I morse gnagde irritationen inom mig så fort jag vaknade och jag visste att det inte var de yttre faktorerna som var orsaken utan de eländiga kemiska substanserna i mitt blod. (Pms.) 9-åringen var på extramegaspralligt humör. Drog den ena norska historien efter den andra och spelade upp alla andra så det blev värsta partystämningen här på morgon. Och så jag då som surt gick omkring och nästan grymtade i detta glada gäng. Min 9-åring har extremt svårt att göra två saker samtdigt så när han drar norgehistorier gör han det med allt fokus på det. Glömmer äta, klär inte på sig, bara berättar och berättar. Jag påminde om och om igen att han skulle klä sig, äta, borsta tänder, men inget hände. Han blev så exalterad över att alla skrattade att han genast var tvungen att dra en ny historia. (Det gällde att passa på när publiken var mottaglig!) Kaoset växte och alla blev mer och mer uppspelta samtidigt som klockan obönhörligt tickade framåt med den extrema morgonhastighet som tiden alltid har på morgnar. Min irritation växte och jag kände att jag inte stod ut med EN enda historia till och inte en enda skrattsalva till. Så till slut stod jag och röööööt att han skulle klä på sig.

Han blev (förstås) arg och förvånad (märkte han aldrig att det var på väg???) men började iallafall klä på sig. Jag fick dåligt samvete att jag inte behärskade mig men jag måste faktiskt hävda att det GÅR inte att behärska sig på samma sätta som alla andra dagar i månaden då jag inte är pms-påverkad. För den som inte lider av denna åkomma är det kanske obegripligt, men alla vi som känner av detta kan nog alla vittna om att det är som att nerverna sitter längre ut. Både de psykiska nerverna och de kroppsliga. När jag är så här "itchy" i humöret är jag också "itchy" i huden. Jag kan knappt ha kläder på mig. Allt känns. Stickiga halsdukar som jag annars kan ha obesvärat på mig sticks och kliar i samma sekund jag sveper dem om halsen. Ibland måste jag kasta av mig obekväma kläder i ren desperation. Jag STÅR inte ut en sekund till om de är hårda, snäva eller stickiga.  

Någon som känner igen sig??? 

Sonen verkade dock inte ha tagit någon större skada av mitt utbrott för när han klätt på sig var historierna igång igen. De höll i sig nästan hela vägen till skolan. På väg till skolan antog han skepnaden av en hund och drog den ena hundhistorien efter den andra. Det var helt enkelt HANS dag. Hans roliga dag. Synd att den skulle krocka med min PissMensSkitdag.  

Smyger till mig lite bloggtid då ingen ser.

Sccch! Säg inget!

Idag måste syrummet bli klart så att jag kommer igång med tillverkningen igen. Två väskor ligger startklara, det är bara några sömmar som fattas. 

Har massor med inspiration.

Satt uppe till midnatt igår och sydde för hand framför teven. En idé som poppade upp i mitt huvud som jag ville testa och så gick tiden. Det känns idag. 6 timmar sömn är på tok för lite för mig.

Igår satte maken upp en stång i vardagrumsdörröppningen. Ingen flashig inredningsdetalj. Nix. Ett träningsredskap. Jag ville ha den för att kunna hänga och räta ut min krumma rygg. Efter några timmar vid symaskinen känns det som att jag aldrig mer kan räta på ryggen. Nu hänger jag en stund (ärligt talat orkar inte mina händer min tyngd i mer än några sekunder) och man hör hur kotorna åker på plats. Klick, klick, klick.

Stången är barnens nya favoritpryl också. Hänga och svänga.

"Etta på stången!" hördes hela kvällen!

Förra veckan på Röda Korset ramlade jag över ett memorypel med den här figuren:

Åååååh! Calimero utbrast jag alldeles salig. Tjong! Jag var tillbaka till jullovsmorgon nån gång på 70-talet. Jullov, brorsan och jag som i pyjamasar såg tv och njöt! Inget kunde få oss att missa jullovsmorgon med Scooby doo som höjdpunkt och så en gubbe med kubb som knäppte med fingrarna på kubben och så hände nåt magiskt...mer minns jag inte...ack det var tider det!!!

INGEN jag frågat kommer ihåg lille Calimero. Han sprang omkring på en bondgård och råkade ut för saker och var så söt så söt! Men jag minns!

Jag vet inte vad det är med mig. Jag måste ha fått en ovanlig pmscoctail denna månad. Istället för ilska är jag sentimental.

Ser tillbaka.

Hoppas det håller i sig. Det är betydligt trevligare än det vanliga pmsköret.

Idag var jag på Willys och köpte sköljmedel. (Usch, är det väldigt miljöfarligt att använda det?) Willys eget märke med Grönt tedoft. Luktar precis så gott som jag vill. När man använder detta sprider sig den milda doften i hela huset och för mig känns det som en god doft. Det är lite som aromterapi. Fast sånt tycker jag luktar för starkt. Detta doftar bara lite lagom sådär.

När jag stod där i kön knackade plötsligt en man i  60-årsåldern mig på axeln. Han sa:

"Ursäkta! Jag måste bara säga: VILKET  FANTASTISKT vackert hår du har!!!" 

Va?

Haha! Det är inte var dag man får höra sånt på Willys!

På förmiddagen!

Bland alla pensionärer. 

Det brukar mest vara kundvagnsrally och slagsmål vid provsmakningsdisken.

Jag blev jätteglad förstås och log nog hela milen hem.

Det är nog först i 60-årsåldern som en man till fullo förstått vilken effekt en komplimang kan ha på en kvinna. Eller först då han vågar sprida dem utan att vara rädd för att bli missförstådd.

Eller så missförstod jag kanske honom helt. Det kanske var värsta ragget! Utan att jag fattade det! Hahahaha! 

Solen skiner och det är isande kallt. MÅSTE gå ut på en stärkande promenad.

ÄR så glad att vara frisk från den envisa influensan. Trodde jag skulle få magsjuka igår, men den vände om. Såg väl att det redan var upptaget. Hotellet för baciller var redan fullt.

Puh! Skönt!

Solsken-here I come! 

Pommac! Ta på dig kopplet! Matte kommer nu!

Ska bara bryta bloggberoendet.

Såja. 

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Hade nog tankarna lite på annat håll...

Nu har jag sytt den väska jag själv skulle ha valt! Vem vet, jag kanske tar den själv om ingen annan faller för den!

Den får ligga ute ett tag!

Annars är det kanske MIN väska ni ser här...

Har kört bil och kört bil och kört bil och kört bil idag. Vissa dar!!!

Jag känner mig inte så miljövänlig idag. Det har varit stor pingistävling (rikstäckande) i Luleå i helgen och vi åkte dit för att säga hej till pingisspelande f.d klasskompis till 11-åringen. De har inte setts sen vi flyttade och eftersom kompisen spelat klart det han skulle och bara hade väntan kvar snodde vi honom några timmar. De pratade och pratade och pratade. Sen var det kalas i en grannby och träning i skatehallen och sen möte i samma hall, fast annan tid. Så jag har kört...mycket.

NU ska jag bara curla och hämta sonen hos kompis vid sjutiden eftersom han tycker det är läskigt att gå när det är mörkt.

Nackdelen med att bo i en by är att man måste köra bil. Bussturer är icke att tala om, (två eftermiddagsturer) Men detta är ju nackdelar man får ta.

Det finns så många fördelar att vågskålen väger över med råge på det positiva.