Tänk om jag börjat blogga för länge sen, när barnen var mindre. Vilken hjälp det varit!
När jag var så trött att livet var en kamp. När jag bara gick med tom blick och försökte överleva dagen tills det var natt med nattvak igen och jag försökte överleva natten tills det blev dag igen.
Tänk att ha fått de dagarna på pränt.
Nu kan jag svagt minnas vilket helvete det var, men bara svagt. Ser jag på kort eller film ser jag mest söta bebisar och en trött mamma och minns mest bara det positiva.
Minnet sållar.
Väljer ut de bästa bitarna.
Och fan vad kameran kan ljuga!
Tur är väl det.
Man vill ju minnas godbitarna.
Men det hade också varit bra att kunna gå tillbaka och läsa hur det verkligen var.
Men jag var nog för trött för att blogga.
Jag hade inte orkat.
När yngsta barnet föddes för drygt sju år sen hade jag en femårig kille, en nybliven fyraårig kille och en ett år och åtta månader gammal kille. Plus den nyfödda då.
Maken hade all time high på sin firma så han såg jag knappt röken av. Jag bodde 40 mil från släkt och vänner och det var en pärs bara att ta sig ut genom dörren om dagarna.
Jag hade gärna velat läsa om jag hade några tankar denna period i mitt liv. Orkade jag tänka?
Isåfall på vad?
Antagligen kalkylerade jag bara på hur jag skulle få sömn så det räckte...
Tänk, på den tiden storhandlade jag ensam med alla fyra barn i släptåg. Ibland gick det bra men ibland skrek alla samtidigt och man var årets mest uttittade varelse.
Aldrig kom det fram någon och erbjöd mig hjälp!
Bara därför erbjuder jag ALLTID min hjälp om en mamma står och kämpar med en trilskande större unge medan hon kämpar med att trösta den yngre.
Jag brukar gå fram och småprata med det större barnet eller erbjuda mig att hålla i bebisen medan mamman packar varor eller klär på det äldre barnet.
Det är en liten hjälp men det minskar stressen betydligt för den man hjälper.
Det finns inget värre än att ha trilskande barn medan folk bara stirrar och dömer ut en som mamma.
När jag idag ramlar in på småbarnsföräldrars bloggar kan jag ibland hitta nån som skriver ärligt hur pestigt det kunde vara. Det är härligt. Sen finns det bloggar där allt verkar vara idyll och perfekt och det är också härligt. Men de där med kaoset känns ju mer äkta.
Idag har jag det så bra!
Än har jag inga stora problem med mina nu större barn. Jag är i den där härliga mellanperioden när barnen är rätt stora och roar sig själva, men ändå behöver mig och vill vara nära mig. Om några år är de tonåringar allihopa och då kan jag tänka mig att problemen hopar sig på ett annat sätt...
Så det gäller att njuta av den här tiden som är nu. Det är nog den allra allra bästa tiden.
fru Pink
25 mars 2008 22:59
Du skriver så levende, ekte og varmt om det å være mamma. Koser meg med dine "hverdagsbetraktninger", og er innom flere ganger om dagen! Storfavorittbloggen:):)
:)ann helen
http://www.flittiglisene.blogspot.com
chatarina
25 mars 2008 23:03
voj, voj...
Jag drömmer om fyra barn men har ännu bara hunnit med den första... som är en liten ängel... De motgångar man stöter på just nu är det bara att rycka på axlarna åt än så länge... är det inte jobbigt men värt det??? Alltså just då när man står mitt uppi? Eller känns det helt hemskt just då och värt det senare??? För jag förstår ju att man aldrig kan ångra ett barn ( eller fler).
Känner mig som en riktigt GRÖN mamma emellanåt ; )
http://gardet.blogg.se
Persilja
25 mars 2008 23:03
Fru Pink: Tack snälla! De orden värmer!
Persilja
25 mars 2008 23:08
Chatarina: Ja, precis det hade jag velat veta! Hur tänkte jag då. Visst var det väl värt det? Eller är det en efterkonstruktion? Visst är det värt det idag!!!! Oh! Jaaaa! Massor!!!!!!
Men då, hade det inte varit bättre med liiiite större åldersskillnad. För mig som mamma?
Hade inte min kropp varit piggare? Hade inte JAg varit piggare? Mer ork? Vet inte. Har inget att jämföra med. Men idag är det supermysgit att ha fyra tätt i ålder...
SÅ visst, nog var det värt det. Men om jag bloggat då hade jag fått läsa mina tankar DÅ. Vad tyckte jag egentligen??? Jag TROR att jag njöt ibland då också...men inte så ofta faktiskt. Mest var jag nog trött och slut...
Dockmamman
25 mars 2008 23:13
Jag har sex barn och jag skulle kunna tänka mig fler men har haft två moderkaksavlossningar så det har varit på håret två ggr att vi skulle få åka till himlen både jag och barnen. Dom är 3 killar & 3 tjejer, r3 brunögda, 3 blåögda *ler*
Jag har själv 8 syskon, en bror och resten systrar, vi skulle haft en bror till men han är en ängel...
Det är så konsigt hur man glömmer alla sömnlösa nätter, fast när min bonusbebis kommer (var stand in istället för pappan, klippte navelsträng och allt) och han blir grinig så känns det skönt att lämna av till mamman/Ha en trevlig kväll
http://stickmonster.bloggagratis.se
Anitha
26 mars 2008 01:49
Vad lustigt...jag hade just tänkt blogga om min egen tillvaro som småbarnsmamma och student, när jag "bara" skulle titta in hos dig en sväng först. Och så var du inne på precis samma tema! Två själar och samma tanke, minsann :-)
http://femman.bloggagratis.se
Emma
26 mars 2008 07:14
Jag är mitt uppe i det som du var i för sju år sedan. Mina barn är 8 år, 6,5 år, 2,5 år och 8 månader.Känner igen mej i mycket men även när man är mitt i kaoset minns man bara de bra stunderna. Man verkar förlika sej med tanken att det är så här nu en period. Sömnbrist, att inte få vara ifred på toaletten, inte få njuta av en kopp morgonte i stillhet utan att ett mindre kaos bryter ut mm. Har du något tips till mej som du själv hade velat få då när barnen var små?
http://lyckan.webblogg.se
Persilja
26 mars 2008 08:01
Dockmamman: Jag hade också kunnat tänka mig fler! Haha!
Anitha: Ja, det var lustigt! Vi blev synkroniserade!
Emma: Ja, så var det nog tror jag. Det var ju inte så att jag satt och grät på golvet eller så. Nej, man kämpade på och älskade det! Men det är lite töcken, lite suddigt. Tröttheten och farten på livet var enorm.
Mitt råd till dig som jag själv levde efter är att inte ha så mycket annat på gång. Vänta med hobbisarna, vänta med karriär, vänta med sånt som kräver din fokus för dels blir man så oerhört frustrerad om man försöker göra nåt annat men inte kan, och dels kräver livet med fyra små barn all din fokus och ger man allt och bara lever i den där symbiosen så är det ju alldeles alldeles underbart. Du får ju igen så mycket. Sen njöt jag av kvällarna när de sov. Den tiden har man ju sällan nu. Nu har jag fått acceptera att kunna slappna av fast de är vakna. Men då när de var små och sov, det minns jag som en enorm njutning varje kväll. Man var sin egen någon/några timmar.
Att leva i nuet och flyta med-det är mitt råd. Och att inte känna sig vingklippt för att man inte får göra de där andra sakerna man kanske gjorde förr utan finna sig i att det är så här några år, acceptera, för då kommer njutningen.
När äldste började skolan blev det ju lite struktur och måsten i livet, det minns jag som ganska jobbigt först. Stressigt. Plötsligt skulle man passa tider. Men efter ett tag hade vi ju vant oss vid det också.
gussilago
26 mars 2008 08:42
Hej.
Vad härligt det är att läsa din blogg :-) det gör jag varje dag.
Jag önskar också att jag hade skrivit lite mer, filmat lite mer eller tagit mera kort för ibland känns det som jag inte kommer ihåg hur det var när min lilla Snutta var liten. Ibland kan kompisar till mig säga "kommer du ihåg när TilleBurre gjorde si o så?" ...... och nä jag minns inte allt då känner jag ett styng av "mammadåligtsamvetet"
Men jag kollade i min utkorg på mailen och hittade där ett mail skickat till Anna Wahlgren när dottern var 16 mån och då mådde jag inget bra alls.
Då kom allt tillbaka.......för det kan vara jobbigt man kan ju känna sig så liten och maktlös även med ett barn.
Innan man föder barnet ser man ju bara det mysiga, gulliga, snuttiga för man vet ju inte.
Sen är det som att få ett slag i huvet för en del....så ock för mig.
Men man fixar ju det med som allt annat :-)
Ha en fortsatt bra dag
http://gussilago
Persilja
26 mars 2008 09:00
Gussilago: Men vi som inte dokuneterade kanske levde fullt ut i nuet och det ska väl inte generera dåligt samvete?! ;D
För oss var första barnet en riktigt käftsmäll. Tre månaders kolik. Gaah! Att vi (jag) orkade tre till är ett under! Men allt kändes lätt när koliken växte bort.
Storeflittig
26 mars 2008 09:08
Hei! Du skriver så gode innlegg, det er utrolig! Jeg har bare en liten, og syns selv det kan være litt i meste laget.. all ære til deg! Og at du hjelper mammaer i nød: du er en engel!!!!
http://flittiglisene.blogspot.com
trollpackan
26 mars 2008 09:14
Det behöver ju inte bli några stora problem bara för att de blir tonåringar.
Men "Stora barn, stora bekymmer, små barn, små bekymmer" kan ju stämma iallafall. De kan ju få större problem som de behöver hjälp med av mamma...både praktiskt och tröst.
Som dottern som flyttade ihop med en kille i England, började på universitet och så gör han slut och då gäller det att fort hitta annan bostad...och jag var i Sverige. Och som mamma är det då jobbigt at vara långt bort...Jag åkte över en sväng och sedan
"Peppning" via skype, sms och mail flera gånger varje dag..ett heltidsjobb. Hon fick bostad, ska nu flytta ännu en gång och till sommaren flyttar hon igen....
Just nu är hon hemma och vilar upp sig, för de har en månads skollov.
Men jag vet att det löser sig.
Ibland kan jag längta tillbaka till småbarnsåren, men bara ibland;)
http://trollpackan
Gry
26 mars 2008 09:21
Tack för nostalgiresan, ha,ha...Jag har "bara" tre barn, men känner igen mig. Just den där hämska känslan att alla tittar på en och tycker man är en riktig katastrofmamma....
När jag hade en på 22 månader och en nyfödd var min mans jobb på sitt värsta och jag var mycket själv. Hade också drygt 40 mil till makens familj och 70 mil till min. Nyinflyttade på orten och allt. Sonen som då var nästan 2 år var helvild och det var en pers varje dag som jag behövde ut bland folk. Eftersom jag var tvungen att ta mig ut för att handla mat, kläder till barna, apotek, post, bank- ja, du vet ALLT, själv- så fick jag känna på de där elaka blickarna flera gånger. Kommer särskilt i håg två eposoder. Först en på banken (innan internetbankens tid...HEJA internetbanken!)där jag bara måste uträtta ett ärende. Lillan i vagnen, tvååringen svettig i sin overall börjar bli grinig och vill INTE göra som jag vill. Ingen lekhörna på banken heller... Gissa om alla blängde på mig när sonen grinar, skriker, skriker högre och högre, lägger sig på golvet och sprattlar, rullar runt, börjar dunka huvuvdet i marmorgolvet (han är helt normal, fnisss- bara oerhört trotsig som bara en tvååring kan vara...). Jag var alldeles sjösvettig när det äntligen blev min tur...
Ett annat scenario som alltid utspelade sig när jag gick på stan med barna (och JA, man måste gå på stan ibland om inte annat för att köpa skor och kläder till barna...). En i vagn och en tvååring som sprang ifrån mig med riktning korsande väg! VAD GÖR MAN? Lämna vagnen (försök åka slalom med barnvagn mellan folkmassorna på gågatan...) och störtspringa efter pojken? Eller försöka få med vagnen och låta sonen hinna först till vägen? Jag ställde vagnen, kan jag säga.
Den stunden på kvällen som du skriver om är oslagbar. Du kanske skrev i någon kommentar, men jag håller i alla fall med. Jag hade riktigt bra koll på läggtider och rutinerna fungerade (tur att någonting fungerade...). Så jag fick alltid en stund själv på kvällen. Det var nog räddningen.
Tack för att du åter igen skriver så ärligt om vardagen :-)
Kram Gry
http://www.baragry.blogspot.com
Persilja
26 mars 2008 09:59
Storeflitig: Äh! Fast tack! ;D
Trollpackan: Nä, det behöver det ju inte. Förbereder mig på´t så kanske det blir lindrigare...
Vad jobbigt att de kan flytta utomlands. Det borde finnas en lag på det! Förbjudet att flytta för långt bort innnan mamma vant sig vid tanken! Basta!
Gry; Ja, fy sjutton för bankkontor eller andra stela miljöer där ingen verkar minnas hur det är att ha barn....
Jag hade också en rymmar kille. När jag va
äntade yngsta fick jag kuta med stormage för att fånga honom överallt. Fick sätta haspar på dörrarna för att han smet. HU! Det var därför det var så skönt när de sov! Då hade man koll vart de var!
Lisan
26 mars 2008 11:27
Jag är precis där, vill bara lägga mig ner och dö ibland. Andra gånger känns det som det här är livets höjdpunkt. Men mannen , varför måste han alltid jobba dygnet runt just den här tuffa perioden?
Mycket tackvare din blogg så tröstar jag mig med att man kommer att få igen för allt slit. Barnen är ju mitt allt på gott och ont och dom blir ju bara större.
malin
26 mars 2008 21:39
Ja, jag hittade en dagbok från tvillingarnas första år.
Jag hade lyckats plita ner bara 5 dagar på ett helt år, men vilken skatt det var att hitta den och läsa.
Dom små detaljerna som man glömt!
http://pillris.blogg.se
