Jag myser så jag ryser när jag får vara nära det lilla miraklet. Han äter välling eller tillägg eller vad det heter när man inte ammar och det innebär ju att NÅGON ANNAN kan få den stora äran att mata guldklimpen. Det kändes nästan som att amma fast mindre naket. Haha! Men samma närhet och myskänsla!!!

Lyllo mig va???? 

Lyckan på jorden är barn! Inte bara egna barn utan barn överhuvudtaget. Att få ynnesten att dela sin vardag med barn är verkligen en gåva.

För min del är lyckan enorm eftersom jag många år inte visste om det skulle bli några barn. Det tog oss (mig) många år att bli med barn. År med sorg och förtvivlan och en ren fysisk smärta. Längtan efter barn gjorde ont. Skar som en kniv.

Men miraklet skedde, jag blev gravid och fick behålla det och sen kunde jag inte förmå mig att "sätta stopp". Alla barn som plötsligt ville komma till oss fick komma. Med glädje! Och enorm tacksamhet.

Jag har fått fyra barn och jag har haft tre ganska sena missfall. Och långa tider utan att bli gravid överhuvudtaget. 

Jag kan säga att omställningen från noll barn och en enorm längtan efter dem, till fyra barn och det kaos det tillför livet är ENORM. Men välkommen.

Jag kanske har orkat lite extra många gånger just för att jag varit där, i den världen där dagarna präglades av den djupaste längtan efter just det där kaoset.  

Om vi inte hade fått vårt första barn då när det kom vid 32 års ålder, då hade vi några år efter haft adopterade barn. Det är helt säkert. För mig var det inte att "bli med barn" som var det viktiga, utan jag ville så gärna få leva med barn. Min man också sent omsider. Vi stod i adoptionskö och var startklara för allt det som kommer till vid en adoption. Men naturen hann före.

Innan jag upptäckt att det inte var precis lätt att bli med barn hade jag fått kämpa mot min mans åsikt att han inte ville ha barn. Han och jag har ju kamperat ihop sen tonåren och jag ignorerade hans åsikt som en "spolings nyckfullhet". Jag VISSTE att han skulle komma vilja ha barn en vacker dag. Hade det hängt på mig hade vi nog börjat redan vid några och tjugo, men jag väntade in honom och vi levde ett jättebra liv med utbildning, roliga jobb och resor innan vi kom till punkten då även han var mogen. Då var vi några år innan 30 och fick så erfara att man inte kan planera allt.

Jag har aldrig varit en sån som planerat och hade vi följt mitt sätt att leva hade vi förmodligen sluppit de hemska ovissa år som nu låg framför oss. 

Men vid 25 var jag inte lika säker på mig själv och lät min man ta många beslut. Han, den planerande typen, ville vänta.

Mitt råd till alla som är någorlunda unga och vill ha barn och har planer för hur livet ska se ut är: strunt i planerna. Hittar du en man/kvinna som du älskar och vill ha barn med, strunt i planerna, strunt i måstena, gå på känslan, sätt igång och se vad som händer. Barn kommer och barn passar nästan alltid in. Idag väntar vi alldeles för länge och de där åren när man försöker och inte vet om det kommer att gå, de är verkligen på nåt sätt försumbara. Man slösar bort år på att bli fixerad. En del påstår ju att det kan sitta i huvudet. Att när man längtar för mycket blir det inget. Det tror jag dock är lite skitsnack. Okej att man kan spänna sig och så, men det finns forskning som visar att alla hormoner och alla andra faktorer som behövs för att ett ägg ska bli befruktat inte alls påverkas av stress eller psyken. Men vad vet vi. När vårt första barn kom till längtade jag mig sjuk och ändå blev han till så på oss stämde det inte!  Kanske däremot ett barn som vill till jorden inte väljer oss för att vi planerat för mycket. De väljer de som ser ut att leva goda liv...

I den bästa av världar, vore det ju så; att barnen valde oss... 

Hursomhelst vad jag ville komma fram till är att idag med egna barn och ett hjärta fyllt av tacksamhet kan jag nu också njuta av andra barn. Andras barn.

Det kunde jag inte förut.

Det gjorde föööör ont. Jag undvek barn. Undvek babylycka. Undvek stora magar. Jag kunde inte alls glädja mig och för att inte förstöra för de som fick den stora glädjen att uppleva det höll jag mig undan.

Jag slog av teven när det handlade om mammor, föräldrar, bebisar. Allt sånt höll jag långt bort.

Idag skulle jag gjort annorlunda. Jag skulle ha skrikit ut min olycka. Talat om för alla att jag  också vile ha barn. Jag skulle ha lånat alla barn jag kunde för att dämpa min  längtan. Inte stänga in mig i en värld utan barn och stöta bort all lycka. Inte låtsas att jag inte var intresserad, att det inte var viktigt för mig. För det var så jag tacklade det. Jag ville inte blotta min längtan för alla de människor som inte visste. Var rädd att de skulle vrida om kniven ännu mera.

Istället blev det så att många försökte övertyga mig om att barn var härligt, de frågade alldeles för ofta om det inte var dags snart. Och jag spelade teater och sa "äsch, det hinner jag sen" och grät inombords. Så jag krånglade till det!

Varför sa jag inte "JO!!! Jag vill!!! Men min kropp kan inte!"

Jag tror det gjorde för ont.

Idag gör det inte ont längre.

Jag är så fantastiskt tacksam för vad jag fått så ingen kan förstå.

Jag har lärt mig att inte trampa i klaveret och vara okänslig. Jag vet att det finns många därute som bär på samma oro och längtan och smärta. Jag väljer mina ord på ett annat sätt. Jag säger aldrig skaffa barn. Barn får man. 

Jag säger aldrig "när är det dags för dig då" eller annat okänsligt.

Och jag är ödmjuk inför alla de som inte har barn och vet att det kan ligga mycket sorg och smärta innanför deras fasader.

Jag brukar också framhålla det som faktiskt är BRA med att inte ha barn.

Att förhållandet frodas på ett helt annat sätt. Man kan ge näring och odla sitt parförhållande på ett helt annat sätt utan barn. Barn suger näring ur förhållanden. Det finns undantag, men många många parförhållanden blir absolut sämre av att barnen gör entré. Så är det.  

Inte för att jag skulle vilja ha barnen ogjorda med facit i hand. Nä, jag är beredd att ge det offer på förhållandet som det krävt.

Jag är djupt tacksam för att jag fick vara med i barnvärlden. Jag är glad att jag också kan njuta av andras barn nu. Alla barn är gåvor till världen.

Att få egna är en ynnest och att få vara nära andras är också en stor gåva.

Och för att avsluta detta lååååånga inlägg vill jag presentera min gudson:

Gissa om jag är mallig!!!

Här är det dottern som får hålla i guldklimpen.

Han var så mysig att hålla i tyckte hon.

Fast lite tråkigt blev det ju eftersom han bara sov och sov!

Men sen var han vaken och då skrattade han och var en sprattelgubbe. Här är det 9-åringen som njuter:

Lycka!

Sen vill jag avsluta mitt inlägg med att säga att jag respekterar och vet att ni finns ni som inte vill ha barn. Jag tror inte att alla par utan barn bär på längtan efter barn. 

Och det respekterar jag till fullo! 

Två nya väskor har jag lagt ut nu på Persiljas Verkstad.

Här är en av dem.

Men min symaskin krånglar!!!!

Det fattades bara det!!!

Aaaarrrggggh!!!

Min systerson som fyller 1 år på måndag skulle jag ju hinna sy till! Jag måste få den lagad!!! Och alla väskor jag har i huvudet som vill ut. Nåja det löser sig med all säkerhet!

Idag fick jag den stora äran att följa 13-åringen till tandhygeinisten. Annars är man inte det mest populära sällskapet nuförtiden har jag märkt. Jag blev glad över vår stund ensamma tillsammans. (Inte så ofta han slipper sina tre odrägliga småsyskon. Väl inne hos tandhygienisten (Vilket jobbigt ord) blev jag alldeles fnissig. Sonen också. Han satt där, 180 cm stor och behandlades som en liten kille. "Jaha, K, sa hon med mild stämma, "nu ska vi göra så här, har du sett en sån här förr "osv. När han skjutsades baklänges ner i stolen och hon snällt förklarade vad som hände möttes hans och min blick och jag såg hur nära han vara att tappa fattningen och börja skratta. Då brast det för mig. Jag började storfnittra. Tappade helt kontrollen. Fnittrade som en tok och försökte skärpa mig febrilt men ju mer fel jag kände att skrattet var desto mera bubblade det fram. Sonen lyckades behärska sig men gav mig fingret med ett tillbakahållt leende. Jag försökte säga oj, förlåt, men började hosta och skratta ännu mer. Till slut ramlade jag ut i korridoren och stod som en tooook därute och bubblade fram mer och mer skratt. Det ville inte ta slut.

Till slut avtog det lite och jag kunde andas och torka tårar och lugna mig. Tandsköterskor och tandläkare som stressade förbi med gummiskor tittade förvånat på mig. Jag kände mig som en galning.

Under tiden som jag stått och skrattat hade hygienisten hunnit ta röntgenbilder och kommit ut då och då och roat titta på mig. Sen gick hon för att framkalla dem och sonen och jag fick en frist ensamma. Han var underligt nog inte arg på mig. Men det berodde nog på att han också varit så nära.

Sen kunde jag gudskelov föra ett vettigt samtal med tandhygienisten och jag fick skärpa mig extra mycket för att verka intelligent och skärpt.

Det gick rätt bra.

Men så kallade hon på en tandläkare för att konsultera huruvida sonen behövde tandreglering och när han kom in visste jag att om sonen och jag mötte varandras blickar skulle det vara klippt igen. Jag fick ta till de mest sorgliga tankar jag hade för att klara mig. Fokusera på nåt tråkigt-fokusera på nåt tråkigt. Det krävdes full koncentration. Tandläkaren hade nämligen ett par glasögon med påklistrade kikarsikten på sig. Såna där man granskar diamanter med. Och när han böjde sig över sonens mun såg det ut som att han dykte in i munnen, så närsynt var han.

När vi kom ut från tandläkaren brast vi ut i ett hysteriskt fnitter båda två.

Jisses! Sist det hände mig var jag femton år och konfirmerades. När jag skulle ta oblaten i munnen började jag fnittra hysteriskt och fnittret spred sig som en löpeld runt altaret. Alla tog emot oblaten hystersikt fnissande. Vi var nervösa förstås. Vi hade sagt innan att det var det värsta som skulle kunna hända.

Sen dess tror jag att jag klarat mig.

Jag vet inte vad som tog åt mig!

På nåt sätt var det väldigt skönt. Jag har inte skrattat så mycket på så länge. Det behövdes.

MÅSTE visa 9-åringens alster! Han ville låna orange tyg och satt sen hopkrupen på golvet och pysslade och  pillade. Länge tog det. Sen fick jag se:

Detta knåpade ungen ihop!

Jag bara skrek! Det är ju FANTASTISKT!!!! MEN vad duktig du är!!!!!

Han är verkligen helt otrolig!!!!!!

Han har klippt och ritat på tyget. Ögon, armar och ben är lösa. Det ligger bara löst på. Vet inte hur vi ska kunna limma det. Det är så smått!

Jag tror jag trycker in det mellan glas och ram bara.  

Min 13-årige son tittade på mig och sa!  -Vad har du gjort???

-Vadå gjort? frågade jag.

-Med kinderna! 

-Vadå gjort med kinderna??? Klappade mig på kinderna.

-De hänger ju!!! Du ser ut som en sån där bulldogg! Eller som att du har påssjuka. Vad har du gjort????

Jag svarade: Jag ger dig en minuts försprång! Sen mördar jag dig! 

(Facit: Vad jag gjort: Jag har drabbats av den förbannade tyngdlagen!) 

Min äldste son är rolig. Det är hans styrka. Humorn. Varje dag kommer det stor humor ur hans mun. Och varför det är så roligt är för att det alltid kommer när man minst anar det. Idag var det nästan bråk oss emellan och det kom upp gammal skåpmat som att yngre brorsan får mer grejor än honom. (Han har fått skateboard, snowboard och snowskate på rätt kort tid eftersom han ägnar sig åt de sporterna väldigt mycket och jag gärna uppmuntrar fysiska aktiviteter.) Jag svarade då lite irriterat, välj en sport och du får också nya grejor. Då vrålade han (argt trodde jag) JAMEN DÅ SKA JAG BÖRJA MED BERGSBESTIGNING SÅ KÖÖÖÖÖÖP MIG ETT BEEEEEERG!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Grrr!

Har på morgonen varit på vårdcentralen för att träffa en distriktssköterska. Dottern har haft en knöl bakom halsen ungefär där lymfkörtlarna sitter och jag har tänkt att det är en svullen lymfkörtel. Vet ju att de kan svullna vid infektioner och har därför inte varken tänkt eller gjort nåt åt det. Dottern däremot har (på kvällarna särskilt) tryckt på den och undrat vad det kan vara. Hon har varit ängslig. Till saken hör att hon ju hört oss vuxna prata om hur man upptäckte leukemin hos vår väns barn. Det var just de svullna lymfkörtlarna. Hon har varit med på hela den resan som inte slutade bra...han dog endast tio år gammal. Nu, två år senare, har hon funderat väldigt mycket på detta. Bearbetat och frågat. Oron lever förstås kvar inom henne och jag har försökt att svara på allt så att det inte ska vara några frågor som hon ligger och grunnar på. Men svaren ger ju nya frågor och svaren kanske skrämmer ibland. Som nu när hon fått svullna lymfkörtlar. Jag har försökt dämpa hennes  oro men insåg till slut att hon nog mår bra av att få komma till en undersökning och höra de säga att det är normalt. 

Så vi åkte i morse.

Fick komma in till en stressad sköterska som redan innan vi kom in hade bestämt sig för att vi upptog hennes dyrbara tid.

När vi bad henne känna på knölen gjorde hon det och frågade om dottern nyss varit förkyld. Ja, sa jag. "Jamen då kan man få dessa svullna lymfkörtlar!". Jag svarade att jag visste det och att jag sagt det till dottern men att hon ändå var orolig och undrade om det inte gick att ta ett blodprov som kunde visa att det inte var nåt. Hon stirrade på mig och frågar "vad är det du tror att det är då?" Lite irriterat sådär. Jag svarade "jag tror inte att det är nåt, men vi har haft en svår sjukdom i vår vänkrets som började just med detta symtom så därför kanske vi kunde få någon slags provtagning som tar bort oron." DJUP suck från sköterskan som inte längre kunde dölja sin irritation; "Jamen för att ta prover måste ni träffa en läkare och det är ganska fullt här idag."

"Ja, vad tror du, ska vi göra så?" frågar jag henne då?

Hon är skitstirrig nu och säger "jamen jag kan inte ta ett sånt beslut, jag vill inte ta ansvaret att säga att det inte är nåt om det sen visar sig att det är nåt allvarligt." "Jag får ge en läkar tid". (Underförstått; nu har du drivit det här så långt att det inte går att göra annat än att uppta läkarens dyrbara tid med sånt här svammel. Så tolkar jag hennes tonfall och sura blickar och minspel.

När hon går ut för att jaga rätt på en läkartid väller tårarna upp iögonen och jag får kämpa allt jag kan för att inte börja storgråta. Jag vill inte oroa dottern så jag ställer mig att läsa baksidorna på några pärmar och samlar mig.

Vi får en läkartid två timmar senare och vi hinner hem en sväng. Så nu sitter jag här och rapporterar om detta och känner mig skitförbannad på denna sköterska som inför min dotter tvingar fram vad det eventuellt är som oroar. Jag tycker hennes uppförande var ytterst oproffesionellt och jag tycker att vi betalar skatt till sjukvård och om min dotter ligger och oroar sig på kvällarna och jag kommer dit med henne och ber om en undersökning då ska de inte ifrågasätta det vi säger och bete sig som hon gjorde. Jag bävar nu för läkarens uppförande. Har sköterskan förmedlat sin åsikt om oss så är ju dennes beteende säkert liknande. (Hysterisk mamma som oroar sig onödan, typ.)  Jag söker nästan aldrig läkare och när jag gör det tycker jag att man ska behandlas med respekt oavsett om man kommer dit med ett myggbett. I det här fallet så kan de ju bara gissa att det inte är något. Det kan ju lika gärna vara något! Och om vi kommer dit för att det gått en tid (1 månad) och det finns oro då ska det undresökas utan att man inför sin 7-åring ska behöva säga högt vad man misstänker. Sen är det ju inte så att jag misstänker att det är leukemi utan jag vill bara ha bekräftat att det är en nomal svullnad så att jag med gott samvete kan fortsätta säga det till min dotter varje gång hon oroas!!!

Förutom en massa skor, leksaker, kläder, och ljud överallt så är detta ett säääkert tecken på att det finns barn i huset:

Och detta är också ett subtilt men säkert tecken:

(Smuts och fettfläckar över hela soffan.)

Och det här är ett tecken på att det mesta är tillåtet i detta hem som till exempelbollkastning inomhus:

(Ser ni bucklorna?)

Men det allra säkraste tecknet som ständigt upprepar sig är detta:

Nej, inte mängden kontroller, det kan man ha utan barn också. UTAN:

Titta noga:

Vart tar den lilla söta luckan vägen? Ingen som vet, ingen som vet!

Batterierna är ditstoppade vid städning för de ramlar ju ur mest hela tiden när luckan är borta. De rullar omkring under soffan till vardags.

Någon som känner igen detta problem? En fjärrkontroll hinner bara bo hos oss någon dag så har luckan försvunnit. Eller gått sönder. Detta tycker jag är ett mycket irriterande problem. Jag tycker att de som designar fjärrkontroller kunde låta en barnpanel testa dem så att de verkligen höll. Användarvänlig design. Dessutom ligger inte kontrollerna stilla. Ligger de i det där fatet som är avsett för dem? Näää! Där ligger de bara för att jag städat. Jag hittar fjärrkontroller överallt. I badrummet är säkraste stället. Dit följer kontrollen när de ska kissa, allt för att ett annat syskon inte ska kunna starta filmen/byta kanal medan de kissar. Jag hittar de ofta i köket också. Men sen finns det säkra ställen under soffan och under filtar och under kuddar och mellan dynor osv.