Just nu känner jag mig otroligt priviligerad. Som en sån där som får allt, har allt, lyckas med allt osv. Sån är inte jag. Egentligen. Kanske har jag flyt nu. Flyt i livet. Men jag har upplevt tråkigheter i livet också. Och missflyt. Och varit nere och känt mig misslyckad. Det går i vågor, som en sinuskurva. Så varje gång jag har flyt går jag omedvetet och väntar på nerförsbacken...Finns det såna som har flyt hela tiden. Eller som aldrig känner sig missnöjda eller oroliga eller osäkra? Om det finns såna, är de inte väldigt odrägliga då? Eller finns det urtrevliga människor som aldrig upplevt något jobbigt och som ändå är ödmjuka och fina människor?Antagligen finns det såna. Jag har bara aldrig mött dem. Däremot har jag mött många underbara människor som haft sin skörd av ensamhet, olycka eller annat. En av mina olyckor i livet var ofrivillig barnlöshet. I fyra år verkade det som att vi aldrig skulle lyckas få barn. Fyra ovissa år. Sen kom de. Fyra på raken och det är nog därför det blev så många. Vi bara tackade och tog emot. Vi hann stå i kö hos adoptionscentrum något år innan det plötsligt fungerade. Jag hade lika gärna kunnat adoptera. Barn skulle jag ha. Det var viktigt. Och är.Men jag hatade såna människor som jag, med barn och livsglädje och mitt uppe i småbarnslivet. Man är så ego då. Ser inte hur självupptagen man är. Men jag minns hur det var att stå utanför och jag identifierar mig fortfarande med barnlösa! Kom bara att tänka på det. Påminde mig själv för att dämpa viktigheten i Huset. Skulle vi gå miste om det, den stora drömmen, så ska vi ändå vara tacksamma över allt vi fått.Så det så.

Min son som är 12 år har lagat middag idag. Plättar blev det. Han kan några maträtter; spagetti och köttfärssås, plättar (eller det många kallar pannkakor), tacos (fast det tycker han är jobbigt med alla moment) och så korv och makaroner. Jag tror det är bra för barnen att få små uppdrag. Att de känner sig behövda. Och så ser de vilket arbete det faktiskt är att ställa lagad mat på bordet dag ut och dag in.Om vi får Huset funderar jag på att skaffa höns! Jag har alltid sett det framför mig; att jag ska ha höns. En inre bild jag haft. Det är som att det är den ultimata idyllen för mig. Jag har alltid sett mig i ett rött hus med vita knutar, med höns och barn och trädgård. Snart kanske!!! Hittills har jag bott i ett tegelhyreshus från 50-talet, ett plåthus(studentbostäder)(80-tal), ett grönt trätegelhus(70-tal), ett gult trähus(20-tal), ett grönt rappat stenhus(30-tal), ett tjärsvart trähus(20-tal), ett ljusgult hus(70-tal) och nu bor vi i ett gult stort hyreshus i trä från sekelskiftet. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅ, vad jag önskar mig in i det där röda huset med vita knutar. Då har jag flyttat färdigt. Kommit hem. Hoppas-hoppas-hoppas-hoppas!!!!!!!Mitt mantra resten av natten!Jag sa väl att det finns ett färdigt hönshus på tomten med utegård med hönsnät och allt? Är inte det ett tecken på att just jag ska bo där? hoppashoppashoppashoppashoppashoppashoppashoppas
hoppashoppas

Jag är 44 år. Har i alla mina dagar haft en mensperiod på ca 23 dagar. Jag har alltså haft mens var tredje vecka. Och PMS alltså väldigt ofta! Har knappt hunnit bli mig själv innan jag drabbats igen. Men nu har det börjat hända något. Förra gången hade jag 39 dagar mellan och nu denna gång har det gått 45 dagar och fortfarande har inget hänt. Är det så här klimakteriet börjar? Det är säkert dags, men jag har svårt att ta in att JAG skulle vara en klimakteriehäxa...redan! Det är en lite jobbig insikt. Men det här med åldersnoja är egentligen förfärligt! Vi som har förmånen att få bli gamla ska enbart vara tacksamma. Det finns de som dör unga. Så det borde vara något man firar istället. Hurra! Jag ska gå in i klimakteriet! Jippi!

Hade denna bild före växthusbilden och därför blev det fel rubrik...Önskebrunnen kommer nu.Nån som vill slänga i ett mynt?