Litens kommentar fick mig att tänka på detta med barnuppfostran. Det är inte så lätt egentligen. När de är små är det så himla lätt, de är så tacksamma och glada och kärleksfulla. Men ju äldre de blir desto mer skeptiska blir de ju till dig som förälder. Vilket ju också är deras uppgift! De SKA ju vara skeptiska och skapa sig en egen personlighet. Min tolvåring har precis hamnat i en (för?)pubertet det är så tydligt. Han har ett helt osannolikt svängigt humör. Tvärilsk och gräslig att ha att göra med ena sekunden och jättebarnslig och ömhetstörstande andra sekunden. Man vet aldrig när han är vilket. Mest rasande är han på sina småsyskon. Man märker hur jobbigt han har det men samtidigt blir man arg på honom med jämna mellanrum när han beter sig dåligt. För det gör han. Jag tror att litens tips att prata är absolut den bästa lösningen på alla problem. Det är bara det att pojkar inte är så lätta att prata med. Fast jag pratar och pratar och de lyssnar. (Hoppas jag.) Nånstans får jag väl ändå kontakt även om tonåringen (jaja inte rent tekniskt då, men snart fyller han tonåring) mest grymtar till svar. Jag hoppas att jag aldrig tappar den kontakten med honom. Men det kan man göra. Det vet jag. Så det gäller att kämpa. Och inte ta åt sig eller ställa ultimatum när han säger för hemska saker. Man vet att det inte är så illa menat. Jag sa själv hemska saker till mina föräldrar.(Och nu åker jag till Kanarieöarna med dem!)Nej, nu först börjar jag fatta varför alla med äldre barn säger "små barn små problem, stora barn stora problem".Och jag är bara i gryningen av detta...Tänk när jag har fyra tonåringar, 13,15,17 och 19...Och själv kommer jag att vara en klimakteriehäxa. Tur vi ska bo i ett eget hus med tjocka timmerväggar för det kommer nog att osa en del i det huset under några år...Vojvoj!Men än så länge är här fridens boning, åtminstone ganska stor del av tiden. Osar hett gör det kanske fyra-fem ggr per dag. Endast. Det tycker jag är rätt lite med tanke på att jag har fyra barn och en karl och jag och två av barnen har hett temperament...

 

Gerda-Thyra

10 februari 2007 10:05

Barnens tonårstid, speciellt de första åren, upp till 15-16 år, är en prövningarnas tid för oss föräldrar (och för barnen också!) Sedan vid 16-17 år vänder det, det händer liksom något.. på något sätt så verkar någon form av mognad infinna sig vid den åldern!? Eller om det är så att båda parterna har hunnit växa in i de nya rollerna, ungefär vid den tiden? Jag vet inte...
Eftersom vi har två kullar barn, så har vi gått igenom en tonårstid,( samtidigt som vi hade småbarns-tvillingar, phuu... )
Vi har haft några år nu, när de stora pojkarna har varit ganska stabila och resonabla, och tvillingarna har vuxit upp ur "småbarnsstadiet" och varit ganska enkla att ha att göra med. Det har varit, och är just nu en "mellantid" då man litegrand kan "hämta andan" emellanåt....
Nu har 21-åringen precis flyttat hemmifrån, 23-åringen ska flytta om en månad, MEN.... tvillingarna har precis fyllt 12 år och står i startposition till tonåren.... Och nu vet vi ju vad det innebär... på gott och ont..
Så..., HJÄÄÄÄLP... Vi börjar om igen....!!

http://h

 

Persilja

10 februari 2007 10:10

Det känns skööönt att höra att det lugnar sig lite vid ca 17 år. Då kanske det inte blir alltför gräsligt...
Två tolvåringar-de kanske gaddar ihop sig hehehe!

 

Gerda-Thyra

10 februari 2007 10:29

Haha, gaddar ihop sig mot oss föräldrar gör alla fyra.... när det gäller, är de som en enda stor enhet allihop...!! Och kvar på vår lilla sida står jag och barnafadern... till och med katten sällar sig till barnaskaran.... Men vi har blivit TUFFA som attan!!!!

http://gerda-thyra.bloggagratis.se

 

Persilja

10 februari 2007 11:17

Det är det som är nackdelen med fler barn än två!!! Attans att man inte tänkte på det innan...

 

Fru Fundersam

10 februari 2007 15:56

Det finns ingen anledning att låta sig trampas på. Inte ens av sina barn. Men jag brukade tänka, när mina barn var tonåringar, att jag inte behövde plocka upp VARJE kastad boll = inte reagera på varje grymtande.
Sedan tror jag att det är viktigt att vara fysisk med pojkar också. Krama om dom. Klappa på dom. Så att de känner att de älskade.

http://frufundersam.bloggagratis.se

 

Hannele

10 februari 2007 17:59

Tja, så farligt behöver det inte vara, man överlever :)

http://hannelesparadis.blogspot.com

 

Gerda-Thyra

11 februari 2007 00:46

Ja, självklart överlever man! Och barnens tonårstid är rolig att få vara med om, också..! Det händer så mycket... Och man märker hur ungarna mognar,formas och tar egna beslut... som i slutändan faktiskt faller väldigt väl ut.
Det fru Fundersam skriver om att vara fysisk med sina barn, håller jag med om, och det gäller oavsett om det är flickor eller pojkar. Mina pojkar har fått massor med kramar och pussar, och de stora har ju dessutom haft mycket fysisk kontakt "gratis" i tonåren, genom att ha två småbröder som fullständigt avgudar sina storebröder... Och vise versa....

http://gerda-thyra.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

HÄR finns jag nu!   Om ni vill komma i kontakt med mig under min SkönaHem period går det bra att mejla på persiljekvist@gmail.com   Jag vet att det känns konstigt med den nya bloggen, men ni måste orka vänja om er! Tänk på mig som måste skriva och v...

Vet ni, mina kära läsare, att nu är det mitt sista inlägg här på denna blogg. Jag ska nämligen flytta!!!   I våras fick jag frågan om jag ville prova blogga hos Sköna Hem och frågan kom precis när jag hade en inspirationssvacka så jag tackade ja på ...

Idag blir det en bildkavalkad. Mitt bildsinne är starkare vissa dagar. Jag går med en bildblick och tittar på mitt liv. Ser vackra vyer överallt. Totalt pmsfri så att säga. Allt är vackert, till och med stök... En underbar sjuka!    Tvätt som inte s...

Jag har syhörna i vardagsrummet, nu igen. Jag har valsat runt i hela huset för att åter landa ungefär där jag började som nyinflyttad. Nu ska jag försöka bli kvar där. Åtminstone tills vi renoverar vardagsrummet. Det är verkligen konstigt hur man ka...

Nu kan man se min Man på bild. Hämta förstoringsglaset Tant Grön. Och Grattis på FÖDELSEDAGEN! (Kanske var det igår, men i efterskott i så fall.)   ...