hyschhysch med pengar.

Det är nästan lika pinsamt med en som säger att den är fattig som den som skryter att den är rik. (Enda skillnaden är väl att den fattige får lite mer sympatier) Det är PINSAMT att lufta detta utanför sitt hem. Det är inte socialt accepterat.

Läste i DN om en som jobbade med majblommorna, som ju säljs som stöd för barn som inte har vad de behöver. Fattiga barn helt enkelt. Hon tyckte det var viktigt att tala om fattigdomen. Kanske är det så tabu att tala om detta för att det är ett misslyckande för vårt folkhemssamhälle. Det skulle inte bli så att en del är fattiga och en del är rika. Men så är det.

Och det väcker massor av ont blod.

Men man ska inte tala om det!

Inte de som är verkligt fattiga och absolut inte de som är rika.

Alla där mittemellan får klaga. Det är okej. Att säga att det är lite tomt i börsen i slutet av månaden, det är ett fullt accepterat sätt att skapa samhörighetskänslor. Men man får inte gå över gränsen och säga att vi har ätit gamla knäckebröd denna vecka och kanske måste vräkas denna månad.

Nej, hu! Det ska inte sägas högt!

Någon som förstår mina tankegångar???

Jag undrar varför det är så mycket hysch hysch och tabu kring pengar!!!???

Varför är något som vi ägnar så mycket tid åt så fult att prata om??? Eller det är mer hur vi pratar om det. Det är okej att säga att maten är dyr. Men att säga att man har ont om pengar är inte lika okej.

Svaret tror jag ligger i att det sär så stora skillnader!!!

Sitter du i en grupp där alla har samma ekonomiska situation då är det okej att prata. Då kan det inte bli fel.

Men finns det skillnader så är det genast värre. Antingen trampar du den som har mer på tårna eller den som har mindre. Det är ett jäkligt känsligt område. Det borde inte vara så stora skillnader. Men det är det.

En del har mycket.

Många har lite.

Det har man rätt att vara arg på.

Men att grannen har liiiite mer för att de gjort smartare val eller placeringar eller har ett bättre ekonomiskt sinne, det är betydligt mer tqabu att vara arg för.

Och att det finns de som är riktigt fattiga och inte kan ta sig ur det, i vårt samhälle idag, det är också tabu att tala om. Man vill gärna tro att de självförvållat det genom att slösa för mycket eller vara missbrukare eller liknande.

TABU är det. Tror jag. Upplever jag.

Har ingen lösning.

Vet inte ens om mina reflektioner stämmer...

Men jag upprör säkert flera nu.

För det är ett känsligt ämne.

Tänk om jag börjat blogga för länge sen, när barnen var mindre. Vilken hjälp det varit!

När jag var så trött att livet var en kamp. När jag bara gick med tom blick och försökte överleva dagen tills det var natt med nattvak igen och jag försökte överleva natten tills det blev dag igen.

Tänk att ha fått de dagarna på pränt.

Nu kan jag svagt minnas vilket helvete det var, men bara svagt. Ser jag på kort eller film ser jag mest söta bebisar och en trött mamma och minns mest bara det positiva.

Minnet sållar.

Väljer ut de bästa bitarna.

Och fan vad kameran kan ljuga!

Tur är väl det.

Man vill ju minnas godbitarna.

Men det hade också varit bra att kunna gå tillbaka och läsa hur det verkligen var.

Men jag var nog för trött för att blogga.

Jag hade inte orkat.

När yngsta barnet föddes för drygt sju år sen hade jag en femårig kille, en nybliven fyraårig kille och en ett år och åtta månader gammal kille. Plus den nyfödda då.

Maken hade all time high på sin firma så han såg jag knappt röken av. Jag bodde 40 mil från släkt och vänner och det var en pärs bara att ta sig ut genom dörren om dagarna.

Jag hade gärna velat läsa om jag hade några tankar denna period i mitt liv. Orkade jag tänka?

Isåfall på vad?

Antagligen kalkylerade jag bara på hur jag skulle få sömn så det räckte...

Tänk, på den tiden storhandlade jag ensam med alla fyra barn i släptåg. Ibland gick det bra men ibland skrek alla samtidigt och man var årets mest uttittade varelse.

Aldrig kom det fram någon och erbjöd mig hjälp!

Bara därför erbjuder jag ALLTID min hjälp om en mamma står och kämpar med en trilskande större unge medan hon kämpar med att trösta den yngre.

Jag brukar gå fram och småprata med det större barnet eller erbjuda mig att hålla i bebisen medan mamman packar varor eller klär på det äldre barnet.

Det är en liten hjälp men det minskar stressen betydligt för den man hjälper.

Det finns inget värre än att ha trilskande barn medan folk bara stirrar och dömer ut en som mamma.

När jag idag ramlar in på småbarnsföräldrars bloggar kan jag ibland hitta nån som skriver ärligt hur pestigt det kunde vara. Det är härligt. Sen finns det bloggar där allt verkar vara idyll och perfekt och det är också härligt. Men de där med kaoset känns ju mer äkta.

Idag har jag det så bra!

Än har jag inga stora problem med mina nu större barn. Jag är i den där härliga mellanperioden när barnen är rätt stora och roar sig själva, men ändå behöver mig och vill vara nära mig. Om några år är de tonåringar allihopa och då kan jag tänka mig att problemen hopar sig på ett annat sätt...

Så det gäller att njuta av den här tiden som är nu. Det är nog den allra allra bästa tiden.

Här kommer Lucias recept som jag ska testa på tjejfesten imorrn:

Det här behöver du:
En ask Philadelphiaost
En burk stark salsa
Riven ost
Tacochips

Bred ut Philadephiaosten i en pajform. Häll över salsan och avsluta med
rikligt med riven ost. Skjuts in i ugnen på 225 grader tills osten får lite
färg.

Ställ formen mitt på bordet och sedan dippar man tacochipsen i. Det blir
lite kladdigt med osten men det är huuuuuur gott som helst och lite
annorlunda.

Ett härligt tips som definitivt ska provas. Kommer med reflektion imorrn!

Har varit och bunkrat upp lite rött och vitt vin till mina tjejkompisar. Vi ska  ha tjejfest i morgon.

Haha! Jag hade tänkt renoverara dotterns rum klart till den skulle gå av stapeln. Bara för att ha ett mål i sikte.

Jag har alldeles tillräckligt med att röja huset så att det ser någorkunda drägligt ut på de ställen vi ska vara. (Hall/vardagsrum/kök/badrum.)

(En del i tjejgänget är väldigt ordentliga så man vill ju låtsas lite.)

Vårt tjejgäng är snart fjorton år gammalt. Vi sammanstrålade när jag fått mitt första barn. Hängde ihop med våra bebisar och fortsatte sen att följa varann. Först träffades vi bara på dagarna med våra barn. Sen började vi gå ut och äta tillsammans nån gång också och så småningom slutade vi träffas med barn och träffas numera endast vi mammor. Vi är fem stycken kvar. En har flyttat, en slutade komma för flera år sen och jag har kommit och gått genom åren jag bott borta. Varje gång jag varit "hem" har vi sett till att träffas. Men jag har ju missat en hel del träffar också. 

Nuförtiden dricker vi alltid vin och äter småplock.

Så nu tänkte jag höra om det är någon som har nåt kul recept att dela med sig av, på nåt som passar att sitta och äta när man pratar och pimplar vin. Gärna vegetariskt eller med fisk och räkor eftersom en är vegetarian.

Känner för att förnya mig! 

Tips emottages tacksamt.

Mejla gärna.

persiljekvist@gmail.com 

Jag funderar lite lätt på att skaffa hönor! Det har jag skrivit om förr...

Har en romantisk bild på hur mysigt det skulle vara. Antagligen är det mest jobb. Men det är en av mina gamla drömmar.

Barn, hund, gammalt hus, växthus, köksoffa, gamla skåp, öppen spis, skafferi, glasveranda, slagbord, piano.

Det är väl de "drömmar" jag haft.

Har allt utom skafferi och piano...och hönor...men jag har ju ett hönshus!

Jag vet att jag inte finner lyckan genom materiella saker men det är väl mer att jag bygger scenografin för min lycka.

I Mitt livs historia är jag min egen scenograf. Jag njuter mycket av det jag ser. För mig är det visuella väldigt viktigt. Jag vet att det är yta och oviktigt men jag mår bättre av att vistas i en vacker miljö. Det tror jag alla gör.

Jag tycker att de som söker för depression och liknande kunde få en homestajling lika väl som lyckopiller.

Jag menar inte nu att raljera med psykisk sjukdom, jag tror allvarligt att miljön kan hjälpa till att få en att må bättre.

Sen är det ju upp till var och en vad man tycker är vackert eller vilken typ av miljö man trivs i.

Jag trivs i gammal "bondemiljö". Trasmattor, lerkärl, pelargoner, enkla bomullsgardiner, praktiska användbara möbler osv.

Jag saknar alltså skafferi och piano.

Ett kallskafferi. Ska fundera om det går att bygga in i köket...

Och ett piano...

Hm. Svårt att få plats med. Men tänk ett svart stort piano med ljusstakar på...mmm...

Den drömmen kanske jag får avstå ifrån. Det får kanske bli ett elpiano istället...

Glasveranda har vi inte på huset men på stugan.

Syrener vill jag också ha...

Och så hönor då. Sen är idyllen ett faktum. Iallafall till det yttre.

Sen är det bara all annan skit att ta tag i mouhahahhaha!

Har gjort en välbehövlig upprensning av badrummet. 30 kilo rena kläder som stod i svajande staplar...

Lika mycket skitiga kläder som låg i ett berg på golvet som man till slut använde som badrumsmatta. (En väldigt knölig sådan...) Sen när alla textilier var borta kunde jag dammsuga och DET behövdes. Skurade efteråt bort kisslukten som var det som fick mig att äntligen ta tag i det (ärligt: två-tre?) veckogamla snusket. Med fyra killar i familjen kan jag lova att det skulle vara praktiskt med gult golv...fy fanken för toaletter med kissrinn längs sidorna!!!

Vad är det de gör när de inte prickar toan? Speglar sig? Jonglerar?

Jag bara undrar!

NU är det rent för stunden. Önskar jag orkade hålla snyggt där för det är verkligen dötrist med en sunkig toa, men det gror ju igen så förbenat fort!!!

På coop hittade jag så snygga tandkrämstuber. Var ju tvungen att köpa dem!

Jag har ingen aning hur de smakar! Hoppas de är goda. Jag tror min mormor hade Vademecum och om jag inte minns fel var de lite torra och konstiga. Inte så skummmiga. Men det var ju många år sen.

När jag ändå var i farten fick hallen sig en genomkörare också. Det första man ser när man kommer in och det andra man ser är badrummet. Så nu kan folk gärna öppna dörren och kika in. Annars brukar jag svimma av förlägenhet när de öppnar dörren och möts av den öppna badrumsdörren med bergen av tvätt och allmäna sunket. Jag brukar alltid fort putta igen dörren och hoppas att de såg nåt annat blickfång istället.

Här är Pommacs spånkorg med koppel, bajspåsar och liknande. De där snidade fötterna på väggen hängde, när vi flyttade in, i vedbon och den första ägaren som bodde här år 1800 var byns skomakare. Så jag tror att de där barnmodellerna är från hans tid.

Tur att inte förra ägarna eldade upp dem!

Min gamla skåp har fått sig en ljusslinga. Ljusslingor finns lite varstans i vårt hem året runt. Kanske inte så miljövänligt som någon skrev (var det du Mynta?) Denna har legat i en låda några veckor och inväntat en passande plats. Den får väl hänga tills maken eller någon annan får spader för att de fastnar i den när de ska ta en tallrik.

Jag upptäckte också plötsligt att man kan använda sidorna på skåpen som skrivtavla! En revolutionernande upptäckt! Här har jag haft skåpen i en massa år och så har en sån fiffig funktion undgått mig!

Dottern var den enda som inte fick träningsgrejor i påskpresent. Hon fick istället ett gäng små sammetsklädda djur som var så oemotståndligt söta! Jag kunde helt enkelt inte motstå dem! Här har hon bäddat ner dem. Så har ännu en dag snart lagts till handlingarna i mitt sällsynt händelsefattiga liv.

Har hittat en ny flingsort som barnen gillar och som känns liiite nyttigare än Kellogsfrosties eller Chokladpuffar och sockerchockStart och allt de vill ha.

Dessa hade dessutom så snygg kartong!

De kändes inte överdrivet söta, men ändå tillräckligt för att tilltala barnen.