Alla barnens favoriträtt är TACOS. Det är så bra! Aldrig äter de så mycket grönsaker som då. Paprika, avocados, majs, tomater, sallad, gurka, lök. Och ibland, varannan gång ungefär, lagar jag tacosen med quornfärs. (Quorn är en svamp som smakar köttigt-helt vegetarisk alltså.)Det börjar vara dags för tacos till middag.Hoppas de aldrig ledsnar på det!!!

Hade ett GRÄL utan like i morse med min tolvåring. Det började om pengar. Han ville ha hundra kronor att ta med till skolan och köpa godis för. Han ville bjuda sina kompisar. Jag sa nej. Att bjuda var bra sa jag men att springa och köpa godis på rasterna var inte okej. (Jag gillar inte alls det hysteriska godisätande som förekommer bland ungdomar idag.) -Men alla har med sig! säger min son. -Alla utom jag! Så jag måste ju bjuda nu. De har ju bjudit mig! Du fattar inget!!! -Du får gärna bjuda men inte nu, sa jag. -Inte i skolan. Han blev alldeles rasande och var riktigt otrevlig och vi började bråka om alla möjliga saker; stillasittande datorspel, skolarbetet, otrevlighet, ansvar, ja allt kom fram i vårt morgongräl. Vi skildes som bittra ovänner.Det känns aldrig kul.Nyss ringde telefonen. Det var tolvåringens klasslärare. Hjälp!!!-Hej! sa han. -Du ska få prata med din son så ska han berätta om vad han gjort tillsammans med några klasskompisar. (Nu blev jag RIKTIGT orolig-vad har han nu ställt till med-skolan har aldrig ringt hem förr-nu måste det ha hänt nåt hemskt, hann jag tänka.)Så kom min son till luren:-Hej! lät han (lite genererad).-Hej. Vad har ni gjort? undrade jag med hjärtat i halsgropen.Han började rabbla;-Jag har haft med mig pengar till skolan och gått till rosavita kiosken och köpt godis. Vi har lämnat skolgården. !!!Vad?Var det bara det???Det där visste jag ju redan. Jag trodde det var tillåtet. Men ogillade det. Vad glad jag blev!Jag hade ju inte skickat med några pengar på ren instinkt och alltså gjort helt rätt.-Men du hade ju inga pengar, sa jag.-Nej men det är inte idag, utan förra veckan också.Läraren kom tillbaka i luren:-Vad bra att ni har såna regler!, sa jag spontant. -Jag trodde det var tillåtet och trodde jag var den enda som var mot det, som inte skickade några pengar. Vad bra! Vad fint att du ringde! Tack!Det var en stor lättnad att hans bus var så oskyldigt! Det var ju inget bus. Bara lite "frigörelse" från skolans regler. Efter vårt bråk som handlade om just det som hänt i skolan idag, trodde jag att han skulle ha gjort nåt riktigt hemskt, så arg som han var i morse när vi skildes. Sexan är en gränszon.Tycker synd om klasslärarna som ska kämpa med alla hormonstinna tolv och trettonåringar. Som försöker bryta ny mark, bryta mot regler. De vet att allt släpps fritt i sjuan och revolterar mot att de buntas ihop med mellanstadiets regler.Jag förstår dem. Men det är synd om lärarna som ska ägna energin åt sånt. Detta var ju ändå en "snäll" händelse...

Efter helgen har jag börjat luta åt denna tapet istället för den med stora rosa stjärnor. Den är mer matt och mysig i färgen. Men jag vet inte. Fan, jag velar! Jag borde ha beställt allt medan jag var säker...Målaren som ska utföra arbetet åt oss ska komma idag och då måste jag ha tagit ett beslut.Guuud så fjantig man är. Det är för fasiken bara en tapet! No big deal! Totalt ointressant egentligen.Så nu ska jag bestämma något, och så hålla fast vid det.Men vad ska jag bestämma?SUCK!Ni får gärna tycka till i denna viktiga livsavgörande frågan!

Fick igår iväg brev till barnens nya klasser. Förhoppningsvis svarar de på breven och skriver något lockande så att det ska kännas lockande och spännande att börja i nya klasser. Inte bara pirrigt och läskigt.Det verkar vara en bra skola med snälla lärare. God stämning på en skola är viktigt! Hoppas jag har rätt!Det är pirrigt med alla nya föräldrar också. De känner ju varann sen förr så även för mig som förälder blir det ju nya människor att ha att göra med. Hoppas de också är snälla!Två av mina barn ser fram emot flytt och längtar efter det nya. Två av mina barn gör det inte. Den ene, 8-åringen, varken ser fram emot det eller oroar sig, han lever i nuet. Den dan den sorgen. 12-åringen är lika hårdnackad motståndare till flytten som han var när det var nytt. Han har inte veknat. Kommer inte att göra det heller. Det känns tufft. Jag har skrivit till hans blivande lärare och sagt att det inte kommer något brev från honom eftersom han inte är intresserad av att knyta någon kontakt själv. Men hon har lovat att klassen ska skriva lite för att om möjligt locka honom lite...Jag längtar och önskar så hett att han ska finna sig i sin nya sits och för sin egen skull göra det bästa av det. Det gör han ju säkert i nya klassen, om inte annat av ren självbevarelsedrift, men han kommer nog aldrig att erkänna det för oss hemma. Han kommer nog länge att vara arg och bitter på oss. Stackaren! Fy, vad jag önskar att jag kunde visa en bild i framtiden för honom när han har kompisar och trivs i sin gamla hemstad. Jag hoppas den bilden finns där nånstans i framtiden!!!

Prydnadssaker och jag kommer inte så bra överens. Helst ska allt ha en funktion. En BURK får gärna vara snygg också förutom att vara en burk. En kudde MÅSTE vara snygg, det räcker inte med en kudde vilken som helst. Nästan allt jag har finns där för att det är snyggt (i mina ögon) men inte ENBART det har alltid haft en funktion också, fyllt ett behov. Jag har inte många prylar som finns BARA för att de är snygga. Nej, liknande divor åker ut rätt fort i detta hem. Men nu efter 40-strecket har något inträffat. Det måste vara TANTEN som håller på att ta mig i besittning! För döm om min förvåning när jag kommer hem från en loppis med en söt liten figurin. Totalt onyttig, men som ÄNDÅ tog mitt hjärta med storm. Mitt tanthjärta.Kanske har jag fått nya behov, som inte fyller någon praktisk funktion, något slags tant-behov.