En tjugominutersslummer hjälpte mig på fötter tills barnen kom hem. Har nu fuskat och fyllt dem med choklad och annat onyttigt (jo! så kan det gå till i denna familj-hör och förfasas!) så nu håller de kanske lite längre innan de ropar på middag. Maken har åkt iväg på jobbresa och jag känner mig så trött och hängig. Fy, dumma bassilusker! Vi har fått en massa konstiga infekterade prickar också flera i familjen. Jag på vristen, en son på framsidan av vristen och andra sonen på kinden och under näsan. Vad konstigt! Är det vårt förpestade vatten som egentligen inte är riktigt friskt ännu? (Var tvungen att koka vattnet i typ 10 dar för nåt tag sen men nu är det blåst faran över.)

Eller har vi fått galnakofamiljesjukan eller annat? 

Tyvärr, Gry, min plågoande uppmuntrare, jag har inte dykt ner i några röda och vita färgburkar. Men jag blir jäkligt sugen av dina pushar! Så fortsätt tjata!

Nu ska jag försöka kravla mig till toan och slå på en tvättmaskin, sen ålar jag till köket och tömmer en diskmaskin och sen somnar jag nog mitt på golvet. Höööör så synd om mig det är idag! 

Ja! Där var den siste friluftsdagsungen ut genom dörren. Om inte 11-åringen varit sjuk hade det varit fyra matsäckar och varmt klädda ungar med full utrustning som skulle ut genom dörren. Nu var det bara tre. Skööönt. En ska pimpla de andra ska åka skidor. Snowboardkillen är sjuk. Han är arg över det.

Här är det en bild från nätet på pimpelfiskare här i vår stad Luleå.

Härligt va!

Här brukar vi åka båt på somrarna. Det är jättemysigt att komma in till stan vattenvägen! Känns som att man är turist i sin egen stad bara för att man kommer en ovanlig väg.

Luleå är en riktig hamnstad. Många fartyg anländer dagligen. Själv är jag uppvuxen i ett av husen som skymtar bakom, nåja , lite längre in och till vänster, men jag har lekt mycket vid hamnen och malmkajen. Det var spännande att samla på pellets som ramlat utanför när man lossat järnvägsvagnarna från Kirunagruvan.

Nu tänker jag lägga mig på soffan och ta igen några timmars förlorad sömn. Om jag kan. Jag brukar inte slösa tid så, men nu mår jag pyton, har nerverna på ytan överallt på kroppen (som jag alltid har när jag har eller ska få feber). Börjar få huvudvärk igen! Så nu är det nog bäst at jag lyssnar på min kropp. Den börjar bli desperat och tar till allt tydligare tecken för att jag ska fatta. Budskapet är: Jag är sjuk. Gå och lägg mig!

Så nu lyder jag min kloka kropp!

Som motvikt till alla vårbloggar jag dimper in på med blommande krokusar och annat...Varsågoda. Vårläget i norrbotten idag.

Jag kan bli galen på den lilla ankdammen som vi lever i! Där alla bara orkar bry sig i sitt och ingen orkar engagera sig för nåt utöver sitt eget. Så länge inte ens egna barn har problem är det lugnt. Så länge du själv har ekonomi att leva ett gott liv är det lugnt. Så länge inte klimatförändringarna stör din semestermånad är det lugnt. Så länge det inte är din man som slår dig är det lugnt. Så länge inte din son knarkar är det lugnt. Så länge inte din dotter våldtas är det lugnt. Så länge du har en dörr att stänga om dig är det lugnt.

Nä, jag är kanske orättivs! Jag vet. Men ibland känns det så där. Våra liv har så fulltecknade agendor att vi inte orkar med några störningar. Så länge de inte tränger in sig hos oss, då måste vi väl ta itu med dem.

Men tänk om vi alla engagerade oss i alla de orättvisor som finns runt om oss oavsett om det drabbade oss själva eller inte. Ta t ex en familj som har problem med sitt barn som kanske knarkar eller hamnat i brottsliga kretsar. Var för kan inte vi alla vuxna hjälpa den familjen aktivt att lösa de akuta problemen som uppstår i deras vardag. Istället förfasar vi oss eller i bästa fall ömkar dem, men någon hjälp har vi inte att erbjuda. Det är kanske där skon klämmer, vi vet inte vad vi ska göra. Vi är vana att samhället tar hand om allt. Det är lite samma med skolproblemen jag skrev om ovan, vi är van vid att skolan sköter allt. Väntar oss det. Känner oss handfallna i skolans värld. Känner oss handfallna inför grannens problem. Törs vi störa. Nej, de måste få kämpa i fred stackarna. Många av oss sitter säkert i stugorna och känner oss lyckligt lottade. "De där stackarna, så går det när man är för slapphänt". Men tänk om vi skulle knacka på och säga "Jag tror jag vet hur det är, vill ni att jag ska hjälpa till på nåt sätt?"

Samhället i Sverige idag tycker jag är för slutet. Allt som är avvikande ska det hyssjas om. Oavsett om det är sjukdom, självfövållat eller olyckor. Titta inte dit, gå bara förbi! Byt sida på gatan så slipper du säga nåt.

Alla lämnas ensamma med sina problem. Samhället ställer upp med diverse insatser, men är det alltid de bästa lösningarna?

Ta fallet med "knarkande grannpojken" (obs finns ingen likhet med verkligheten-han är en hypotes) kanske det bästa inte alls är att han tas om hand av socialen som sänder honom på nåt avgiftningshem och senare behandlingshem långt bort från hemmet. Kanske han skulle behöva bli ren i hemmiljön, så att han kan motstå frestelsen när han återvänder till hemmiljön igen. Tänk om grannskapet, eller vänkretsen slöt sig samman och satte ner foten tillsammans och hjälpte grabben att reda ut sina trubbel. Ja, jag vet. Det ÄR inte så enkelt! Det ligger kanske lång tid och mycket tjorv bakom, men rent hypotetiskt, om grannskapet, vänkretsen ställt upp lite tidigare, visat att de sett, låtit föräldrarna veta att det fanns stöd och kanske skonat föräldrarna från att skämmas och sopa problemen under mattan, tidigt tidigt, när tjorvet började nån gång i tonåren, ja då kanske det inte hade gått så långt.

Jag låter särkert fruktansvärt blåögd och trosskyldig och oerfaren nu, och jag vet att detta inte är enkla frågor som man löser hur lätt som helst men kärnan i min tankenöt är att samhället idag är för slutet. Var och en kämpar med sitt i det tysta. Alla tror att de är ensamma om alla problem och man kanske inte söker hjälp i tid för att man inte vill spräcka fasaden man ägnat år att bygga upp.

Ta bara en sån simpel sak som stök hemma.

Varje gång jag visat stökbilder (och då är det inga snälla stökbilder utan den rena rama stökstöket) så får jag MASSOR av kommentarer om att jag antingen är modig, eller så att jag gör en välgärning som visar att det faktiskt ser ut så här hos en del (säkert ganska många). Tänk vilka fasader vi har! Vi gömmer oss bakom dessa perfekta fasader och alla tror vi att det är perfekt bakom den andres och att det bara är bakom vår som det är kaos med jämna mellanrum.

Livet är inte alltid på topp. Varken i badrummet eller i hjärnan. Alla har vi våra dåliga dagar då inget funkar och man inte tror nåt gott om sig själv. Varför hymla om sånt?

Den här hysteriska inredningshaussen som pågår gör ju inte fasadbyggandet mindre precis. Nu ska vi förutom att vi låtsas ha perfekta "tända levande ljus vid frukosten morgnar" dessutom låtsas att vi har supermycket pengar som kan renovera badrum och kök tills vi lånat pengar upp till taknocken. Allt för fasaden?!!!

Och så sitter vi där innanför våra perfekta fasader och låtsas att vi aldrig grälar eller är less på att städa eller är less på att vara gifta och leka mamma pappa barn.

Jag vet! Jag generaliserar massor nu! Men jag ställer allt på sin spets.

Vad jag försöker komma fram till är att vi på nåt sätt är på väg åt fel håll! Vi kommer inte närmare varann, vi kommer längre från varann och det är inte bra. Vi behöver mer öppenhet och närhet och att alla människor bryr sig om varann även utanför släkt, vänner och familj. Att vi har ett kollektivt ansvar för varandra.

Jag är den första på att skriva under på att det skulle vara skitjobbigt om grannen kom och tyckte att mina barn var ute för länge på kvällen, eller om de om några år kom och skvallrade att de sett min son påverkad. Man är ju inte van vid det så det blir ett slags intrång i den privata sfären. Men jag tror ändå att det skulle behövas mera öppenhet och civilkurage runt om i vår värld. Att det blev ett naturligt sätt att agera. Att hjälpa den där tjejen som stupfull dansar runt ensam på dansgolvet, hjälpa henne hem, istället för att glo på henne och tycka fan vad hon har druckit mycket, gud så pinsam hon är. Att vi visar mera omsorg mot även de vi inte känner.

Fick en artikel av Lucia och jag lägger en länk för alla som är intresserade av skolan.

Igår på utvecklingssamtalet fick jag veta att matematiklektionerna i sjuan, med just den läraren, innebär föreläsningar heeela tiden. De arbetar ALDRIG själva. Jag ifrågasatte det spontant och undrade om det inte behövdes övning men mentorn sa att det var den här metoden han körde och sonen sa att det vara bra och att han ju allitd hade bra på proven som de fick då och då. (Klart han säger det, han är ju bekväm har jag sagt.) Så jag hade inte mycket att säga. Men det fortsatte gnaga i min hjärna.  Just matematik, ska man inte träna, träna, träna? Räkna och räkna? Plötsligt sitter det som berget och det är en kunskap du bär med dig hela livet. Jag har svårt att tro att något man aldrig får göra själv ska fastna. 

Hjälp vad lite man som förälder vet om skolan idag och ändå betraktar jag mig som en relativt aktiv förälder! Det är ju inte så att man inte är välkommen till skolan, men det känns ändå som en relativt sluten värld. Man är trots allt ett störobjekt när man hälsar på i skolan. Eller känner sig sån iallafall. Utom i stökiga klasser. Där kan man hjälpa till att lugna en stökig klass och då känner man sig mer välkommen.

Jag känner mig tämligen maktlös som förälder att påverka! 

Visst är det dags att TV4:s Bygglov åker mera norrut!

Jag har skrivit och bett dem komma! De är hjärtligt välkomna!

De kan få fixa vårt vardagsrum (ta fram gammalt golv,, gammalt tak och gamla väggmålningar från 1800 som ska finnas där under nånstans. Vårt opraktiska hopkokskök får de gärna ta sig an eller så kan de få trolla fram en tvättstuga, eller kanske fixa vårt stora vindsrum som känns omöjligt att få mysigt.

Här en bild från i våras då det var nymålat i nyansen Vildros. Nu har 9-årige sonen tagit över rummet och 11-årigen bor nere. Det ser liiite roligare ut idag, mer bebott liksom men jag hade ingen färskare bild. Nu har önskemål om ett nytt rumsbyte kommit på tal. 11-åringen vill tillbaka hit-till rosa rummet uppe och det är okej för 9-åringen som trivdes nere och bara bytte för 11-åringens övertalningsförmåga. Sen vill 11-åringen fortsätta dela rum med mig (gullevännnen!) så han vill alltså att jag flyttar upp min syateljé dit. Verkar det tjorvigt?

Jag har iallafall lovat så nu ska jag återigen påbörja operation flyttning. Framöver. Jag gillar idén för jag kan ha mitt sybord precis vid ett fönster med utsikt mot vår lilla väg så jag kan se alla som kommer och går. Då mår jag gott när jag kan ha koll.

Men hallå! Någon som minns att jag håller på att renovera dotterns rum. Det har stått stilla i typ en vecka. Jag har spacklat väggarna. målat skåp men sen skulle jag baxa ut två garderober och de var alldeles för tunga och jag skulle ha bärhjälp och så lämnade jag rummet, stängde dörren och vips var rummet borta ur mitt medvetande. Dottern huserar med sina saker uppe i 11-åringens våningssäng och älskar liveti "kojan". Så hon tjatar inte. Men jag borde snart få ett ryck. Har en liten deadline då jag har tjejfest den 26:e och gärna vill visa hur fint hennes rum ska bli. Det är bra att ha nån sån där showoff tidpunkt att sikta på.

Det är inget måste men det känns skoj.

Kan ni inte tjata lite om det där rummet?

Jag har sytt en väska till idag. Vårdat sjuka barn. 11-åringens feber blossade upp och förkylningen blev en magsjuka. Dottern går till skolan imorgon, hon har varit feberfri hela dan och pigg som en mört.

Och NU kom jag på att 13-åringen ska ha pulkor och skidor i morgon på utedagen. Suck! Har bett honom fixa det hela dan. Nu är det mörkt och ingen orkar.

Så det blir en sån morgon i morgon...

Lika bra att sova nu då så att det inte blir värre av att jag är så trött att jag bara står och dumstirrar in i kaffebryggareni flera minuter. Har ni hittat er själva så nån gång?

Mig händer det titt som tätt. Jag är såååå morgontrött. Tvingar mig upp (efter en halvtimmes snoozning), ramlar nästan nerför trappen, dumstirrar in i skåp, väggar eller kaffebryggarre medan sekunderna tickar iväg.

Borde finnas nån slags dryck eller nåt som kunde slå igång hjärnan precis som man slår igång kaffebryggaren eller tänder lampan...

Jag fegar inte ur!

Även om temat var ytterst illa valt för mig. Varför inte "sängar" (har en massa renbäddade) eller "sladdhärvor". Hade passat mycket bättre.

Jag vill egentligen inte visa vårt badrum/tvättstuga/tvättkorg.

Men jag är ingen chicken! Varsågoda:

Tur att inte bloggagratis har klickbara bilder! På den här lilla bilden kan ni inte se hur smutsigt det är! Vi har precis duschat Pommac när denna bild togs, så en massa vatten på golvet finnes också. Högar med tvätt-allmänt stök.

Vårt badrum är inte vackert. Men det var nyrenoverat när vi flyttade in så det är ju inte det första vi kastar oss över. Nej, våtmattorna på väggarna fyller sitt syfte. Jisses vi HAR ju i allafall ett badrum! Jag känner mig bortskämd som "skäms" över det! Skärpning!

Men stöket. Det skulle jag ju kunna photoshoppa bort. Om jag kunnat photoshop vill säga. Nu kan jag inte det så här är den osminkade sanningen. En sexpersoners familjs badrum en tisdag eftermiddag, i mars 2008 i Sverige.

Det enda fina är mina gamla gardiner från 40-talet och blomkorgen från indiska som är till för de långa i familjen. Än så länge bara äldste sonen och fyrabarnspappan. Så småningom kommer fler att nå upp. Dock ej jag...

Åååå! alla ni som gillar Pippi Långstrump måste gå in här!

Klicka på Ava längst upp i vänstra hörnet. Tack Anne för tipset!