Tack för alla svar på min fråga! Ska nu testa om jag fattade. Gå in hos liten och läs hennes inlägg om parrelationer. Många kloka tankar där. Alla vill väl skratta ihop. Men tänk om det försvinner efter ett tag. När man har så mycket med sig i bagaget tillsammans att man inte KAN längre. Är det dags att "gå vidare" då och hitta någon ny att skratta med eller ska man ta tillvara det man har kvar. Man kanske har annat ihop. Förälskelsens tid är ljuvlig. Men den försvinner. Övergår till en annan fas. Man ger varandra trygghet, lugn, stöd, lojalitet osv. Det är så svårt! Man vill ha ALLT i en enda människa. Passion, bra sex, bästa kompis, affärspartner i familjenAB osv. Men kan en människa uppfylla alla ens drömmar? Kanske. En del verkar ju ha hittat "den rätte" där alla dessa kriterier uppfylls. Men jag kan ibland undra om det verkligen är sant. Min man uppfyller många av mina önskemål. Men inte alla. Och det har jag accepterat. Visst, när jag ser "perfekta" förhållanden där ALLT funkar kan man ju undra hur de gör och om man själv gör "fel". Om man har för låga krav. Samtidigt är det så många som "avundas" oss för att vi hållt ihop i 25 år. Som att det i sig är något att avundas. Vi kanske bara varit dumma. Vi kanske hade haft det MYCKET bättre var för sig. Men det kan man ju aldrig veta. Vi har haft det mest bäst, men en del dåligt. Kanske måste det vara så. Upp och ner. Att ha känt varann som riktigt unga och utvecklats bredvid varann alla dessa år ger ju också många svar på varför vi är som vi är. Om jag inte gillar en egenskap hos min man så vet jag ändå vad det är som gjort honom sådan. Jag förstår och därför kanske jag kan tolerera den. Är det nån som fattar vad jag säger?När jag ser kompisar skilja sig och skaffa nya partners så får jag ju följa dem genom alla faser. Skilsmässan, singellivet, nyförälskelsen osv. De lever ju absolut mycket mer varierat. Upplever mycket. Utvecklas säkert. Jag funderar mycket på detta. Vad som är bäst. Men att bryta upp efter 25 år och ha fyra barn och alla minnen ihop tror jag skulle kännas mer tomt än förnyande. Jag tror att jag skulle sakna känslan av att ha historien ihop. Att möta en ny man med ett "okänt" förflutet skulle kännas jättemysko. Men jag kan ju bara se det från mitt perpektiv. Därför är det så intressant att få läsa tankarna som liten har. Hon har ju ett annat perpektiv än jag.

 

Liten

13 januari 2007 20:25

Jag tror att när man väl hittat "den rätte" så kan man nog acceptera en hel del.

http://liten.bloggagratis.se

 

Lantliv

5 mars 2007 18:56

Wow vad mycket klokt du skriver. Du ger mig styrka i kampen, för jag tycker det är det som oftas. En kamp om att hålla ihop och komma ihåg vad det var man började och var det är man ska. Det är så mycket ivägen på vägen på nåt sätt

http://lantliv.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

HÄR finns jag nu!   Om ni vill komma i kontakt med mig under min SkönaHem period går det bra att mejla på persiljekvist@gmail.com   Jag vet att det känns konstigt med den nya bloggen, men ni måste orka vänja om er! Tänk på mig som måste skriva och v...

Vet ni, mina kära läsare, att nu är det mitt sista inlägg här på denna blogg. Jag ska nämligen flytta!!!   I våras fick jag frågan om jag ville prova blogga hos Sköna Hem och frågan kom precis när jag hade en inspirationssvacka så jag tackade ja på ...

Idag blir det en bildkavalkad. Mitt bildsinne är starkare vissa dagar. Jag går med en bildblick och tittar på mitt liv. Ser vackra vyer överallt. Totalt pmsfri så att säga. Allt är vackert, till och med stök... En underbar sjuka!    Tvätt som inte s...

Jag har syhörna i vardagsrummet, nu igen. Jag har valsat runt i hela huset för att åter landa ungefär där jag började som nyinflyttad. Nu ska jag försöka bli kvar där. Åtminstone tills vi renoverar vardagsrummet. Det är verkligen konstigt hur man ka...

Nu kan man se min Man på bild. Hämta förstoringsglaset Tant Grön. Och Grattis på FÖDELSEDAGEN! (Kanske var det igår, men i efterskott i så fall.)   ...