Tack "Enchanted" för din kommentar. Jag behövde verkligen motvikten. Jag är ju FULL av farhågor och oro inför hur det ska gå särskilt för min äldste son. Jag fattar verkligen att det inte är problemfritt att flytta på ett barn i den åldern. Jag har verkligen målat fan på väggen när jag tänkt hur det ska gå. Så "Lottas" kommentar bringade mig verkligen ur fattning en liten stund. Samtidigt är jag den typen av människa som tror att om man ställer in sig på att det ska gå bra-så går det i regel bra. Att det i mångt och mycket är en fråga om inställning.

En av mina närmaste vänner har under året som gick förlorat sin 10-årige son i leukemi. En fruktansvärd tid har hon och familjen (och alla vi runtikring) genomlevt. Det är en alltigenom förfärlig sjukdom och när det konstaterades att den var obotlig föll hela världen samman. Då funkade inga positiva tankar! Mina barn var nära vän till honom och de miste sin kompis. Sen detta fruktansvärt tragiska inträffade har jag börjat sätta allt i relation till det. Jag kan tycka att det som "Lotta" skriver om är väldigt "bortskämt" på nåt sätt. Hon lever iallafall, kan jag tänka. Hon fick chansen att skapa sig ett eget liv med egna beslut. Det blev t ex viktigt för henne att ge sina barn trygghet på ETT ställe. (Kanske just hennes barn hade tyckt det var roligt att flytta, det vet man ju aldrig.) Men för "Lotta" var det ett trauma att behöva bryta upp och det får man ju respektera.
Varje människa har sin historia.
Det är verkligen inte lätt att veta hur livet ska te sig. Man får inte vara rädd för att leva. Man har bara ett liv och det kan ta slut imorgon. Om jag vet att jag försökt mitt bästa med barnen och varit generös och kärleksfull så vad mer kan jag göra? Jag kan inte skydda dem från livets svårigheter.
Svårigheterna kommer och man får hantera dem eftersom. Kanske får min son det svårt efter flytten.Kanske inte. Men han ska inte känna sig oälskad, det, men endast det kan jag lova.
Mer kan jag nog inte göra.
I denna frågan.

Fick en kommentar av "Lotta" som gjorde mig helt bestört och illamående av skräck. Jag vill verkligen inget annat än mina barn väl. Men vi har bott i en annan stad pga arbete och nu när arbetet är slut har vi inget annat val än att flytta tillbaka till vår hemstad. Vi står inför valet arbetslöshet för båda eller arbete för en (och större chans till arbete för den andre). Jag kan fatta allt Lotta skriver, det är mina värsta farhågor förstås och något jag verkligen kan fantisera ihop själv. Men om det nu är så att vi inte har något att välja på? Ska vi stanna i denna stad med arbetslöshet eller flytta till arbete? Vi flyttar inte för att vi hittat ett fint hus eller för att vi var trånbodda utan för att vi vill kunna försörja oss och inte leva på socialbidrag. Vill inte de flesta människor göra det? Jag kan inte riktigt motivera att stanna 5-6 år för att han ska slippa byta kompisar och skola. När vi dessutom har tre barn till, om vi ska vänta till alla de gått ut , måste vi vänta tio år eller mer. Det är en förfärlig framtid som utmålas. Jag blir fysiskt illamående när jag tänker på det. Snälla Lotta, ge mig ett hint om vad jag kan göra för att underlätta för honom!? Du säger att du aldrig känt dig så oälskad som då. Att din mamma svek dig. Kände du dig övergiven av andra skäl? Betedde hon sig egoistiskt i övrigt? Jag gör allt för mina barn. Vill de så väl. Mår dåligt när de mår dåligt. De kommer alltid i första hand. Men här känner jag mig bakbunden. Vad kan jag göra mer än försöka hjälpa honom att trivas? Allt kanske går bra-det är ju verkligen något att önska och hoppas. Jag visar honom att jag älskar honom, jag säger det ofta, jag stöttar honom och försöker lyssna på honom. Men i detta kan jag inte göra annat än att köra över honom. Att jag är glad för vårt hus hör egentligen inte hit. Vi är tvugna att flytta, det är ingen nyck eller idé vi fått. Och när vi ändå måste flytta har vi försökt hitta ett bra boende. Var det BARA flytten som gjorde att du kom på kant med din mamma? Hade hon kunnat göra något som fått dig att må bättre?Jag blir så ledsen. Känner mig helt knäckt. Rådvill.

Nu är det ju inte bara JAG som ska bo på landet. Min man och våra fyra barn hör ju också till. Mannen är nöjd. Han får sitt stora garage och kontor. Och fria vidder. (Åtminstone åt ett håll.) Yngsta dottern är glad för att jag är glad och hon får eget rum och hon vill skaffa kaniner. Yngste sonen är glad för han får ett rum med DÖRR. Det har han inte haft förr. Mellansonen är alltid glad för förändringar (så lik sin mor) så han gillar att det är ett helt "nytt" liv. Äldste sonen är rasande. Han är så arg för att vi ska flytta.Han är så arg för att han måste byta skola.Men mest arg är han för att vi köpt ett gammalt hus.Kunde vi inte köpt ett modernt hus åtminstone?Jag förstår att han är arg. Jag skulle inte heller velat byta skola och stad när jag skulle börja sjuan. Det känns verkligen inte alls kul. Jag har jättedåligt samvete. Men flytta skulle vi ha gjort hursomhelst eftersom jobben är slut här. Och boendet är verkligen valt med omsorg för att få bra skola till barnen. Så vi har tänkt på barnen i första hand. Och byn ligger bara 8 km från staden så det är ju inte värsta vischan.Men trots det känner jag mig som värsta mamman på jorden när sonen är så ledsen. Jag tror dock att han kommer att få det bra. Annars skulle vi inte genomfört detta. Men han har alltid hatat allt gammalt. Han gillar nya saker. Så ett hus från 1800 är nog det värsta boendet han kan tänka sig. Inte bara därför, men delvis av hänsyn till det, vill jag inte snöa in på gammal stil och inreda huset enbart i gammal lantstil. Det måste finnas utrymme för lite modernt också. Han får naturligtvis inreda sitt rum så modernt det går-hur modernt det nu går att göra ett rum med pärlspont i taket med synliga stockar, och gamla fönster med djupa nischer, och spegeldörr med blocklås osv. Kanske kommer han att älska miljön så småningom. Om han får fina kompisar och blir nöjd med sitt liv. Det är alltid tufft att bryta upp med barn. Det är en hård värld de ska hantera. Skolmiljön idag är många gånger förfärlig. Så jag fattar verkligen att han känner sig väldigt överkörd. Och inte kan jag göra något för att lindra hans start på skolan. Jag kan ju inte vara med honom som jag kommer att vara med de som går lågstadiet. Nej, han måste fixa detta alldeles själv. Och när det inte är något han valt är ju inte motivationen den bästa.Häromdagen när han var som argast sa han:-Jag ska börja knarka och skita i allt. Om vi flyttar.Jag sa: -Det skadar ju bara dig själv. om du ska straffa mig ska du ju tänka ut nåt som inte skadar dig själv!Då sa han: Det skadar visst dig. Vem vill ha ett barn som knarkar?Jag fattar ju att hans drastiska besked är skrämskott. Men tänk om, tänk om han hamnar i "dåligt sällskap" och blir en missbrukare. Då kommer jag för evigt att banna mig själv.Det är ju ett oskrivet kort allt som kommer. Alla barnen går nu i bra klasser och har FINA kompisar som de känner sig jämställda med och har kul med. Vad som komma skall vet man ju inte. Säkerligen blir allt bara bra. Men det är ju inget jag kan garantera. Och inget jag kan göra för att påverka. Det känns lite oroligt. Mycket oroligt!

Har äntligen landat i det att vi köpt en hel gård! Tänk om några månader bor jag med hönshus, vedbod, härbre, stort växthus och garage med kontor och så ett hus byggt 1800. Svindlande! Det börjar gå IN. Jag börjar smått fatta att det är sant! Hur gick det till egentligen? På nyårsafton fanns inte detta på kartan för oss. Det var flytt tillbaka till lilla radhuset och funderingar kring hur vi skulle kunna klämma in en familj på sex personer där. Med en mamma med djupt intresse för gamla möbler. Jag såg framför mig hur jag skulle få sprida ut mina möbler till likasannasde vänner (som jag vet tacksamt skulle ta emot dem). Nu får jag behålla min gamla skänk från 1800 och mitt allmogeskåp från 1900 och min gamla köksoffa från mitten av 1800-talet osv...Men när jag nu fått mina drömmars mål uppfyllda då känns plötsligt alla val man står inför så allvarliga...Vi har flyttat runt väldigt ofta senaste 8 åren och haft olika roliga boenden. Men vi har hela tiden vetat att det är tillfälligt-att vi ska vidare. Så all inredning har blivit så oprententiös. Det har varit så lätt att smacka upp en tapet som man älskar utan att behöva tänka om man gillar den nästa år.Det har varit en stor fördel med detta också, jag har verkligen provat många olika stilar och kunnat se vad som håller och vad som inte håller för oss. Nu blir det ju LANTLIV för oss. På riktigt. Det här är lantligt för mig:Tvätt på tork, fladdrandes i vinden.Skottkärra full med ogräs.Pälspont.Pelargoner.Pioner.Lupiner.
Lerkrukor.Gummistövlar.Hästar som betar.Höns.Får. Stenmur.Gärdsgård.Spetsgardin.Vita möbler.Gröna möbler.Spånkorgar.Järnspis.Skafferi.