Grrr!

Har på morgonen varit på vårdcentralen för att träffa en distriktssköterska. Dottern har haft en knöl bakom halsen ungefär där lymfkörtlarna sitter och jag har tänkt att det är en svullen lymfkörtel. Vet ju att de kan svullna vid infektioner och har därför inte varken tänkt eller gjort nåt åt det. Dottern däremot har (på kvällarna särskilt) tryckt på den och undrat vad det kan vara. Hon har varit ängslig. Till saken hör att hon ju hört oss vuxna prata om hur man upptäckte leukemin hos vår väns barn. Det var just de svullna lymfkörtlarna. Hon har varit med på hela den resan som inte slutade bra...han dog endast tio år gammal. Nu, två år senare, har hon funderat väldigt mycket på detta. Bearbetat och frågat. Oron lever förstås kvar inom henne och jag har försökt att svara på allt så att det inte ska vara några frågor som hon ligger och grunnar på. Men svaren ger ju nya frågor och svaren kanske skrämmer ibland. Som nu när hon fått svullna lymfkörtlar. Jag har försökt dämpa hennes  oro men insåg till slut att hon nog mår bra av att få komma till en undersökning och höra de säga att det är normalt. 

Så vi åkte i morse.

Fick komma in till en stressad sköterska som redan innan vi kom in hade bestämt sig för att vi upptog hennes dyrbara tid.

När vi bad henne känna på knölen gjorde hon det och frågade om dottern nyss varit förkyld. Ja, sa jag. "Jamen då kan man få dessa svullna lymfkörtlar!". Jag svarade att jag visste det och att jag sagt det till dottern men att hon ändå var orolig och undrade om det inte gick att ta ett blodprov som kunde visa att det inte var nåt. Hon stirrade på mig och frågar "vad är det du tror att det är då?" Lite irriterat sådär. Jag svarade "jag tror inte att det är nåt, men vi har haft en svår sjukdom i vår vänkrets som började just med detta symtom så därför kanske vi kunde få någon slags provtagning som tar bort oron." DJUP suck från sköterskan som inte längre kunde dölja sin irritation; "Jamen för att ta prover måste ni träffa en läkare och det är ganska fullt här idag."

"Ja, vad tror du, ska vi göra så?" frågar jag henne då?

Hon är skitstirrig nu och säger "jamen jag kan inte ta ett sånt beslut, jag vill inte ta ansvaret att säga att det inte är nåt om det sen visar sig att det är nåt allvarligt." "Jag får ge en läkar tid". (Underförstått; nu har du drivit det här så långt att det inte går att göra annat än att uppta läkarens dyrbara tid med sånt här svammel. Så tolkar jag hennes tonfall och sura blickar och minspel.

När hon går ut för att jaga rätt på en läkartid väller tårarna upp iögonen och jag får kämpa allt jag kan för att inte börja storgråta. Jag vill inte oroa dottern så jag ställer mig att läsa baksidorna på några pärmar och samlar mig.

Vi får en läkartid två timmar senare och vi hinner hem en sväng. Så nu sitter jag här och rapporterar om detta och känner mig skitförbannad på denna sköterska som inför min dotter tvingar fram vad det eventuellt är som oroar. Jag tycker hennes uppförande var ytterst oproffesionellt och jag tycker att vi betalar skatt till sjukvård och om min dotter ligger och oroar sig på kvällarna och jag kommer dit med henne och ber om en undersökning då ska de inte ifrågasätta det vi säger och bete sig som hon gjorde. Jag bävar nu för läkarens uppförande. Har sköterskan förmedlat sin åsikt om oss så är ju dennes beteende säkert liknande. (Hysterisk mamma som oroar sig onödan, typ.)  Jag söker nästan aldrig läkare och när jag gör det tycker jag att man ska behandlas med respekt oavsett om man kommer dit med ett myggbett. I det här fallet så kan de ju bara gissa att det inte är något. Det kan ju lika gärna vara något! Och om vi kommer dit för att det gått en tid (1 månad) och det finns oro då ska det undresökas utan att man inför sin 7-åring ska behöva säga högt vad man misstänker. Sen är det ju inte så att jag misstänker att det är leukemi utan jag vill bara ha bekräftat att det är en nomal svullnad så att jag med gott samvete kan fortsätta säga det till min dotter varje gång hon oroas!!!

Har börjat denna dag med att spendera delar av förmiddagen på Djursjukhuset. Inget akut, utan en förbeställd tid. De tittade på Pommacs navelbråck, hans rinnande ögon och så kollade de om ena testikeln trillat ner ännu. Navelbråcket kan han leva med, det verkar bara vara lite fett i det, inget hål upp till buken. Skönt. Ögonen måste förmodligen opereras framöver då hans ögonfransar vill växa inåt och de skaver då på hornhinnan. Testikeln har inte trillat ner så där blir det också operation så småningom.

Vilken himla tur att vi försäkrat honom!!!

Lite senare idag ska jag skjutsa mina föräldrar till Kallax, de ska utomlands i två veckor. Jag är inte ett DUGG avundsjuk på att de får sola och bada i medelhavsblått vatten och äta på restaurang i två veckor och smutta på vin hela dagarna och inte behöva städa eller diska eller göra nåt tråkigt alls på 14 dar. INTE ETT DUGG AVUNDSJUK!!!!"!"!!!!!!! Sådetså!

Sen MÅSTE jag på biblioteket eftersom jag fick en övertidsvarning  för några dagar sedan. Och så ska 11-åringen skjutsas till skateparken, mat ska inhandlas och lagas och huset är i ett enda kaos och klockan sex är det då bloggträff och så ska sonen hämtas klockan åtta på skatehallen (hoppas att någon annan förälder kan ställa upp!). Sen får jag inte glömma att rulla fram soptunnorna!!!! Måste göras ikväll! Måste komma ihåg det!!! Gröna tunnan är överfull. Måste stoppa ner nåt barn där som plattar till soporna lite...

Maken är på tredagars jobbresa... 

Men jag har iallafall DISKMASKIN!!!

Sitter här och njuter av ljudet från den!

Jag tror faktiskt att jag är rätt ensam om att försätta mig själv i diverse pinsamma situationer.

Jag är verkligen pinsamma mamman ibland.

Idag när jag hade varit hos veterinären (där jag för övrigt glömde plånboken på bänken där jag satt så att en av sköterskorna fick gå runt och fråga folk om de tappat en plånbok) stannade jag på Ica för att köpa lite youghurt. Eller mycket youghurt. Det var ingen välsorterad affär så jag var tvungen att köpa åtta stycken enportionsburkar med jordgubbsyuoghurt. (Det enda 13-årige dödströtte sonen kan klämma i sig till frukost.) När jag skulle öppna bildörren hade den frusit fast och jag var tvungen att ställa ner påsen med mat och slita med två händer. Påsen välter och tre youghurtar rullar UNDER bilen som står bredvid. I den bilen sitter två människor med motorn igång. Jag väntar ett tag för att se om de var på väg men de sitter i godan ro och jag tänker att de säkert väntar på någon. 

Så jag måste alltså åla under bilen för att få tag i mina youghurtar. Jag är alldeles för snål för att bara lämna dem!

Men tänk om de backar iväg när jag är där under!!!!???

Jag knackar således på  bilrutan och en förskräckt tant tittar på mig och ser ut att fundera om hon ska tordas öppna dörren. Hon törs. Jag säger "hej hej jag har tappat lite varor under eran bil, jag måste åla under den för att få tag på dem, tänkte bara säga det så att ni inte åker iväg..." Hon tittar förskräckt på mig. Undrar kanske om jag är galen. "Nä, vi ska inte fara än.". säger hon sen. Så jag ålar mig in halvvägs under bilen och hämtar mina youghurtar. Vinkar till tanten och skyndar mig in i min bil och kör iväg. 

ÄR tacksam att inget av barnen var med. De hade bara tyckt att jag var så piiiinsam. Men sånt här händer mig ofta. Mina händer lyder mig inte. Jag tappar saker och jag försätter mig i de mest underliga situationer.

Varför är det så???? 

Har varit och firat svärmors 64-årsdag. Mätt i magen efter kolatårta och kladdkaka och kaffe.

Mamma och svärmor fyller nära varann.

Denna vecka är det många "kalas". I söndags mammas, idag svärmors, imorgon är det (HÅLL I HATTEN!) bloggträff!!!!!!!!!

Iiiiiiii!

JAG ska gå på bloggträff!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det är jättepirrigt. Det blir en liiiiiiten "privat" bloggträff hemma hos en annan bloggare så det är sådär lagom perfekt smått för mig. Hade nog ALDRIG vågat gå på en stor. Det hade varit alldeles för pirrigt.

Det ska bli spännande att träffa några ansikten bakom bloggar man besökt länge.

Alla är norrbottningar och en är exnorrbottning och kommer ända från Stockholm.  

Berättar efter träffen vilka och vem som kom. Än så länge får det vara lite "hemligt" hihihi!

Sen på torsdag är det tjejträff. Vin och glada samtal hos en tjejkompis. Så hela  denna veckan är som ett enda stort kalas.

Rooooligt!

Jag visar före och efter fast efter inte är riktigt klart ännu. Jag kaninte hålla mig!

Så här är FÖRE : (trist och deppigt)

Visst känns det som en trist dassig sunkig hyreslägenhet som man bara väntar på att få flytta ifrån...

Sen kommer den upphottade sopskåpen. Som inte ens är klar. Ska sätta upp en hylla på sidan för batterier och kapsyler och alla kärl och hinkar är för plåtburkar, glödlampor, krossat glas okrossat glas, sopor, kompost osv. På bron har jag än så länge tunnor från ikea med hårdplast och med mjölkpaket och hård kartong. Ni ska veta att detta med sopsortering i full skala är rätt nytt för mig. I Kiruna bränns soporna och man får blanda ganska mycket i soppåsarna. Men här kommer EFTER:

Roligare va?

Tar en bild sen när det är helt klart... 

Jag håller på att pimpa upp vårt sopskåp! Inspirerad av min nya "idol" Lucia (som ni hittar i länklistan här bredvid) kunde jag inte leva med ett vitt skabbigt sopskåp längre. Man slänger ju sopor flera gånger om dagen och då kan det väl vara på sin plats att man blir glad att öppna skåpen. Kanske, kankse håller man det lite fräschare också av bara farten. Foton kommer SNART både på före och efter.

Jag såg ett tv-program med 11-åringen häromkvällen (som jag inte skulle ha sett annars) som jag tror hette "Pimp my car". Amerikanskt förstås och det gick ut på att någon som skrivit brev får sin bil totalt omgjord. Helrenoverad och med finneser man bara kan drömma om att en bil kan ha. Sen dess tänker jag i de termerna. Pimp my sopskåp. Pimp my städskrubb osv...

Jag brukar inte shoppa. Jag har varken ork, tid eller pengar. Detta sedan vi flyttade tillbaka till Luleå. För alla "sörlänningar" som tror att det vandrar omkring renar häruppe och att alla människor bara går omkring och säger tjoo åt allting (suger in luft) så kan jag härmed spräcka myten och tala om att Luleå är en världsmetropol. Nåja, iallafall en länsmetropol, och för en kirunes känns den som en storstad med alla vimlande fräcka människor och alla enormt stora affärer med sitt enomrt stora utbud. Jag trodde att jag längtade efter allt det där när jag bodde i Kiruna som verkligen är en stad där nästan renarna vandrar omkring på gatorna (iallafall renägarna haha) och man kan gå omkring i täckbyxor och mössa och dunjacka utan att se det minsta konstig ut. (Ta på en kappa och ett par tunna läderstövlar och du avviker direkt.) Jag trodde alltså att jag saknade detta stadsliv som jag utnyttjade maximalt sist jag bodde här (för över åtta år sen). Men sen jag flyttade hit är jag ALDRIG på stan. Tycker inte alls det är så roligt. Mest bara stressande. Jag ser bara köpstinna människor som springer runt med en massa påsar i händerna och vill fort hem till min lugna vrå av världen där det är mörkt och tyst och ingen stress.

Jag undrar vad som hänt? Blev omställningen från småstad till stor stad för stor, eller har jag redan blivit lantlolla på riktigt, eller har jag bara blivit klok och miljömedveten eller är det bara så enkelt att jag funnit min plats på jorden och inte behöver en endaste pryl till för att bli lycklig?

Jag vet inte. Den sista gissningen är ju den mest sympatiska.

Det kan ju också vara så att det är åldern som tar ut sin rätt. Medelåldern. Det är ändå "kört". Det hjälper inte hur mycket snygga kläder jag köper, det ser lika jäkligt ut ändå, resultatet...

Nej, den stygga tolkningen väljer jag bort.

MEN detta till trots; idag har jag shoppat lite!

Jag skulle köpa en hink med lock för att kunna förvara fågelfröna på bron utan att varken möss eller fåglar tjuväter förrän de är serverade. Har hänt mer än en gång att fåglar flugit in i den halvöppna påsen som stått där och ätit av fröna och sen förtvivlat försökt flaxa sig ut.

Så jag for på min "hataffär" nummer ett: Rusta. Jag hatar den för att den har så erbarmeligt ful logotype. Blev indragen dit för första gången nyligt av en kompis som tyckte att jag faktiskt borde se affären innan jag dömde ut den och de måste ju iallafall ha charmat någon del av min hjärna eftersom jag kom ihåg en massa färgglad plast där. Så jag for dit för att köpa en färgglad plasthink med lock.

Kom hem med detta:

Snacka om impulsköp! Två moppar i glada färger och en massa disksvampar. Vem försöker jag lura? Jag kommer inte att städa oftare bara för dessa prylar!!! Fast det är klart, de kommer ju att pimpa upp städskrubben en hel del.

(Jag TROR att skrubb är ett norrbottniskt ord. Är det det? Någon mer som säger städskrubb istället för städskåp?)

Jag var förbi Röda Korset och fick tag i ganska bra material för mina väskor som jag syr.

Hittade också en hel korg med stickade (virkade kanske?) mössor med foder och allt. Varje mössa kostade 25 kr styck och var alltså helt nytillverkade. Så här kommer ett hett tips; behöver ni en kul baskerliknande mössa, hemvirkad (eller stickad?) gå på Röda Korset!!!

Det är några frivilliga som sitter och stickar och skänker till försäljning.

Hoppade över blixten så att det blev lite skonsamt suddigt.

Jag gillade mössan skitmycket! Som en kalott!

NU ska jag sova för jag har nu varit uppe i 16 och en halv timme. Gäääääsp!

Nästan på dagen en månad sen diskmaskinen gick sönder har vi nu installerat den nya. Hurrey!!!

Min13-åring gjorde nåt riktigt roligt just exakt nu.

(Om man kan se det från den komiska sidan.)

Han höll på att göra te och sprang runt och surrade och spexade och letade blåbärste. Hittade det inte och låtsades att han fick fnatt. I ivern att verka fnattig lyfte han en femkilossäck med basmatisris rakt över huvudet. Vad han inte räknade med var att den var uppklippt. Så när armarna nådde över huvudet flög det ris över huvudet på honom ner över ryggen, ut över hela golvet. Hur mycket ris som helst. Rassel rassel. Det såg så himla roligt ut att jag bara skrattade. Nu står han och dammsuger ris... 

Tur att ris är någorlunda billigt...

Gjorde en väska till i morse. Jag gillar den skarpt! Men jag har ju lite udda smak... Tycker den blev kul för att den inte liknar någon annan. Väldigt 70-talig.

Finns i Verkstan. Det är 9-åringen som mannekängar. Han var hemma från skolan.

Igår när vi åt middag stod 7-åriga dottern och hennes kompis för dukningen. Det blev så fint!

Notera att varje tallrik har en egen liten figur till bords. Så att man kan leka under tiden man äter. Viktigt! Och se så fina placeringskort de gjorde!

De valde också allt porslin och alla glas.

Själv älskar jag att blanda olika tallrikar och glas men det tyckte de inte såg lika festligt ut så det skulle vara likadant och perfekt. (Hon brås nog inte på mig där...)