Lyckan på jorden är barn! Inte bara egna barn utan barn överhuvudtaget. Att få ynnesten att dela sin vardag med barn är verkligen en gåva.
För min del är lyckan enorm eftersom jag många år inte visste om det skulle bli några barn. Det tog oss (mig) många år att bli med barn. År med sorg och förtvivlan och en ren fysisk smärta. Längtan efter barn gjorde ont. Skar som en kniv.
Men miraklet skedde, jag blev gravid och fick behålla det och sen kunde jag inte förmå mig att "sätta stopp". Alla barn som plötsligt ville komma till oss fick komma. Med glädje! Och enorm tacksamhet.
Jag har fått fyra barn och jag har haft tre ganska sena missfall. Och långa tider utan att bli gravid överhuvudtaget.
Jag kan säga att omställningen från noll barn och en enorm längtan efter dem, till fyra barn och det kaos det tillför livet är ENORM. Men välkommen.
Jag kanske har orkat lite extra många gånger just för att jag varit där, i den världen där dagarna präglades av den djupaste längtan efter just det där kaoset.
Om vi inte hade fått vårt första barn då när det kom vid 32 års ålder, då hade vi några år efter haft adopterade barn. Det är helt säkert. För mig var det inte att "bli med barn" som var det viktiga, utan jag ville så gärna få leva med barn. Min man också sent omsider. Vi stod i adoptionskö och var startklara för allt det som kommer till vid en adoption. Men naturen hann före.
Innan jag upptäckt att det inte var precis lätt att bli med barn hade jag fått kämpa mot min mans åsikt att han inte ville ha barn. Han och jag har ju kamperat ihop sen tonåren och jag ignorerade hans åsikt som en "spolings nyckfullhet". Jag VISSTE att han skulle komma vilja ha barn en vacker dag. Hade det hängt på mig hade vi nog börjat redan vid några och tjugo, men jag väntade in honom och vi levde ett jättebra liv med utbildning, roliga jobb och resor innan vi kom till punkten då även han var mogen. Då var vi några år innan 30 och fick så erfara att man inte kan planera allt.
Jag har aldrig varit en sån som planerat och hade vi följt mitt sätt att leva hade vi förmodligen sluppit de hemska ovissa år som nu låg framför oss.
Men vid 25 var jag inte lika säker på mig själv och lät min man ta många beslut. Han, den planerande typen, ville vänta.
Mitt råd till alla som är någorlunda unga och vill ha barn och har planer för hur livet ska se ut är: strunt i planerna. Hittar du en man/kvinna som du älskar och vill ha barn med, strunt i planerna, strunt i måstena, gå på känslan, sätt igång och se vad som händer. Barn kommer och barn passar nästan alltid in. Idag väntar vi alldeles för länge och de där åren när man försöker och inte vet om det kommer att gå, de är verkligen på nåt sätt försumbara. Man slösar bort år på att bli fixerad. En del påstår ju att det kan sitta i huvudet. Att när man längtar för mycket blir det inget. Det tror jag dock är lite skitsnack. Okej att man kan spänna sig och så, men det finns forskning som visar att alla hormoner och alla andra faktorer som behövs för att ett ägg ska bli befruktat inte alls påverkas av stress eller psyken. Men vad vet vi. När vårt första barn kom till längtade jag mig sjuk och ändå blev han till så på oss stämde det inte! Kanske däremot ett barn som vill till jorden inte väljer oss för att vi planerat för mycket. De väljer de som ser ut att leva goda liv...
I den bästa av världar, vore det ju så; att barnen valde oss...
Hursomhelst vad jag ville komma fram till är att idag med egna barn och ett hjärta fyllt av tacksamhet kan jag nu också njuta av andra barn. Andras barn.
Det kunde jag inte förut.
Det gjorde föööör ont. Jag undvek barn. Undvek babylycka. Undvek stora magar. Jag kunde inte alls glädja mig och för att inte förstöra för de som fick den stora glädjen att uppleva det höll jag mig undan.
Jag slog av teven när det handlade om mammor, föräldrar, bebisar. Allt sånt höll jag långt bort.
Idag skulle jag gjort annorlunda. Jag skulle ha skrikit ut min olycka. Talat om för alla att jag också vile ha barn. Jag skulle ha lånat alla barn jag kunde för att dämpa min längtan. Inte stänga in mig i en värld utan barn och stöta bort all lycka. Inte låtsas att jag inte var intresserad, att det inte var viktigt för mig. För det var så jag tacklade det. Jag ville inte blotta min längtan för alla de människor som inte visste. Var rädd att de skulle vrida om kniven ännu mera.
Istället blev det så att många försökte övertyga mig om att barn var härligt, de frågade alldeles för ofta om det inte var dags snart. Och jag spelade teater och sa "äsch, det hinner jag sen" och grät inombords. Så jag krånglade till det!
Varför sa jag inte "JO!!! Jag vill!!! Men min kropp kan inte!"
Jag tror det gjorde för ont.
Idag gör det inte ont längre.
Jag är så fantastiskt tacksam för vad jag fått så ingen kan förstå.
Jag har lärt mig att inte trampa i klaveret och vara okänslig. Jag vet att det finns många därute som bär på samma oro och längtan och smärta. Jag väljer mina ord på ett annat sätt. Jag säger aldrig skaffa barn. Barn får man.
Jag säger aldrig "när är det dags för dig då" eller annat okänsligt.
Och jag är ödmjuk inför alla de som inte har barn och vet att det kan ligga mycket sorg och smärta innanför deras fasader.
Jag brukar också framhålla det som faktiskt är BRA med att inte ha barn.
Att förhållandet frodas på ett helt annat sätt. Man kan ge näring och odla sitt parförhållande på ett helt annat sätt utan barn. Barn suger näring ur förhållanden. Det finns undantag, men många många parförhållanden blir absolut sämre av att barnen gör entré. Så är det.
Inte för att jag skulle vilja ha barnen ogjorda med facit i hand. Nä, jag är beredd att ge det offer på förhållandet som det krävt.
Jag är djupt tacksam för att jag fick vara med i barnvärlden. Jag är glad att jag också kan njuta av andras barn nu. Alla barn är gåvor till världen.
Att få egna är en ynnest och att få vara nära andras är också en stor gåva.
Och för att avsluta detta lååååånga inlägg vill jag presentera min gudson:
Gissa om jag är mallig!!!
Här är det dottern som får hålla i guldklimpen.
Han var så mysig att hålla i tyckte hon. 
Fast lite tråkigt blev det ju eftersom han bara sov och sov!
Men sen var han vaken och då skrattade han och var en sprattelgubbe. Här är det 9-åringen som njuter:
Lycka!
Sen vill jag avsluta mitt inlägg med att säga att jag respekterar och vet att ni finns ni som inte vill ha barn. Jag tror inte att alla par utan barn bär på längtan efter barn.
Och det respekterar jag till fullo!
Lisan
21 februari 2008 10:19
Jag har nyligen fått reda på att min storasyster har försökt bli gravid i två år. Jag har själv tre barn och hon är världens bästa moster. Men nu 2007 så har både jag och min andra storasyster fått tillökning och det känns som att de är tungt för henne. Hon försöker vara glad osv men de känns så sorgligt, hon förtjänar verkligen ett kärleksbarn.
Vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Hur vill man att en närstående ska uppträda när man är i den situationen?
Persilja
21 februari 2008 10:30
Lisan: Ja, himmel vad svårt det är att ge råd. Hon har iallafall talat om det! Hurra för henne, en lättnad att slippa låtsas. Visa att du förstår att det kan göra ont. Men ömka inte för mycket, det gör också ont. Visa att hon ändå har ett fullvärdigt liv. Var "avundsjuk" på hennes frihet, på ett postivt sätt. Låt henne låna dina! Det sätter sprätt på hormonernan och det gör inte mer ont, tvärtom ,fast man tror det.
Uppmana henne att söka hjälp. Det KAN ju vara nåt fel och då är det ju lika bra att få veta det snabbt. Låt henne prata när hon vill. Det ÄR en stor stress att inte få barn när man vill. En sorg också. Och ovissheten är nog värst. Det KAN ju ta tre år och sen är det över, men det kan ju också hända att det inte blir nåt. Visa att du inte tar det för givet att få barn. Var tacksam på ett ödmjukt sätt. Ja, det var många råd...
Var snäll och förstående. Och generös. Det räcker nog!
Ulle
21 februari 2008 10:37
Ett väldigt intressant inlägg. Jag tycker du är så klok jämt! :D
Jag är oxå ödmjuk inför de som inte har barn, eftersom det inte alltid är självvalt. Tycker många är lite plumpa i sina kommentarer till de som inte har barn. Ofta äldre personer iaf.
Själva så gjorde vi det som många inte gör idag, vi sa att utbildning och jobb etc hinns med. Barn får komma först. Så vid 21 års ålder fick jag min första son och när jag är 40 är han alltså över 20! Hihi, blir lite fnissig när jag tänker på det. Nu, tre barn senare har jag börjat studera. Kul som bara den.
Men vår väg passar givetvis inte alla, det vet jag. Den passade oss och det bästa är nog att man följer sitt hjärta.
Kramen!
Lisan
21 februari 2008 10:37
Tack för dom fina råden. Jag ska träffa henne imorgon. Tänk att du skrev om de här just idag. Vi bor 100 mil från varann så vi träffas ju inte varje dag precis.
Hon har sökt hjälp och äter nån slags hormoner, än så länge utan resultat. Men vi håller tummarna.
kraaamar
Gry
21 februari 2008 10:52
Visst ligger väl lilla gudsonen och myser på ett fint Persilja-täcke? Tänk vad mycket glädje han kommer ha av det, och vänta bara tills han kan vända sig om på mage! Oj, vilken värld av mönster och färger som han kommer få många roliga timmar att studera...
Sant som du säger att barn är ingenting man kan ta för givet och planera. Många kämpar för att få, och många går igenom smärtsamma missfall....Tur att du inte gav upp!! Varje barn är en gåva, och även om man får ett är det inte alls säkert att man kan få flera.
Efter ha fått två barn var vi helt säkra. Vi skulle absolut inte ha flera. Vi tyckte det var sååååå skönt när vi var på stan och såg föräldrar med vagnar, blöjpaket, tvättlappar och nappar. Våra var runt 3½ och 5 år då. Sen hände det bara.... och det var plötsligt en självklarhet för oss at vi skulle bli en till i familjen! Minsteman blev ett mycket efterlängtad tillskott, trots vår inställning innan han kom till.
Känner flera som tycker det är jättejobbigt att familj och vänner tjatar om "när ska ni skaffa barn", även barnlösa och de som har "bara" ett. Tråkigt att de inte kan få vara i fred och att vi inte kan uppträda mera finkänsligt. Men jag tror faktiskt att det beror på okunskap eller obetänksamhet. Det är därför jättebra med ditt inlägg idag. Jag fick mig en tankeställare, och kommer definitivt att fråga mina barnlösa kompisar om det är något de VILL prata om eller inte. Det kan kanske vara skönt att rensa luften för just den frågan, sen vet vännerna också att de har ens stöd.
Lång kommentar det här, puh...
Ha en fin dag, och mys så mycket med gudsonen så ofta du bara kan! Kram Gry
http://www.baragry.blogspot.com
Persilja
21 februari 2008 10:52
Lisan: Jag tror jag snappade upp dina signaler från rymden och fick mitt inlägg i skallen. Vad BRA! Måste berätta att min syrra också bor 100 mil bort (snyft) och hon (de) fick vänta NIO år!!!!!!!!!!!!!!!!!! Hon var dock öppen om det och berättade hur ont det gjorde och jag hade ju kunskapen så vi kunde prata. Men naturligtvis kändes det pestigt att få fyra barn och hon inga. Lekte ibland med tanken att "ge" bort ett av mina. Men förmådde mig förstås inte och det hade hon inte velat heller men det var så orättvist!!!! Men nu är lyckan total. De fick en son för ett år sen och mer efterlängtad unge får man ju söka efter. Usch börjar nästan lipa nu...Kram! Krama din syster extra hårt!
Persilja
21 februari 2008 10:58
Ulle: du (ni) gjorde som vi skulle gjort om jag fått bestämma...hihi. Fast det är ju inte säkert att det skulle kommit då heller. Det kanske var meningen att jag skulle vara 32 och jag hade kanske inte fått just DE barn jag fick. Många gågner tänker jag på de tre som inte kom hela vägen. Var är de nu? Vem var de? Äh, livet är en gåva i alla dess former. Vi ska inte fundera så mycket. Ta emot både glädjen och sorgen för de berikar båda två på sikt.
Kram ungmamma! (du blir ungmormor/farmor också!)
Gry: Nä, man ska inte bestämma så mycket. Bara leva och ta emot. Göra det bästa av det som kommer. Viss moralisk styrning måste man förstås ha, men vi vill styra lite FÖR mycket ibland. Kram!
Lisa
21 februari 2008 10:58
Jo, det är som du säger, det gör för ont att skrika ut att jag vill ha barn så jag gör det bara inför mig själv. Mest ont gör det att se sorgen i ögonen på min mamma som längtar efter barnbarn, men senast i förrgår sa. "Nä, jag vill inte ha några barnbarn, det är en sån hemsk värld vi lever i" Liksom för att trösta sig själv och för att inte stressa mig, tror jag, för visst ser jag igenom det och vet att hon, liksom jag själv, längtar ihjäl sig! Men nu kanske jag kan, så nu känns det faktiskt inte lika stressande, konstigt nog! Men vi kanske kan byta ett tag. Jag skickar över Bosse, för att jaga råttor, så skickar du över Molly?
Persilja
21 februari 2008 11:01
Käraste Lisa: Jag ser i stjärnorna hur barnen sitter och väntar på dig! Du är på tur!!!! Jag VET det!!!
Ellasmamma
21 februari 2008 11:29
Oj, jag blev fuktig i ögonen av ditt fina inlägg och av kommentarerna till det. Tack för att du skriver om något som är så svårt att tackla. Själv är jag så lycklig att det till slut bblev en liten Ella för mig och att hon redan har en storasyster är en ren bonus, hoppas bara att det blir en till...men blir det inte så är jag nöjd som det är. Som du säger, jag är tacksam för de barn som hittat in i mitt liv. Kram L
http://ellasmamma.blogspot.com
Persilja
21 februari 2008 11:39
L: Krsm til dig också och dina fina ord!
Clara: Solstrålen har talat! Ta´t lugnt med tunikan. Den ska komma till av lust och inspiration! Och det beställer man inte på posten! Man får lugnt vänta tills man är redo! Kramelikram!
malin
21 februari 2008 11:39
Tack för att du delar med dig!
Jag har själv en vän som inte kan få barn
De har gått igenom ALLT för att få barn, men ingenting hjäper, IVF, äggdonationer.
Jag önskar inget högre än att alla som längtar efter barn ska få uppleva den totala lyckan det innebär att få barn.
Tyvär börjar tiden rinna ut för att jag ska kunna bli äggdonator, jag börjar bli för gammal.
http://pillris.blogg.se
Garbo
21 februari 2008 12:07
Så träffande mitt i prick så fint skrivet av dig,känner igen vartendaste ord du beskriver av längtan.
För oss har 7 år passerat 3 MF i bagaget och åldern emot oss samt inga pengar att lägga,längtan sitter där den sitter och jag gråter av smärta när jag ser program av förlossningar på Tv undviker gärna andras barn orkar inte höra på vänners gulligullande över sina egna nykomlingar eller sina barnbarn,värst är nog dom som setat i min sits betalt dyrt för äggdonationer fått tvillingar men ändå inte nöjer sig utan ska ha fler och jublar och vill man ska tycka det är lika kul som dom...
IT hurts och det kommer det fortsätta göra livet ut.
Jag älskar min tonåring till max men min längtan efter fler kan han aldrig döva och min make har fått välja att leva barnlös vid min sida eller söka sig nån ny,han valde mig :)
Dags att fokusera på andra världen i livet,det går vidare i sin gilla gång ibland snubblar man till gråter hejdlöst över sin olycka men i nästa stund kan man åter le...
/Kram!
http://garbo.webblogg.se
Tiina
21 februari 2008 12:10
Vilken kvinna! Vilket inlägg! Barntankar är inte lätta, varken att reda ut eller prata om. När jag var yngre var jag inte sådär att jag längtade efter barn, men jag tyckte väl att det "hör till". Då första sonen föddes ändrade det. Barn är som du skriver en fantastisk gåva, kan omöjligt tänka mig hur mitt liv skulle sett ut utan dem. Dock finns det dagar då tålamodet tryter, t.ex vid barnens självvalda "problem med hörseln"... Fick släpp senast idag, och naturligtvis genast dåligt samvete för att jag skäller på dom! Förlåt till han mellersta.
http://alandsskargard.blogspot.com
Esters mamma
21 februari 2008 12:12
Ester är ju min första och sista och jag är så glad att hon kom efter så många år. Med facit i hand så var det nog meningen...
Jag känner igen mig så väl i det du beskriver och jag vet att vi är så många som känner likadant. Man gömmer sig och vill inte, orkar inte ta till sig alla barn när man är i den situationen. Alla mina vänners barn har jag inget minne av att dom har varit bebisar och när jag tänkter efter så är det inte så konstigt... jag var ju aldrig där då.
Det är bra att man skriver om det här för jag problemet är mycket vanligare än nån nånsin tror.
Apropå ditt inlägg om snälla och goa kommentarer, det är ju så lätt att kommentera hos dig för du ger oss alla så mycket.
Kram
http://estersmamma.blogg.se
Persilja
21 februari 2008 14:36
Malin: Ja, man vill verkligen hjälpa om man bara kunde!!!!
Garbo: Det är klart han valde dig! Det är tufft att leva med och jag hoppas att du finner den där friden över hur det blev iallafall. Det är ju som du säger, sorgen kommer och går. Som med all sorg. Klart man iinte deppar hela tiden, men sorgen finns där ju ändå. Det är bara att lära sig dela livet med den. Det är nog jättebra att "älta". Låta det komma ut.
Jag tror att jag blivit djupt olycklig om jag blivit barnlös. Men det är jag. Andra hämtar sig och finner andra värden. För de finns där. Och barn är faktistk ett hinder för vissa saker...Ja, äh, vet inte vad jag ville säga, tack för att du delade med dig! KRAM!!!
Tiina: Klart man har tålamodslösa dagar då man skulle kunna sätta de på ett tåg till långtbortistan, ja ÄNNU längre bort!
Esters mamma: Precis så är det för mig också. Vissa vänner förlorade jag för att jag inte orkade dela deras bebislycka och de förstod ju inte varför. Jag drog mig undan och låtsades att det var en naturlig utveckling. Att söka upp dem efter 10 år bara för att man själv fått barn det kändes ju aldrig rätt...
Kram till dig också!
Linda
21 februari 2008 14:49
Som vanligt ett mycket tänkvärt inlägg, så bra skrivet. Själv har jag lyckan att ha fått ett mirakel som är 1,5 år och nu ligger en ny på jäsning i magen. Så lycklig. Även om det blir lite tätt, så känns det som att det är menat. Trots att jag är arbetslös, så vet jag att det kommer att funka ändå. Man kan inte få allt samtidigt här i livet.. Nu barn, imorgon jobb.. Men framförallt så ska jag försöka leva i nuet!
Persilja
21 februari 2008 15:00
Linda: Grattis! Avis! hihi! Mina kom tätt också. 4 stycken på sex år. Perfekt för barnen men jobbigare för föräldrarna. Jag tror man har igen det när de är större. (Hjälp-fyra tonåringar samtidigt!!! Vad täntke vi på!)
Åsa
21 februari 2008 16:36
Vilket fint inlägg! Jag ville själv inte alls ha barn i många år, men så till slut ganska oplanerat (som mycket gott i livet är) kom hon min älskade unge! Det är lycka!!
http://asaskammare.blogspot.com
Killfröken
21 februari 2008 17:12
Jag får nog väga upp kommentarerna här känner jag. Jag jobbar med (andras) barn och älskar dem djupt. Utan att ha egna barn. Självklart vill jag ha ett eget litet spann ungar en dag (och självklart kommer jag ta ut så mycket pappaledighet som möjligt när den dagen kommer) men som jag lever nu vet jag inget bättre än att komma hem i slutet på dagen och få tänka på mig själv. För mig är det ingen som helst stress. Den dagen kommer.
Förvisso lär jag få mer panik i takt med att åren går men som det är nu har jag ingen smärtande längtan efter dem. Det kommer att bli en sjukhelsikes bra dag men jag lider inte av att vänta...
//Killfröken
http://www.killfroken.se
Maria
21 februari 2008 17:37
Hej
JAg blev så rörd över ditt inlägg. Jag har egentligen alltid velat ha barn faktiskt sedan jag var liten. Jag vet inte varför. Och jag fick det tidigt, men jag trodde inte att jag skulle få det, du vet när man önskar sig något mycket så kanske det inte slår in (så tänker en pessimist som jag iallafall). Och jag ville ha en stor familj och jag fick det, men tänk om det inte hade blivit så. Sorgen hade blivit enorm så jag lider verkligen med alla som vill men inte kan. Och jag tycker din uppmaning att inte vänta för att man måste jobba och läsa först är så vettig. Man får inte vänta i onödan med en så viktig del av livet. Och sen kan det förstås bli svårt att få barn ändå fast man inte väntar. Vilken tur att du fick dina fyra barn till slut. Jag blev så inspirerad att skriva något om det här på min blogg. Det blir så ibland när man läser något, särskilt hos dig att man får så mycket tankar och inspiration.
http://mariasrum.blogspot.com
essko (heminnerlig)
21 februari 2008 18:24
jaa, längtan efter barn kan verkligen vara en oerhört stark kraft. Jag tror det är ett djupt behov hos många av oss, en drift och en alltöverskuggande vilja som inte viker av krassa ekonomiska hinder eller torra landstingsregler....eftersom jag vet hur den där längtan kan svepa bort allt annat i livet skulle jag aldrig kunna hänfalla åt argument om egoism och jordensöverbefolkning i debatter om medicinsk hjälp till ofrivilligt barnlösa, möjligheten för homosexuella eller ensamstående att adoptera osv. Underbart att du fick FYRA till slut, härligt!
Men: har inte du tonåringar? Och du var 32 när första barnet föddes? Jag trodde du var typ 32, nu?:)
http://heminnerlig.blogspot.com
Persilja
21 februari 2008 18:55
ÅSa: Tänk vad underbart!
Killfröken: Jag beundrar ALLA som jobbar med barn och som sen går hem till sina egna. Det måste vara ett underbart jobb att vara lärare och att få ynnesten att vara med barn hela dagarna. De är ju såna underbara varelser. Men jag förstår till fullo den nöjdhet du känner. Det måste vara skönt att få vuxentid efter en hel dag med barn. Om inte för annat så för ljudnivån. Man blir väldigt ljudtrött av att leva med barn. Förut älskade jag att ösa musik men nu pallar jag inte det längre. Det blir bara för mycket ljud då. Jag tror du blir en fantastisk pappa. OCh partner. Haha, det lät nästan som ett frieri! (Vill du ha mig och fyra barn så går det nog att ordna mouhahahaha-ska bara fråga maken först....)
Maria: Jo, ett inlägg kan verkligen trigga igång tankarna och lusten att ge sin egen bild. Ska bli spännande att se vad du totar ihop!!!
Essko: En får tacka för kömplimangen! Men jag är 45 år! Fyller 46 för den delen. Rena gammelkäringa!
Killfröken
21 februari 2008 20:04
Tack snälla för kommentaren i min blogg. Det är nästan så att jag rodnar.
Anågende frieriet så känner jag en kille som känner en kille... För 1000 euro fixar han en ryss som går över gränsen och fixar vem som helst, det är bara att säga till... Ha ha ha ha ;-)
Ha det bra!
http://www.killfroken.se
Persilja
21 februari 2008 20:14
Killfröken: Nämen huvva vilka kontakter DU har!
Jag känner inga såna killar som känner killar som känner ryssar...tror jag...
Men du kan ändå tänka dig att ta en avdankad fyrabarnsmorsa-hahaha imponerande vilket MOD!
Men nu håller detta på att bli en bloggflirt så nu måste jag genast gå och skura toan eller nåt annat alldagligt! Hahaha!
Susanne
22 februari 2008 03:44
som vanligt är du klok som en bok...
synne
22 februari 2008 10:17
Hej Persilja.
Känner igen den kampen. Maken och försökte skaffa barn nästan meddetsamma efter vi träffats.
Det blev inga.
Vi flyttade till Norge. Kämpade på med alla som sa att" nu har ni varit ihop så länge, ska ni inte skaffa barn snart?"
Varje gång mensen blev försenad hoppades man,. Men nej då....
Till slut gick jag och pratade med min läkare.Hon sände mig vidare i systemet.
efter något år av undersökningar och hopp och förtvivlan fick vi så beskedt. Jag har endometriose. Jag kan inte bli gravid.
Det var som att dra ner rullgardinen, hoppa i havet, få en kniv i ryggen att ljuset slocknade, allt på en gång.
Vi pratade med vår läkare om provrörsbefruktning. Jo det skulle kanske gå. Men det var ett problem, min ålder. Jag var 37 år. För gammal....Natta igen.
Men så en dag ringer dom från Haukeland i Bergen. de ville göra ett försök på att hjälpa oss.Maken har ju en son så det var ju inga problem där sa dom.
Så började resan. Först 6 sprutor. En i månaden. Så resa till Bergen. Hem men mera medicin. Jag skulle ta spruta på mig själv varje dag en period. Men först en kur med nässpräy. Jag sniffade och stack mig. Sprutfobin for sin väg hur lätt som helst :D
Så resa till Bergen igen.Undersökning och tid för att plocka ut ägg.
Ny resa en vecka senare. Det var smärtfyllt att plocka ut ägg. De fann 5 ägg. Det visade sig att bara 3 av äggen var överlevnadsdugliga. De blev befruktade.
Så veckan senare ny resa till Bergen. Dax att sätta tillbaka mina ägg.
Var ganska obehagligt, men man tänkte på att kanske, kanske....då gick det bra.
Efter 14 dagar kom beskedet vi inte ville ha. Äggen de 2 som var satt in, hade inte fäst sig. Jag fick en jätteblödning strax efteråt.
Jag fick ett IVF försök.Evigt tacksam för det även om det blev negativt resultat.
Det värsta var nog att mina syrror hade barn, väntade barn och en skulle sterilisera sig.
Men inte vågade de tala om det för mig. Visste inte hur de skulle handskas med det.
Gick ju bra till slut då.
Idag är det 10 år sen vi fick försöka. Har inga egna barn idag. Blev aldrig några.
Men har en massa barn i familjen, i bekantskapskresen osv. Har en underbar styvson på 18. Är gudmor till en av hans systrar på 8 år. Så barn har jag runt mig ändå. Tack och lov.
Det blev ett långt inlägg det här.Hoppas du ursäktar. Men ämnet är så viktigt som du påpekar. Så alla ni där ute men sambo som vill vänta. Gör inte det....
Kan sluta med att det inte blir barn alls.
Barn är det bästa som finns......
Kram Synne :D
http://nabolandet.blogspot.com
Persilja
22 februari 2008 11:10
Synne: Först vill jag bara säga TACK för en så fantastisk fin kommentar. Min kommentarsrutor rymmer hur mycket som helst (tror jag) så det är bara att skriva! Sen vill jag säga; vad glad jag är att du kan glädja dig åt barn ändå idag. För kan man det får man ju så mycket närhet, kärlek och värme tillbaka. Jag är inte säker på att jag klarat det. Jag kanske hade blivit evigt olycklig. Jag känner igen din historia. Min syrra har gått igenom 3 IVF försök utan resultat. Förstå smärtan! Sen kom det en naturlig graviditet för dem efter nio års kamp. När de mest ställt in sig på att leva ett fullvärdigt liv utan barn. Konstiga äro vägarna!!! Men jag vet vilken oerhörd sorg, ilska och frustration som är iblandad. Som man måste lära sig att leva med om det inte blir några barn. Det är så tabu att tala om och jag förstår inte rikgtigt varför. Om kroppen inte funkar kan man ju inte rå för det precis som om man får vilken sjukdom som helst. Men ofrivillig barnlöshet är så mycket hyschhysch kring att det blir en dubbel belastning. Sen är det ju precis det du är inne på; okunskapen om att det är svårare ju äldre du blir (som regel) är ju inte bra. Folk väntar så länge tills allt är rätt, boende, ekonomi, alla resbehov och nöjen mättade, då först börjar många och då kan det ju bli så att man står där och så blir det inget. Och om man har nåt fel som du, är det ju så mycket bättre att det upptäcks itid! Jag genomgick också en utredning och maken förstås men de hittade inget. Ändå tog det fem år av ovisshet. Frustrerande. Då får man ju ingen hjälp heller om allt är okej. Då får man i värsta fall bekosta det själv.
Jag kommer konsitgt nog alltid att identifiera mig med ofriviligt barnlösa. Det blev en stor del av min identietet under många år och jag glömmer det aldrig. Märklig känsla när jag har fyra barn men den finns där. Vilket generös ex din man måste ha som låter dig bli gudmor! Underbart! Men det beror nog mest på din person, du är en uunderbar person! Kram!!!!
Persilja
22 februari 2008 13:15
Matmamman: Tack för den underbara kommentaren. Blev väldigt rörd, sitter här och kämpar med tårarna. Ja, det är underligt hur man försöker skydda sig själv och andra men egentligen krånglar man bara till allt. Framför allt skapar man en inre stress inom sig. Nä, det är ju verkligen ingen som mår bättre av allt hymmel. Ut med det bara. Det gör inte ondare tvärtom. Min syrra som fick kämpa länge, var rak. Kanske vis av min dumhet, och det var lättare tror jag. Även om hon fick gå igenom en hemsk resa innan det äntligen kom det efterlängtade barnet. Men hon sa överallt som det var. Berättade öppet om deras kamp. Fick många sympatier och många som peppade dem och grät med dem. Tänk vilken idiot jag var som stängde in allt och led alla helvetes kval men låtsades att jag inte gillade barn, att jag inte brydde mig osv. Att det inte bara brast för mig!!!!
Inte ens för min mamma och pappa berättade jag som det var förrän jag skulle opereras och de skulle blåsa ur äggledarna. DÅ talade jag om det och det var sååååå jobbigt att de minst trodde att jag var dödligt sjuk innan jag gråtit färdigt och lyckats berätta vad det var. Haha! Nästan komiskt så här efteråt.
Jag håller tummarna för er! Börja var ärlig! Säg ; ååååh jag vill också ha syskon snart! Vad jag blir avundsjuk! Och så känns det bättre. Du får ut lite av anspänningen. Och sen finns det alltid de som vill vara elak som VET att du bär på en önskan och just därför pratar om bebislycka osv men de är så få, så att hålla alla andra oinformerade för att slippa de där fåtaliga dumma, det är för stort offer.
Jag blev med barn förssta gången när jag var 29. Då hade vi försökt imånga år. Fick missfall i vecka 14 och det är inte alls tidgigt! Inte vecka 12 heller som din barnmorska sa! Sen blev jag inte gravid på över två år. Trodde aldrig det skulle gå.
Sen fick jag barn vid 32 och ett till vid 34 och så fick jag ett missfall men belv snabb tgravid igen och fick barn vid 36 och så fick jag mitt fjärde barn vid 38. Sen har jag haft ett till missfall när det höll på att bli en sladdis vid 44 (!)...
Men det första missfallet var absolut värst. För då visste jag att det kunde ta flera år igen. Det är precis som du beskriver det. Som om hjärtat skulle slitas ur kroppen.
Tack igen för din fina kommentar!!!
Tant Grön
14 juni 2009 11:04
Ja hemska hemska tillstånd. Jag har också varit där dock inte alls länge. Innan Storgulliganen fick jag ett tidigt missfall som jag vet nu är JÄTTE JÄTTE MASSOR MED JÄTTE VANLIGT, men ingen pratar ju om det så hur ska vi veta!!! Alla mina kompisar var då gravida och jag menar verkligen alla. Jag tyckte det var jätte kul att vi alla skulle ha ungefär samtidigt, men eftersom det var så tidigt i graviditet för mig så hade vi inte berättat för någon ännu, vilket jag så här i efterhand ångrar. Då hade ju alla vetat, jag hade sluppit allt det där som du berättar om, för alla hade vetat hur ledsna vi var och att vi VISST ville. Nu hade jag turen att bli med Storgulligan endast 2-3 mån efter detta HEMSKA, tack, tack, tack. Och när jag blev med Lillgulliganen så berättade jag för alla, eller iaf många ganska direkt för jag ville inte vara med om det hemska igen, ensam, höra när är det dags för syskon då och andra sårande frågor.
http://valkommenhemtilltantgron.bloggagratis.se
