Direktlänk till inlägg 12 mars 2008

Fasadbyggandets årtionde?

Av Persilja - 12 mars 2008 10:20

Jag kan bli galen på den lilla ankdammen som vi lever i! Där alla bara orkar bry sig i sitt och ingen orkar engagera sig för nåt utöver sitt eget. Så länge inte ens egna barn har problem är det lugnt. Så länge du själv har ekonomi att leva ett gott liv är det lugnt. Så länge inte klimatförändringarna stör din semestermånad är det lugnt. Så länge det inte är din man som slår dig är det lugnt. Så länge inte din son knarkar är det lugnt. Så länge inte din dotter våldtas är det lugnt. Så länge du har en dörr att stänga om dig är det lugnt.

Nä, jag är kanske orättivs! Jag vet. Men ibland känns det så där. Våra liv har så fulltecknade agendor att vi inte orkar med några störningar. Så länge de inte tränger in sig hos oss, då måste vi väl ta itu med dem.

Men tänk om vi alla engagerade oss i alla de orättvisor som finns runt om oss oavsett om det drabbade oss själva eller inte. Ta t ex en familj som har problem med sitt barn som kanske knarkar eller hamnat i brottsliga kretsar. Var för kan inte vi alla vuxna hjälpa den familjen aktivt att lösa de akuta problemen som uppstår i deras vardag. Istället förfasar vi oss eller i bästa fall ömkar dem, men någon hjälp har vi inte att erbjuda. Det är kanske där skon klämmer, vi vet inte vad vi ska göra. Vi är vana att samhället tar hand om allt. Det är lite samma med skolproblemen jag skrev om ovan, vi är van vid att skolan sköter allt. Väntar oss det. Känner oss handfallna i skolans värld. Känner oss handfallna inför grannens problem. Törs vi störa. Nej, de måste få kämpa i fred stackarna. Många av oss sitter säkert i stugorna och känner oss lyckligt lottade. "De där stackarna, så går det när man är för slapphänt". Men tänk om vi skulle knacka på och säga "Jag tror jag vet hur det är, vill ni att jag ska hjälpa till på nåt sätt?"

Samhället i Sverige idag tycker jag är för slutet. Allt som är avvikande ska det hyssjas om. Oavsett om det är sjukdom, självfövållat eller olyckor. Titta inte dit, gå bara förbi! Byt sida på gatan så slipper du säga nåt.

Alla lämnas ensamma med sina problem. Samhället ställer upp med diverse insatser, men är det alltid de bästa lösningarna?

Ta fallet med "knarkande grannpojken" (obs finns ingen likhet med verkligheten-han är en hypotes) kanske det bästa inte alls är att han tas om hand av socialen som sänder honom på nåt avgiftningshem och senare behandlingshem långt bort från hemmet. Kanske han skulle behöva bli ren i hemmiljön, så att han kan motstå frestelsen när han återvänder till hemmiljön igen. Tänk om grannskapet, eller vänkretsen slöt sig samman och satte ner foten tillsammans och hjälpte grabben att reda ut sina trubbel. Ja, jag vet. Det ÄR inte så enkelt! Det ligger kanske lång tid och mycket tjorv bakom, men rent hypotetiskt, om grannskapet, vänkretsen ställt upp lite tidigare, visat att de sett, låtit föräldrarna veta att det fanns stöd och kanske skonat föräldrarna från att skämmas och sopa problemen under mattan, tidigt tidigt, när tjorvet började nån gång i tonåren, ja då kanske det inte hade gått så långt.

Jag låter särkert fruktansvärt blåögd och trosskyldig och oerfaren nu, och jag vet att detta inte är enkla frågor som man löser hur lätt som helst men kärnan i min tankenöt är att samhället idag är för slutet. Var och en kämpar med sitt i det tysta. Alla tror att de är ensamma om alla problem och man kanske inte söker hjälp i tid för att man inte vill spräcka fasaden man ägnat år att bygga upp.

Ta bara en sån simpel sak som stök hemma.

Varje gång jag visat stökbilder (och då är det inga snälla stökbilder utan den rena rama stökstöket) så får jag MASSOR av kommentarer om att jag antingen är modig, eller så att jag gör en välgärning som visar att det faktiskt ser ut så här hos en del (säkert ganska många). Tänk vilka fasader vi har! Vi gömmer oss bakom dessa perfekta fasader och alla tror vi att det är perfekt bakom den andres och att det bara är bakom vår som det är kaos med jämna mellanrum.

Livet är inte alltid på topp. Varken i badrummet eller i hjärnan. Alla har vi våra dåliga dagar då inget funkar och man inte tror nåt gott om sig själv. Varför hymla om sånt?

Den här hysteriska inredningshaussen som pågår gör ju inte fasadbyggandet mindre precis. Nu ska vi förutom att vi låtsas ha perfekta "tända levande ljus vid frukosten morgnar" dessutom låtsas att vi har supermycket pengar som kan renovera badrum och kök tills vi lånat pengar upp till taknocken. Allt för fasaden?!!!

Och så sitter vi där innanför våra perfekta fasader och låtsas att vi aldrig grälar eller är less på att städa eller är less på att vara gifta och leka mamma pappa barn.

Jag vet! Jag generaliserar massor nu! Men jag ställer allt på sin spets.

Vad jag försöker komma fram till är att vi på nåt sätt är på väg åt fel håll! Vi kommer inte närmare varann, vi kommer längre från varann och det är inte bra. Vi behöver mer öppenhet och närhet och att alla människor bryr sig om varann även utanför släkt, vänner och familj. Att vi har ett kollektivt ansvar för varandra.

Jag är den första på att skriva under på att det skulle vara skitjobbigt om grannen kom och tyckte att mina barn var ute för länge på kvällen, eller om de om några år kom och skvallrade att de sett min son påverkad. Man är ju inte van vid det så det blir ett slags intrång i den privata sfären. Men jag tror ändå att det skulle behövas mera öppenhet och civilkurage runt om i vår värld. Att det blev ett naturligt sätt att agera. Att hjälpa den där tjejen som stupfull dansar runt ensam på dansgolvet, hjälpa henne hem, istället för att glo på henne och tycka fan vad hon har druckit mycket, gud så pinsam hon är. Att vi visar mera omsorg mot även de vi inte känner.

Samhällskritik?

Dela

Anitha

12 mars 2008 11:19

Jag håller med dig! Man måste våga bry sig. Våga vara störande för att hjälpa, utan att för den sakens skull frånta andra deras känsla av medbestämmande, deras självkänsla...

Och du...jag har nog _minst_ lika stökigt hemma. Här finns inga dammråttor längre, de har muterat till fallskärmsjägardammbufflar som är experter på att gömma sig och sedan anfalla i samlad trupp. Yikes!

http://femman.bloggagratis.se

Gry

12 mars 2008 11:30

Du har rätt. Och vad jag menar är ingen hemlighet, inte för er som läser min (slutna!! ha,ha...) blogg. Jag kallar fenomenet för "dom andra" (som också är titel, uknow). Då jag fick bröstcancer blev jag också "dom andra". Jag ingick i en sfär som inte rör vanliga människor längre. Från den ena dagen då jag var en i "gänget" blev jag nästa dag en främling, någon som man hade hört om men inte kunde relatera till längre. Precis så som du beskriver det reagerar vi på det som stör det perfekta, fasaden, om du vill. Vi lånar och lånar som aldrig förr, enbart för att passa in i mallen. Det spelar ingen roll längre hur människor mår, det enda som betyr något är att fylla ramen med rätt saker. Först då är man lycklig.

Jag tror att vi i dagens samhälle har kommit så långt i från det äkta livet att vi målar in oss mera och mera i vår hörna. Vägen ut vill vi inte tänka på, utan vi brer på ett lag till med färg, så kanske det ser bättre ut.

Det krävs i sånna tillfällen (olika scenarion som du målar upp, men det finns ändå en gemensam kod)är civilkurage, ärlighet och uppvaknande.

Bra inlägg! Kram Gry

http://www.baragry.blogspot.com

Persilaj

12 mars 2008 12:13

Anitha: Ja, det är svår balansgång, och det kräver ett visst mod!

Gry: Ja, det där har jag upplevt när sjukdomen slår till och världen bara stängs igen. Just när de drabbade verkligen behövar ALL hjälp och närhet och öppenhet de kan få!
Det är sjukt med denna statusjakt. Alla MÅSTE ha en platteve. En del av barnens kompisar kikar in i vårt vardagsrum och konstaterar, vilken lite teve ni har! För i deras värld är en stor plattteve viktig??? ELler? Uppvaknande är ett viktigt ord. Du är en av de som kämpar tappert för att folk ska vakna upp innan det är för sent.

Anki

12 mars 2008 12:29

Skulle tro att det är av samma anledning som vi sitter och glor på dokusåpor,läser skvallerblaskor m.m som vi inte bryr oss om grannens knarkande son. Hellre tittar vi på för att se om det händer nånting ännu värre. Då kan vi känna oss ännu bättre och bygga på våra fasader så dom ser ännu finare ut i skenet från grannens misslyckande.Men när våran egen fasad spricker så är det vi som får stå där med skammen,ensamma.Kanske är det därför vi inte orkar bry oss, för om vi börjar bry oss så måste vi ju blotta oss själva och då ser ju den grannen oss.

http://kiosken.zoomin.se

Charlotte

12 mars 2008 13:36

Så sant som det är sagt. I många år har vi hjälpt en granne med både det ena och det andra, hon har haft det svårt i livet och har det till och från fortfarande. Vi har hjälpt henne så gott det går när hon bett oss. Kan du förstå att grannarna gick runt med en protestlista mot henne för att få henne vräkt! Hon hade aldrig stört någon men folk VILLE INTE HA henne här, hon störde deras fasad av den perfekta människan. Nu har tack och lov alla de grannarna försvunnit så hon får var ifred för andra. Hur kan man göra så mot människor? Jag har valt bort karriär i mitt liv och du kan inte ana hur många som har ifrågasatt mig, trott att vi lever på socialbidrag fast vi aldrig fått ett öre... sådant orkar människor bry sig i? Men när man har det svårt orkar ingen lyfta ett finger. Att hälsa på spontant idag går inte, man måste beställa tid. Jag skulle önska att jag själv blev bättre på att hjälpa de som har det jobbigt... men hur gör man? Grannen vår har det bara blivit så med, vi är/var de enda som accepterade henne som hon är. Jag skulle önska att jag hade mer mod.

http://charlottas.bloggagratis.se

Persilja

12 mars 2008 13:44

Charlotte: Men du GÖR ju något! Underbart! MERA sånt! Det är så ledsamt att höra det du berättar -hur kan man bli sån? Hur tänker man? Grupptryck???
Här har grannar i ett område protesterat mot att det ska bli utvecklingsstördas gruppboende i en underbar villa. Grannarna protesterar för att det ska sänka värdet på deras villor!!!!!!!!!!!!!!!!!
Det säger ALLT tycker jag. Då vill man RUSKA dem! HÅÅÅÅRT! LÄNGE!

Annika

12 mars 2008 14:22

Oj...sånthär skulle jag kunna skriva en bok om. Just nu är min son inlagd på bup, suicidtankar och djup depression och så har han sedan tidigare diagnosen adhd med lite tilläggsdiagnoser. Ingenting är enkelt. det finns inte en endaste enkel lösning. jag hoppas det finns en lösning överhuvudtaget. Och förlåt om jag nu lämnar av lite här. Men såhär trött och ledsen och arg också har jag aldrig varit tidigare i mitt liv. Hemma en stund idag för att få ordning på hemmet som förfaller sedan mer än en vecka och då tänkte jag få mig en liten positivitets-pippi-persilja-kick. Tänk på mig! Eller tänk på min pojk.

Persilja

12 mars 2008 14:26

Annika: Tännker allt jag kan!!!! STackars dig och stackars pojke!!! Det är så onödigt för det kanske kunde har hindrats att han mår som han gör idag om han fått rätt bemötande i vårt samhälle från början med start i skolan. Tusen styrkekramar till dig min vän! Undrade just vart du höll hus!

Annika

12 mars 2008 14:55

Tack, snälla du!! Och, JA! Mycket hade kunnat hindras. Vet du, i Lund finns det bara 7...S J U!!! sådana platser, intagningsplatser för barn o unga. Inte nog med att sonen mår så fruktansvärt dåligt och det är nästan outhärdligt att se, men nu ska jag slåss mot soc också. Inte en enda gång har de talat annat än sitt myndighetsspråk, inte en enda gång får jag ett medkännande ord. Hur ska jag kunna lita på dem??? Så jag gör som jag alltid gjort: letar hjälp själv, olika boendeformer tex... För när jag ringde till soc och "skrek" om hjälp så får jag som svar: och vad vill du att vi ska hjälpa dig med???.
Så tack för alla styrkekramar, jag behöver varenda en! Skriver mer när jag orkar och är hemma. En varm kram till dig också, du vackra!

Susanne

12 mars 2008 14:56

sant så sant.. det du skriver man bryr sig inte.. men jag tror att många flyr med sitt lånande å repande( skrattar nu för vi håller ju på repa) sanningen att kunna ge mera än att ta emot är viktig att kunna förstå och hjälpa andra även om det är en liten sak är viktig och blir viktigare att bli på mind om var dag! För det är kyligt ute för många och dom blir fler.. jag vet jag har varit där ute jag med ..och har inte glömt det... tack för att du påminner om vad som är viktigt!

http://supermamman.bloggagratis.se

IT-mamman

12 mars 2008 21:02

Huvudet på spiken. Jag är alltid lika fascinerad av ditt sätt att uttrycka dig - din skrivarförmåga. Själv orkar jag bara knattra ner några rader. Du får med allt. Och jag känner igen mig i fasaderiet. Man vill ha det fint hemma så ingen se ner på en. Och så kommer man mest hem till folk när de har blivit förvarnade och har städat, så då tror man att de har det så jämt. Så för att vara på den säkra sidan städar man för att behålla värdigheten. Suck. Håhåjaja. Jag gillar dina stökbilder. Det gör nog de flesta och jag tror (bland många andra orsaker) att det är därför du har så många besökare. Man trivs hos dig.

http://itmamman.wordpress.com

lilla my

13 mars 2008 15:20

Oj vad mycket det väckte tankar och känslor....Jag förstår precis din känsla och frustration,tro mig.Det jag tänker på är att;Är det inte så att vi alla är styrda av rädslor och att det är det som är grunden till missunsamhet och avundsjuka sköt dig själv och skit i andra mentaliteten..?Jag kan bara titta på mig själv och se när jag inte har gjort nåt som jag kanske borde ha gjort..Ringt det där samtalet till den som lider..Tänk om jag stör osv.Helt fel men mänskligt. Vår familj har gått igenom ordentligt tunga år och en speciell händelse som skakade om oss rejält och som fortfarande finns kvar i våra liv fast vi lever med det nu på ett annat sätt.Då trodde jag att fler skulle höra av sig än det verkligen var...Först var jag otroligt ledsen och var arg på de som jag "räknade" skulle höra av sig.I dag förstår jag dem och är inte arg.Det är inte lätt att alltid göra "rätt"..Jag vill inte bli missförstådd med att jag tycker att det är helt okej med den själviska mentaliteten för det gör mig ledsen men jag är inte alltid osjälvisk själv..långt i från ..men jag är mänsklig och har empati för andra människor tack vare att jag har gått igenom saker som vi alla har.Man går inte omärkt genom ett liv.Jag har fördelen att kunna prata öppet med vänner om det tunga i livet och kan då också se det otroligt ljusa. Min fasad har blivit öppnare i omed att jag är mindre rädd för att visa mig som jag är men på vissa områden finns fasaden kvar mer än på andra.Men jag har tänkt leva länge så jag tror att jag kommer att lära mig att accaptera och förlåta mig själv OCH andra :)..Jag kan bli ledsen när "de fina" ser ner på de som de anser som mindre fina men samtidigt också tycka synd om dem.Är deras liv inte mer än det fina jobbet,snygga bilen eller de välartade barnen som de går bra för i skolan (vilket alla föräldrar önskar sina barn).Vad försöker vi springa i från? Ingen är skonade från smärta men alla kanske inte vill känna den eller ens är medvetna om det..Åh,jag skulle kunna skriva så mycket mer men jag sluatar där.Jag tycker att det är så underbart det du skriver om det inte framgick av det ovanför.Jag blir rörd och NEJ,du är inte ensam om detta!!Kram

http://myslivochhem.blogspot.com

Den rätta länken!

Kommentarer (16)

Av Persilja - 2 september 2009 15:42

HÄR finns jag nu! Om ni vill komma i kontakt med mig under min SkönaHem period går det bra att mejla på persiljekvist@gmail.com Jag vet att det känns konstigt med den nya bloggen, men ni måste orka vänja om er! Tänk på mig som måste skriva och v...

Jag flyttar nu!

Kommentarer (12)

Av Persilja - 1 september 2009 21:13

Vet ni, mina kära läsare, att nu är det mitt sista inlägg här på denna blogg. Jag ska nämligen flytta!!! I våras fick jag frågan om jag ville prova blogga hos Sköna Hem och frågan kom precis när jag hade en inspirationssvacka så jag tackade ja på ...

Lyckoglasögon.

Kommentarer (23)

Av Persilja - 31 augusti 2009 10:09

Idag blir det en bildkavalkad. Mitt bildsinne är starkare vissa dagar. Jag går med en bildblick och tittar på mitt liv. Ser vackra vyer överallt. Totalt pmsfri så att säga. Allt är vackert, till och med stök... En underbar sjuka! Tvätt som inte s...

Nostalgi för hela slanten.

Kommentarer (18)

Av Persilja - 30 augusti 2009 20:37

Jag har syhörna i vardagsrummet, nu igen. Jag har valsat runt i hela huset för att åter landa ungefär där jag började som nyinflyttad. Nu ska jag försöka bli kvar där. Åtminstone tills vi renoverar vardagsrummet. Det är verkligen konstigt hur man ka...