Idag är det kkk-k-kallt ute. -20 i Luleå är såååå mycket kallare än -20 i Kiruna. Här är luften fuktig och bitande medan i Kiruna är den ökentorr och stannar i ytan på kläderna.

Här tränger den sig in i alla öppna vrår. Man får lära om sig detta med att klä sig mot fuktig kyla.

Ska gå på promenad nu med vännen som älskar att sitta på bron fast det är -20. Vem kan motstå denna blick!?

Gå ut med mig!!!!

Det är svinakallt ute. SVINAKALLT. Ser ni hur kallt det är?

Då är det skönt att komma in till detta.

Eldade igår så att vardagsrummet var som en bastu. Och det var sååååå skönt!!!!

Nu ska jag vara MODIG (eller dum kanske?) och VISA hur dålig feng shui vi har hemma just nu. För annars skulle det väl inte se ut så här hemma? Haha! Ni tror väl ändå inte att det har att göra med slarv eller dålit städning? Nä, dålig feng shui. DET och endast det. Lite hokus pokus så försvinner röran. (Jag måste tro på det jag måste tro på det jag måste tro på det-annars bryter jag ihop och kollapsar...)

Så varsågoda: ett levande bevis på hur det ser ut FÖRE en rejäl kinesisk rening:

Notera att på ALLA bilder är alla fria ytor belamrade.Verkligen BELAMRADE.

Ja, vi har diskmaskin nu, men på nåt konstigt sätt växer ändå högarna med disk ibland...

Trångt om saligheten.

I hallen; folks första intryck...inte så välkomnande som feng shui läran förespråkar...

Vad ska man med vardagsrumsbord till????????????? Söta små ljuslyktor??? NÄNÄ! Hos oss har vi det som avställningsplats för alla prylar som flyter omkring.

Klädstång eller? Försöka sätta sig och se TV utan att först flytta nåt är svårt.

Det är kanske här inspirationen dör...eller avtar...i takt med att stöket växer.

SUCK!!! Min läsfåtölj. Inte undra på att jag aldrig får någon stund över att sätta mig att bläddra i lugn och ro.

Går jag och kissar möts jag av detta...Och dottern trivs i sin HelloKitty klubb, ser ni den inte? Därunder det rosa överkastet. Och JA alla tjugondaknutpoliser; jag har inte slängt ut alla julsaker ännu. julljusstaken står kvar där i fönstret.

Ni ska nu veta att jag bara gått runt på NEDERVÅNINGEN och den ser som regel MER städad ut eftersom övervåningen är mer "privat".

JAG BEHÖVER EN FENG SHUIKONSULT. (Eller en städerska.) 

Så fick jag då äntligen en stund vid datorn.

Bloggträffen ja;

Det var jättetrevligt. Vi var bara fyra tappra bloggare, två som kom långväga ifrån, "Esters mamma" ända från Stockholm och Ellas mamma från Piteå. (6 mil bort.) Träffen var hemma på Lyckliga gatan.

Jättegulliga tjejer! Roligt att träffas i verkligheten. Inte ett dugg konstigt. Det kändes som att vi kände varann lite. Som gamla vänner, man vet lite om varandras liv... 

Lyckliga gatans hus var ju också en upplevelse.

Jag säger bara, Mariakoden och Lilla MY, det var nog TUR att ni inte kom. Ni hade tecknat nybyggarkontrakt omgående där i Piteå annars!!! SÅ FINT HUS!!!!!!!!!!!

Här sitter "Ellas mamma" till vänster, lilla Ester, Esters mamma och Molly.

Se så fina lampor och så stort fint bord och så fin vaxduk!

Här ser ni de tre bloggarna poserande för den fjärde. Lena, Birgitta, Mia.

På bilden nedan ses värdinnan halshuggen, men kolla in det svarta skåpet! Så fint! Så stort. Vill ha!

Och här ses söta Ester vid det svarta skåpet. Hon roade sig duktigt med en ballong.

Nej, jag måste säga att detta med bloggträff var ju alldeles ofarligt. Pirrigt men jättekul.

Birgittas hus var alldeles perfekt!

Så fint!

Kändes inte så stort utan bara sådär perfekt planerat. 2 stora badrum, stot arbetskök med stooor luftig matplats bredvid och så precis lagom stort vardagsrum med plats för soffor och tv. Sen ett till vardagsrum på övre plan och sex perfekt stora sovrum. Helt fantastiskt hus! Ett av de finaste jag sett Birgitta!

Och alla möbler och grejer och detaljer, allt andades "här bor en med koll på guldkorn". Massor av åtråvärda saker som Lisa Runnevios tavlor (många), det underbara soffbordet "flower", snygga designprylar i lagom mix med lite ärvt och lite ikea. Jag såg faktiskt inte en pryl som jag inte tyckte var snygg! Jo, B så var det!

Så att se det hemmet var ju en extrabonus på bloggträffen!!!

Har börjat denna dag med att spendera delar av förmiddagen på Djursjukhuset. Inget akut, utan en förbeställd tid. De tittade på Pommacs navelbråck, hans rinnande ögon och så kollade de om ena testikeln trillat ner ännu. Navelbråcket kan han leva med, det verkar bara vara lite fett i det, inget hål upp till buken. Skönt. Ögonen måste förmodligen opereras framöver då hans ögonfransar vill växa inåt och de skaver då på hornhinnan. Testikeln har inte trillat ner så där blir det också operation så småningom.

Vilken himla tur att vi försäkrat honom!!!

Lite senare idag ska jag skjutsa mina föräldrar till Kallax, de ska utomlands i två veckor. Jag är inte ett DUGG avundsjuk på att de får sola och bada i medelhavsblått vatten och äta på restaurang i två veckor och smutta på vin hela dagarna och inte behöva städa eller diska eller göra nåt tråkigt alls på 14 dar. INTE ETT DUGG AVUNDSJUK!!!!"!"!!!!!!! Sådetså!

Sen MÅSTE jag på biblioteket eftersom jag fick en övertidsvarning  för några dagar sedan. Och så ska 11-åringen skjutsas till skateparken, mat ska inhandlas och lagas och huset är i ett enda kaos och klockan sex är det då bloggträff och så ska sonen hämtas klockan åtta på skatehallen (hoppas att någon annan förälder kan ställa upp!). Sen får jag inte glömma att rulla fram soptunnorna!!!! Måste göras ikväll! Måste komma ihåg det!!! Gröna tunnan är överfull. Måste stoppa ner nåt barn där som plattar till soporna lite...

Maken är på tredagars jobbresa... 

Men jag har iallafall DISKMASKIN!!!

Sitter här och njuter av ljudet från den!

Jag tror faktiskt att jag är rätt ensam om att försätta mig själv i diverse pinsamma situationer.

Jag är verkligen pinsamma mamman ibland.

Idag när jag hade varit hos veterinären (där jag för övrigt glömde plånboken på bänken där jag satt så att en av sköterskorna fick gå runt och fråga folk om de tappat en plånbok) stannade jag på Ica för att köpa lite youghurt. Eller mycket youghurt. Det var ingen välsorterad affär så jag var tvungen att köpa åtta stycken enportionsburkar med jordgubbsyuoghurt. (Det enda 13-årige dödströtte sonen kan klämma i sig till frukost.) När jag skulle öppna bildörren hade den frusit fast och jag var tvungen att ställa ner påsen med mat och slita med två händer. Påsen välter och tre youghurtar rullar UNDER bilen som står bredvid. I den bilen sitter två människor med motorn igång. Jag väntar ett tag för att se om de var på väg men de sitter i godan ro och jag tänker att de säkert väntar på någon. 

Så jag måste alltså åla under bilen för att få tag i mina youghurtar. Jag är alldeles för snål för att bara lämna dem!

Men tänk om de backar iväg när jag är där under!!!!???

Jag knackar således på  bilrutan och en förskräckt tant tittar på mig och ser ut att fundera om hon ska tordas öppna dörren. Hon törs. Jag säger "hej hej jag har tappat lite varor under eran bil, jag måste åla under den för att få tag på dem, tänkte bara säga det så att ni inte åker iväg..." Hon tittar förskräckt på mig. Undrar kanske om jag är galen. "Nä, vi ska inte fara än.". säger hon sen. Så jag ålar mig in halvvägs under bilen och hämtar mina youghurtar. Vinkar till tanten och skyndar mig in i min bil och kör iväg. 

ÄR tacksam att inget av barnen var med. De hade bara tyckt att jag var så piiiinsam. Men sånt här händer mig ofta. Mina händer lyder mig inte. Jag tappar saker och jag försätter mig i de mest underliga situationer.

Varför är det så???? 

Jag brukar inte shoppa. Jag har varken ork, tid eller pengar. Detta sedan vi flyttade tillbaka till Luleå. För alla "sörlänningar" som tror att det vandrar omkring renar häruppe och att alla människor bara går omkring och säger tjoo åt allting (suger in luft) så kan jag härmed spräcka myten och tala om att Luleå är en världsmetropol. Nåja, iallafall en länsmetropol, och för en kirunes känns den som en storstad med alla vimlande fräcka människor och alla enormt stora affärer med sitt enomrt stora utbud. Jag trodde att jag längtade efter allt det där när jag bodde i Kiruna som verkligen är en stad där nästan renarna vandrar omkring på gatorna (iallafall renägarna haha) och man kan gå omkring i täckbyxor och mössa och dunjacka utan att se det minsta konstig ut. (Ta på en kappa och ett par tunna läderstövlar och du avviker direkt.) Jag trodde alltså att jag saknade detta stadsliv som jag utnyttjade maximalt sist jag bodde här (för över åtta år sen). Men sen jag flyttade hit är jag ALDRIG på stan. Tycker inte alls det är så roligt. Mest bara stressande. Jag ser bara köpstinna människor som springer runt med en massa påsar i händerna och vill fort hem till min lugna vrå av världen där det är mörkt och tyst och ingen stress.

Jag undrar vad som hänt? Blev omställningen från småstad till stor stad för stor, eller har jag redan blivit lantlolla på riktigt, eller har jag bara blivit klok och miljömedveten eller är det bara så enkelt att jag funnit min plats på jorden och inte behöver en endaste pryl till för att bli lycklig?

Jag vet inte. Den sista gissningen är ju den mest sympatiska.

Det kan ju också vara så att det är åldern som tar ut sin rätt. Medelåldern. Det är ändå "kört". Det hjälper inte hur mycket snygga kläder jag köper, det ser lika jäkligt ut ändå, resultatet...

Nej, den stygga tolkningen väljer jag bort.

MEN detta till trots; idag har jag shoppat lite!

Jag skulle köpa en hink med lock för att kunna förvara fågelfröna på bron utan att varken möss eller fåglar tjuväter förrän de är serverade. Har hänt mer än en gång att fåglar flugit in i den halvöppna påsen som stått där och ätit av fröna och sen förtvivlat försökt flaxa sig ut.

Så jag for på min "hataffär" nummer ett: Rusta. Jag hatar den för att den har så erbarmeligt ful logotype. Blev indragen dit för första gången nyligt av en kompis som tyckte att jag faktiskt borde se affären innan jag dömde ut den och de måste ju iallafall ha charmat någon del av min hjärna eftersom jag kom ihåg en massa färgglad plast där. Så jag for dit för att köpa en färgglad plasthink med lock.

Kom hem med detta:

Snacka om impulsköp! Två moppar i glada färger och en massa disksvampar. Vem försöker jag lura? Jag kommer inte att städa oftare bara för dessa prylar!!! Fast det är klart, de kommer ju att pimpa upp städskrubben en hel del.

(Jag TROR att skrubb är ett norrbottniskt ord. Är det det? Någon mer som säger städskrubb istället för städskåp?)

Jag var förbi Röda Korset och fick tag i ganska bra material för mina väskor som jag syr.

Hittade också en hel korg med stickade (virkade kanske?) mössor med foder och allt. Varje mössa kostade 25 kr styck och var alltså helt nytillverkade. Så här kommer ett hett tips; behöver ni en kul baskerliknande mössa, hemvirkad (eller stickad?) gå på Röda Korset!!!

Det är några frivilliga som sitter och stickar och skänker till försäljning.

Hoppade över blixten så att det blev lite skonsamt suddigt.

Jag gillade mössan skitmycket! Som en kalott!

NU ska jag sova för jag har nu varit uppe i 16 och en halv timme. Gäääääsp!

Nästan på dagen en månad sen diskmaskinen gick sönder har vi nu installerat den nya. Hurrey!!!

Min13-åring gjorde nåt riktigt roligt just exakt nu.

(Om man kan se det från den komiska sidan.)

Han höll på att göra te och sprang runt och surrade och spexade och letade blåbärste. Hittade det inte och låtsades att han fick fnatt. I ivern att verka fnattig lyfte han en femkilossäck med basmatisris rakt över huvudet. Vad han inte räknade med var att den var uppklippt. Så när armarna nådde över huvudet flög det ris över huvudet på honom ner över ryggen, ut över hela golvet. Hur mycket ris som helst. Rassel rassel. Det såg så himla roligt ut att jag bara skrattade. Nu står han och dammsuger ris... 

Tur att ris är någorlunda billigt...

Det finns bilder och det finns bilder. Jag vet inte varför vissa bilder betyder mer än andra. Det är när man lyckas fånga en stämning som är speciell eller kanske har det med ljuset att göra eller när man fotar människor och barn i synnerhet så är det när man får en viss min som verkligen speglar verkligheten. Så som man uppfattar den. Man kan ta hundra bilder och av dem är det en enda som fångar den där stämningen. Tänk så bra det då är med digitalkamera!!! Man kan verkligen ta de där 100 bilderna utan att det kostar något att framkalla och se dem. Så nu kan nästan alla bli  proffsfotografer. Okej, proffsen får fram något mer ofta...

Detta är en sån bild som jag känner extra för. Det är 9-åringen när han var lite över två år.

Jag älskar denna bild. Hans blick och ljuset i hans ansikte och hans sätt att sitta och hela kompositionen. Allt är precis så att det faller mig i smaken. 

Jag syr!

Jag syr så det glöder. Hurra! Inspirationen har återvänt! Snart kommer det nyheter i Persiljas Verkstad!

Det finns inget som är så kul som att skapa i tyg när det finns idéer!!!!

Detta ska bli något, gamla skärp, kuddfodral, tyger, dukar. Vänta får ni se!

Kliar i fingrarna när jag ser den högen!

Nu måste jag visa en typisk bild på vår labradoodle Pommac:

Så här sitter han alltid. Gulligt tycker jag men sen en (ickehundägare) kläckte ur sig att det ser konsitgt ut, att han nog har höftfel, så sitter tanken kvar.

Jag tror inte på det, han springer, går och hoppar så elegant och det borde väl synas mer då om han hade höftproblem. Så nu frågar jag alla hundägare därute, sitter era hundar så här ibland???