Jag kanske behöver lite ProViva!

För allt omkring mig är ju hur bra som helst...och ändå känner jag mig som hon i reklamfilmen som erbjuds 53000 kronor ingångslön, eller hon som har en romantisk stjärntittarstund och ändå inte känner att det känns bra. 

Jag vill ha tillbaka min kropp!!!

Jag vill inte vara besatt av ångestfyllda depphormoner som svärtar ner mitt sinne och ger mig ont i magen. Jag vill vara som jag brukar!!! NU!!!!!!!

Jag vill ha mens!!!!!!!!!!!!!

Ska fara och köpa en tetra Pro-Viva. Det kanske hjälper...

I brist på glada ord visar jag två supernajsa bilder från FL. Så coolt!!!

Tapeten är från Anna French och sååååååå himla snygg!

Vardagsrummet är också coolt!

Jag vill OCKSÅ ha det så där perfekt och jag vill ha det NUUU och jag vill inte behöva göra det själv jag vill bara knäppa med fingrarna så ska det bli så här snyggt och VÄLSTÄDAT!!! 

Knäpp knäpp!

Ääääääh, det funkar ju inte. 

Tar loppiga filten igen. Det är inte över än.

Nog har jag märkt att jag är störd genom åren. Oj, så många attacker av total obegriplig ilska och ångest och självklankning jag haft genom åren.

Jag känner inte efter, tvärtom, jag försöker ignorera men det bara sköljer över mig ändå. Googlade på PMS och läste och sen kunde man ha mera symptom dvs en svårare form av PMS som heter PDS (se rubriken) and now we´re talking! Nu känner jag igen mig. Här är jag var tredje vecka ungefär. Varje symptom kan jag bocka av.

• Depression, nedstämdhet
• Oro, ångest
• Svårt att se framtiden som positiv
• Exremt sug efter mat, särskilt söta eller salta livsmedel
• Irritation
• Plötslig ilska, ökad konflik med omgivning
• Aggressivitet
• Svårt att umgås med andra människor
• Intresseförlust
• Gråtattacker
• Känslor av att vara värdelös
• Sömnstörningar
• Trötthetskänsla/energilöshet
• Feber, Kraftiga Vallningar
• Koncentrationssvårigheter
• Överkänslighet när/om utsatt för kritik eller avvisning

Kanske inte febern, fast jag har aldrig tagit...

Jaså jag lider av svår pms. Tack för att jag fick veta. Det hjälper ju verkligen!!!

Botemedel: antidepressiv medicin. 

Nä, då tar jag plågan och är en plåga för min närmsta omgivning och framför allt för mig själv de dagar det gäller. Värst terroriserar jag mig själv. Jämför, ser alla lyckade människor runt omkring och öser galla över mig själv. Se din looser, se så många tillkortakommanden du har. Du är inte ens en tiondel så bra som den där dammråttan i hörnet. Varför tar du inte och gräver ner dig i komposten om du nu orkar lyfta en spade din svaga vekling. Eller ta grannens gödselstack när du ändå håller på, mycket mer passande för dig ditt vidriga kryp. 

Suck. 

Imorgon är en annan dag. 

Idag ska jag klistra på mitt "jag har inte PMS leende" (läs: äckligt grin) och gå till skolan och säga oo så fint och ah så roligt eftersom det är en aktivitet som alla föräldrar är inbjudna till. Verkligen lägligt. 

Men så är det väl alltid. Isolerade hemmadagar har man ALDRIG när man har pms. Fast kanske botemedlet vore just det. En "stör ej-varning för pmsråttan-den bits" skylt att hänga på dörren och så får ingen störa förrän det är över. Man får sitta i ett vadderat rum (inte rött!!!och inte gult!!!)  och bara lalla och äta choklad och se  äckliga skräckfilmer och så kan där hänga en boxarsäck som ser ut som...öööh....GeorgeBush och...öööh...Robert Aschberg...eller nåt...

Bestämde mig för att gå ut och fota de små söta violerna som spridit sig i grsämattan. Och det nya vindspelet jag gjorde i helgen.

Tog kameran och gick ut. Det första jag stöter på är det här. 

Slangtrassel! Det skulle jag ju trassla upp och koppla ihop med slangen från brunnen som är lite för kort. Hm...där ligger den fortfrande otrasslad, okopplad.

Se, där är ju klockspelet jag gjorde. Ser ni det? Ovanför gruppen i skuggan under granen.

Det kluckar skönt när krukorna stöter i varann. Hur det låter vid nästa storm vet jag inte men jag kan gissa; Kluck, kluck, krasch!  Nåväl, det håller så länge det håller. Lerkrukeskrävor behövs också att lägga över krukans hål i botten på krukorna. Här är kluckkluckspelet i närbild.

 Ganska vackert om jag får säga det själv. Enkelt och vackert. 

Men vad är det här!!!!???? Mannen har fyllt min svarta järngryta med överblivet snickarskräp. Där ska jag ju plantera mina luktärtor när vädret tillåter. Och se där bakom ligger poolen som nu ska få gå i pension. Den har redan blivit badad i förra veckan, men nu står den på undantag och ser bara skrotig ut......i sällskap med tiotusenfyrahundrafemtiotvå brännässlor. 

Vad är det här för skrot??? Suck. Vart jag än vänder blicken finns det arbete. Det här skulle jag ju bära till släpet. Stressen växer. Så mycket jobb det finns och så lite jag hinner!!!! Det är jobbigt att ha hus, mest bara jobb och slit.

Och VEM tusan lämnar stegen ute istället för att bära den dit den ska???? Va??? jag bara frågar!!?

Javisstja...det var jag.

Och ska det vara så jädra svårt att ställa cykeln mot huset???? Måste den alltid ligga ner och skräpa???? 

Vem har lagt pinnar där??? Ja just, ja, det var jag också...de där rönnpinnarna jag tog rätt på efter rönnen som blåste ner i stormen sist...

Hm, vad var det jag höll på med nu...

Och när ska jag hinna gräva ner syrenerna som jag fick av mamma och pappa??? Och VAR ska jag gräva ner dem???  

Stress, stress, stress. Så mycket att göra!!! Så lite jag får gjort!!!!

Aaaaaaarrrrggghhhhh!!!!! Biiipbiiiipbbbiiiiiiiiiiiiip!!!!! Däääääääääää!!!!

VAD I HELA?????

VAD ÄR DET HÄÄÄÄÄR FÖR RÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖRA?????????????

Det är Mannen som varit framme. Även kallad högbyggarmannen. Varför sprida ut skrotet när man kan stapla det i en hög är hans filosofi. Och varför inte framför hönshusets dörr.

Hmmm....försöker han säga något? (Inga höns ska in här---??? eller??)

HUR ska man annars tolka denna hög???

SÅÅÅÅ mycket jobb! Så lite gjort!!! Stress stress stress. 

Såja lugn och fin, lugn och fin. Andas gjuot. Pfuiiiif-pfuuuuuuuuu!

Här ser det väl inte så pjåkigt ut?

 Riktigt städat juh!!!

Men vad tusingen är det här då??? Mannens estetiska upphängning av sladdar. Morr!!!! Det där skulle jag ju åtgärda, men där hänger det fortfarande!

Suck...så mycket jobb, så litet gjort. Massor av arbete, massor av röra!!!Förrådet! Behöver färg! Verkligen! Måste måla!

Komposten. Behöver grävas. Måste gräva!!!

Och se här är bänken som jag i vanliga fall tycker är ett pittoreskt inslag i trädgården. En trädgårdsbänk i vackert förfall. HA!!! En trasig skrothög! Mig lurar man inte!Och VAD är detta för skit? Varför har vi sparat detta??? Vad var det vi tänkte att det här kunde vara bra för nu igen??? Ingen aning. Bara mer arbete. Måste rensa! Måste bära. Och den här pressenningen. Skulle inte den vikas ihop och bäras till förrådet? Måste bära. Måste vika. 

Puh, vänder jag blicken hit ser det lite drägligare ut, förutom det decimeterhöga gräset. Måste klippa. 

Min trädgårdspromenad blev en promenad med mina allra starkaste pmsglasögon på. Tänk att jag kan blunda alla andra dagar! Det är kanske så att den jag är när jag har pms är den som jag borde vara lite oftare så att mina ögon slutade se allt så vackert och sållande. Dessa hemska bilder jag visat nu är ju saker jag passerar varje dag utan att se. Jag ser violerna i det höga gräset, jag ser solens ljus som faller så vackert över stenmuren. Jag ser bara det jag vill se och det jag tycker är vackert. Men idag med dessa skoningslösa glas ser jag eländet i vitögat. Inte bara i trädgården. Jag ser mig själv i ett fasans ljus också. En patetiskt meningslös typ som svävar omkring på några fjantiga moln. Bah! Face reality bruden. En fetlagd förtiplussare med nytillkomna skäggfjun på hakan. En total vandrande disaster. Inget annat än det, och en trädgård som är en bakgård till stans soptipp. Sicken looser! Nu ska jag gå och koka en kopp bajsigt te med sur mjölk och äta en fettig svettig ostmacka. Sen ska jag dra ett gammalt loppigt täcke över mig. Bläääääääää!!!!! Bajs!!!!!!!!!!!

Ja, jisses, vilken energibombning jag fått av er läsare! Thank you! Det gjorde gott! Det är som att min pms är som bortblåst för stunden. (Jag vet att den ligger och lurar nånstans och slår till när jag minst anar det men för stunden blev den ivägskrämd.)

Visst har ni varit och röstat idag? Det har iallafall jag och Mannen. På olika partier. Som vanligt. Vi är något så ovanligt som ett blandäktenskap med sympatisörer från helt skilda partier. Väsensskilda partier. Det lustiga i det hela är att vi tycker väldigt lika. Vi har precis likadana värderingar men tolkar fullständigt olika vilka partier som representerar våra åsikter. Det är skumt. Väldigt skumt. 

När vi möttes för hundra år sen som unga och heta 18-åringar var vi båda politiskt aktiva. Han i sitt parti jag i ett annat än det jag väljer nu, men ändå väldigt långt från hans. Det var nästan lite svårt att bli kär i en motståndare. Alla partikamrater trodde säkert att jag inte  var klok. Gå och bli kär i en sån! Hu. Sånt förfall. Vi avvecklade båda vårt politiskt aktiva engagemang så småningom och fortsatte som par. Fort märkte vi hur lika vi tyckte om det mesta och förvåningen och förvirringen var stor. Jag tycker förstås att han är helt ute och cyklar som tolkar det som att hans parti är det rätta medan han inte fattar hur jag tänker.

Men vi har inte lyckats ändra på det. Den märkliga situationen fortgår. Vi tycker lika men röstar helt olika.

Min 14-årige son ville låna min röst och få mig att rösta på Piratpartiet. Jag tror många unga har röstat på dem. De verkar i nuläget fått hela 7 procent! Otroligt. Men det är en viktig fråga de driver. Det handlar ju inte om nedladdning enbart utan om att man inte ska kunna övervaka människor fullständigt genom deras internetanvändning, kontokortanvändning, mobilanvänding osv. Ska bli spännande att se vad de gör med sitt valresultat.

Vädret har varit skruttigt idag, med mest regn och mulet. Har grejat inne mest. Klädde in ett litet nätt bord jag haft länge i min ägo med lite blommig vaxduk, bara för skojs skull. 

Det fick stå i hallen och blomma. 

I vardagsrummet bor fåglarna nu helt och hållet lite överallt. De börjar dagen med att ta en flygtur bara några minuter efter att jag tagit bort duken över buren. Sen flyger de runt mest hela dagen. Går in en sväng och äter och dricker men sen är det ut igen. De är mesta tiden av dagen är de ute ur buren. Mest på den rosa lampan som blir mer och mer ofräsch! Den röda gardinen har jag varit tvungen att ta ner och tvätta då den var fylld av fågelbajs. Jag satte upp en ljuslila tokfyndad gardin-tokfyndad för 12 kronor för två stycken. 

Ser ni att fåglarna börjat hjälpa mig att pilla på tapetskarvarna? Vi ska (verkligen) göra nåt åt de asfula smutsbeiga väggarna nån gång så birdisarna får gärna picka och riva på tapeten!!!

Denna vas kastar de lystna blickar på. De har inte vågat sig ner på den nivån ännu, och jag hoppas att de aldrig gör det, eftersom det då kan bli för nära Pommac. Vi törs ha dem i samma rum nu om vi är med. Han bryr sig inte nämnvärt i dem. Men börjar de flyga farligt nära hans huvud är jag rädd att det kan bli ändring på det. 

Hit har de inte heller börjat flyga. De passerar den varje gång de far till rosa klotlampan, men har aldrig stannat vid den. I mina ögon är det en perfekt undulatplats...

Jag och Mannen lyfte fram de gamla dörrarna i härbret idag.

De ska målas och fräschas upp.

I mångas ögon bara skruttiga och fula. I mina ögon två skatter. Två juveler.

Det kommer att bli sååå fint med dessa!!!! Jag älskar dem! De är så vackra!

Det finns säkert många ännu finare. Men dessa har suttit på detta hus och de som bodde här förr har öppnat och stängt dessa dörrar många gånger. Det ger en särskild känsla. Det ger dörrarna en status som är obetalbar. Jag är såå glad att alla ägare genom åren låtit dem vara kvar. 

Vi ska mest troligt måla dem gröna. Längtar tills jag skrapat dem färdigt. Så nu har jag ytterligare ett projekt på gång. Ett till högen.

Måste kanske försöka göra förrådsstädningen klar eftersom det är därinne jag ska måla dörrarna.

Bra då har jag satt upp ett mål! Verkställ!

Här kommer en smällkyss till alla er som kommit med de mest FANTASTISKA, underbara, TOKFINA, snälla, konkreta, härliga, generösa, ärliga, snälla, vänliga, kärleksfulla och hjärtevärmande kommentarer!!!!!!

Det har varit som en injektion rakt in i mitt hjärta. Att en massa människor som jag aldrig träffat kan säga så fantastiska saker till mig. Det är så generöst och vänligt så att jag blir alldeles rörd! 

Vilken vitaminkur!!! Vilken energiboosting! 

Jag är alldeles sprallig och glad och lycklig. Och det vill inte säga lite jag som har pms och allt!

TACK fina fina ni!

Och alla ni andra läsare kan också ta emot min slängkyss för att ni kommer hit och läser mina förvirrade konstiga underliga gnälliga inlägg. Det är ett under och jag är uppriktigt glad för att ni gör det! 

Varsågod en ärligt menad tacksamt utdelad slängkyss till alla som vill ta emot den!

Tacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktack för att ni alla finns!!!!

Det har blivit tråkigt att blogga! Hjälp!

Jag funderar återigen allvarligt på att lägga av. Jag bara matar om samma sak hela tiden känns det som. Jag har nu hållt på i över två och ett halvt år.

Det finns andra som har så mycket mer att tillföra.

Jag har haft en enorm skrivlusta och en enorm glädje av att dela med mig av mina kreativa projekt, men på sista tiden har allt börjat kännas allt mer meningslöst. Det känns ibland som att det är en tävling. Mest kreativ vinner. Och är det nåt som får mig att tappa lusten så är det tävlingsmoment. Fy, jag hatar tävlingsdårar. Vill inte bli en sån.

Jag vill absolut inte finnas med i såna sammanhang.

Jag skriver mina inlägg efter vad jag håller på med och vad som vill ut. Har gjort. Nu kan det ibland kännas som att jag ska göra nåt för att ha nåt att skriva om och då är jag inte på rätt spår. Då lever inte bloggen för mig utan jag för bloggen och det är ju stört!

Jag tror antagligen inte själv på att jag ska sluta, för det är verkligen enormt skoj att ha sin blogg för att uttrycka sig med. Att ha kvar och kika tillbaka är också skoj. Jag har precis passerat 3900 bilder. Snart 4000 bilder!

Jag skulle behöva katalogisera alla inlägg bättre...De flesta inlägg ligger i kategorin "inredning" för att det alltid nästan är med en inredningsbild oavsett vad jag skriver om. Så det är svårt att hitta något specifikt om jag söker.

Det är som med allt annat i mitt liv. Mitt sätt att leva skapar ett slags minikaos, var jag än drar fram. Så även i bloggen.

Kanske borde jag starta om från scratch. Döpa om mig och starta en helt ny blogg. Kanske här på Bloggagratis som jag kan. Få ordning och reda från början. Stajla om mig. Vete skrutt vad jag ska göra. Men olustkänslorna när jag öppnar bloggen på morgon är inget kul. Förr har det varit det bästa med dagen nästan, att få öppna bloggen och se vad som hänt. Det är inte den tjusningen längre. Det beror förstås också lite på kommentarstorkan. Det är inte många som orkar ge respons. Jag förstår dem. Allt är redan sagt. Som tur är finns ni tappra själar som håller min blogg igång. Utan er raringar skulle jag nog slutat för länge sen. 

Det är en milstolpe jag nått till kanske. Dags att byta väg, eller att ge upp eller att hoppa på en buss och bara dra iväg från alltihopa och eventuellt komma igen senare med nytt mod i bagaget.

Samtidigt vet jag att så länge jag lever detta liv med närheten till datorn kan jag inte hålla mig från att blogga. Det är för beroendeframkallande. Jag klarar inte av att bryta beroendet. Men då kan det fortsätta trots att jag inte tycker det är kul längre. Eller skriver uselt som en kratta.  Inget bra alls.

Hej! Jag heter Persilja och jag är bloggolist.

Fast jag tror jag vill fortsätta vara det, men jag vill komma från de olustkänslor den gett på sista tiden.

Kanske är det bara det gamla vanliga, pms...

Eller jo, jag vet att jag har det, och då kan jag väl aldrig se något annat än i svart...

Skit vare samma. Vilket underligt inlägg det här blev då!

Jag funderar på att sluta, men kommer som vanligt inte att klara av det.

Så då borde jag försöka hitta tillbaka till glädjen istället. På nåt sätt.

Sluta känna att jag bör publicera något, för det kan jag göra ibland. "The Show Must Go On" på nån vänster.

Jag måste hitta tillbaka till glädjen.

Jag måste fråga er läsare om ni märker av något av vad jag nu skriver. Har min blogg tappat glädjen, stinget, lusten? Är den upp och ner. Eller jämn och likadan hela tiden? 

Märker ni att (om) jag trampar vatten?

Händer det att ni går in här och tänker guuuuud så tråkigt, fort ut härifrån?

Ni som följt med länge, har jag ändrats mycket?

Tänk nu på att jag är i känsligt läge (pms) så ta´t lugnt i kritiken annars eldar jag upp hela bloggen i ett nafs. (Läs: Jag vill bara höra berömmet, hahahaha!)

Mejla gärna om ni känner att ni orkar. Så kan vi ta kritiken lite tyst så där så att inte alla kan läsa vad vi pratar om.

Jag behöver feedback. Nu är jag här och gnäller igen. Jag skäms! Varje gång jag har pms har jag börjat blanda in er. Snacka om familjärt!

Bäst att sluta nu innan jag förstört fööör mycket. Over and OUT! (Fööörlåååt!)

Jag hittade en alldeles underbar text som jag bara måste visa för alla som vill se.

Själv är jag en som har svårt att uttrycka mig med få ord. Jag behöver alla mina ord för att komma fram till vad jag vill. Min beundran blir enorm inför alla de som kan uttrycka sig med få ord men ändå skriva vackert och insiktsfullt.

Läs och njut:

Det finns en tid för kraftfull galenskap och för nätter utan slut. Så som det finns
en tid för tankar som inte vågat bli tänkta, för dagar i stillhet och för jäkligt mycket mod.
I den rosa gryningen kan jag höra ett hjärtas bortglömda sånger och jag ler till
det outtalade som värker sig trött i alla mina inre rum. Jag är där jag står och allt har
en nyare nyans av liv. Nu är jag vanvettigt förälskad igen. Förälskad i livet.

Poeten hittar ni HÄR.