Det var många som reagerade på mitt inlägg om barn. Det talar för att det är ett ämne som det inte talas särkilt mycket om.
Barnlöshet. Eller svårt att få barn. Missfall. Varje gång jag pratat om mina missfall eller om hur svårt vi hade att få våra barn får jag alltid förvånande många runt omkring mig som också haft missfall eller haft svårt att bli med barn. Fast de har aldrig sagt nåt.
Det är inte så lätt att ta upp.
Ofta kanske man får missfall innan man hunnit bubbla om babylyckan för någon annan. Man villl vänta tills det är helt säkert innan man säger nåt. Och då känns det ju konstigt att berätta om missfallet om man inte ens berättat om graviditeten.
Jag har haft tre missfall.
Det första fick jag efter att ha kämpat några år med att bli med barn. Vi var i Singapore när jag insåg att jag var gravid och gjorde g-testet. Jag glömmer aldrig den pirriga känslan när jag gick omkring i Singapore och sökte ett Pharmacy som sålde g-test. Kom inte ihåg vad det hette heller (pregnancytest) så jag fick gestikulera mot magen och tjejen på apoteket sken upp och sa "aaah! bebé!!!" Jag hade tusen fjärilar i magen och tolkade alla "tecknen" poitiva att NU var det sant! Det var inte bara resfeber och värmen och allt annat jag skyllt på för att mensen var sen. Nu hade det hänt!
Och mycket riktigt. Morgonen efter gjorde jag mitt livs första positiva graviditetstest och jag har aldrig varit så lycklig!!!
OCH orolig.
Efter det kom oron. Tänk om det går åt skogen? Vi som var ute på långresa och plötsligt ville jag bara hem och inte göra nånting äventyrligt alls.
Så blev det inte.
Vi fullföljde vår resa som blev ganska strapatsrik med studentuppror i Thailand med militärer överallt och utegångsförbud och bensinbomber och en massa annat.
Men när jag var i vecka 13 och lyckligt hemma igen började jag blöda lite lätt och fick panik.
I en vecka kom det små droppar blod och oron var massiv. Till slut den 23/6 fick jag åka in akut och fick där beskedet att fostret inte levde. Fick åka hem och genomlida missfallet. Efter en natt med olidlig mensvärk och miljoner tårar kom en decimeterstor blodig klump ut. Det som skulle ha blivit vårt första barn.
Jag var helt otröstlig.
HELT OTRÖSTLIG.
Det var som att jag visste att nu skulle det ta tid. Om det ens skulle bli nån mer graviditet. Då visste jag ju inte vad jag vet idag.
Morgonen efter fick jag åka in och skrapas. Blev nedsövd och på uppvaket låg jag med gräslig värk i magen och fruktansvärd värk i själen. På uppvaket rullades då en nyförlöst mamma in, akutsnittad. Och med henne kom mannen med deras nyfödda barn. Han presenterade deras nyfödda barn för henne. Bakom deras draperi utspelades den största av lyckor och bakom mitt låg jag och lyssnade och ville inte leva längre.
Efteråt har jag känt en vrede mot den klantigheten. Snacka om okänslighet!!!
På samma uppvak låg en medelålders kvinna också, kanske en som fått operera bort livmodern på grund av cancer eller nåt.
Jag vet inte om det är så längre, kanske har de olika rum nu för tiden. Det här är ju mer än 15 år sen. Man kan ju alltid hoppas.
Efter det missfallet var jag mycket deprimerad. Tappade gnistan helt. Blev helt apatisk och mådde inget bra. Hela sommaren mådde jag så. Det som skulle bli en ljvulig sommar med en gryende graviditet blev en svart sommar. Jag minns inte mycket.
MEN, i augusti ryckte jag upp mig. Bestämde mig för att jag måste vända detta och jag och maken började nosa på detta med adoption. Jag fick något att "bita i". Det hjälpte mig att komma upp ur det svarta, negativa hål jag ramlat i. Vi insåg snabbt att man måste vara gifta för att få adoptera och med liv och lust ställde vi till med bröllop.
Efter tio år tillsammans gifte vi oss i kyrkan och hade fest.
Det var som en nystart.
Samtdigt levde ju hoppet om att få bli med barn, men vi hade en bakdörr nu också. En reservplan så god som någon. Jag ville verkligen ta emot ett adoptivbarn. För mig hade det inte varit någon skillnad. Det tror jag inte det är för någon. Barn som barn. Väntan på ett adoptivbarn är bara en annorlunda väntan. Man känner ju inte barnet i magen bättre än ett adoptivbarn.
Åren gick, vi betalade in oss och stod i en kö som var lång. Men vi stod där, hoppet fanns. Vi gjorde något. Likväl var jag lika förtvivlad varje månad när mensen kom. Förtvivlan kom av att det förbannade hoppet alltid dök upp som ett brev på posten. Varje gång kände jag tecknen. Var jag inte lite öm i brösten? Var jag inte lite yr? Luktar inte allt väldgit starkt? Jag hann fanstisera långt in i en graviditet varje gång. Så därför blev fallet högt varje gång. Alla ni som varit i den här sitsen vet nog hur det är. Ni andra kanske inte alls förstår hur man kan lura sig så hela tiden.
För att göra en lång historia kort fick jag plötsligt fyra barn på sex år. Snacka om ketchupeffekten! Mellan nummer två och tre kom ett missfall. Ganska odramatiskt. Väldigt odramatiskt.
Missfall nummer tre fick jag rätt nyligt.
Råkade bli med barn och kände mig faktiskt mätt på barn även om jag kan "skoja" om bebissug och så. Jag fick skrämselhicka faktiskt först. Jag skulle ha varit nyss fyllda 45 när barnet skulle födas.
Men som alltid med mig har jag funnit mig i vad livet bjuder och jag blev med tiden väldigt glad mitt i all förskräckelsen.
Fast överallt såg jag gamla mammor och kom på mig själv med att tänka "är det en mamma eller en mormor..."
Jag skulle bli en sån som alla trodde att det var mormor som följde till skolan. Fast det struntade jag i. Tänkte att det är bara alla inskränkta åldersrasister som tänker så och så var jag bara genuint glad.
Sen kom missfallet.
Jag blev jätteledsen eftersom det verkligen var sista chansen. Jag skulle aldrig låta "olyckshändelsen" hända igen. Det visste jag.
Nu när det gått ett år nästan är jag ärligt bara GLAD att naturen rensade bort det barnet. Det kan låta lite grymt men jag tror att det hade kvaddat den homogena syskongruppen. Det hade kvaddat min kreativitet. Kanske. Det vet jag ju inte. Men det är så jag tänker. Jag har alltid sagt att jag inte vill ha några sladdisar. Det är bara för föräldrarna det är bra-för syskonen är det inte lika kul. Så har jag tänkt.
Sen hade jag ju fått byta namn på bloggen; fembarnsmamman!
Så detta var historien om mina tre missfall.
Matmamman
22 februari 2008 15:04
Tack för att du delar med dig... jag är fortfarande så berörd av det du skrivit! När jag läste detta så rullade tårarna och jag får en ledsen klump i magen, för jag kan så väl känna din smärta.
Så grymt och fruktansvärt tanklöst att de lät dig ligga på uppvak tillsammans med nyförlöst kvinna! Så gör man inte längre, kanske ingen tröst för dig att veta, men i alla fall. När jag fick mitt missfall nr 1, och skrapades, var personalen på uppvak fantastisk. Egentligen var det bara den där läkaren som var hemsk. Men tyvärr minns jag ju henne så tydligt...
När min dotter föddes blev jag akutsnittad. Personalen på förlossningen informerade mig om att jag skulle bli tvungen att ligga på uppvak efteråt, trots att jag skulle få vara vaken under sjäva snittet. Jag fick panik, inte uppvak som påminde mig om missfallet! De sa också att jag inte kunde räkna med att min bebis skulle få komma dit och hälsa på, eftersom det kunde finnas någon på uppvaket som blivit skrapad i samband med missfall. Jag tyckte mitt i allt kaos att det var bra. Idag vet man bättre. Fast det hjälper ju inte dig och alla dem som fått genomlida liknande situationer.
Så sorgligt också att höra om ditt senaste missfall. Men också skönt att du kan känna att det kanske var bäst så. Återigen, tack för att du valt att berätta om dina missfall, jag tror det hjälper andra att göra det. Jag har också erfarenheten att andra berättat om sina missfall, när jag gjort det. Varför ska man inte få göra det? Man behöver ju massor av stöd och omtanke. Egentligen är det ju så knasigt det här, att dölja de första tolv kritiska veckorna av en graviditet. För det är ju då man är som mest känslig och nojjig över vad som kan hända. Jag kan inte låta bli att undra om det varit så här om det vore män som var gravida, hihi!
PS: Jag har nog slagit rekord i att ha tagit upp plats i ditt kommentatorsfält idag! Faktiskt inte riktigt meningen, det bara blev så!
Persilja
22 februari 2008 15:10
Matmamman: Tack du också! Och du tar en underbar plats så fortsätt med det! ;D
Idag har jag inga sorgsna känslor kvar. Det gör inte ont att tänka tillbaka. Jag har ju blivit fyrdubbelt kompenserad!!! Det kanske inte framgår av inlägget. När jag skrev kastas jag tillbaka till hur det var då. För jag minns det ju. Det gör mig jätteglad att de tänker lite mer idag!!!! Hurra! Hoppas de gör det på alla sjukhus!
Charlotte
22 februari 2008 15:30
Jag blev alldeles stum när jag läste ditt inlägg här idag - jag hade turen att bli med barn väldigt lätt och fick två söner med kort mellanrum. Jag ville så gärna ha fler barn men det blev inte så, inga missfall men min make ville inte ha fler trots vi pratat om det. Det var så mycket annat som han tyckte var viktigare så sorgen kan se ut på olika sätt. Idag har jag förlikat mig med ödet att jag inte fick fler barn men det tog väldigt lång tid och många år innan jag kunde tänka på det utan att bli ledsen. Jag hade drömt om många barn sedan jag var liten. Missförstå mig inte, jag är så glad att jag fick mina söner.
http://charlottas.bloggagratis.se
therre
22 februari 2008 15:37
Sedan beror det väl på var sladdisgränsen går? Jag känner att det är för min DOTTER jag inte skaffar mer barn nu (hon fyller sex i år) därför att jag vill ge henne all tid jag kan och förmår, inte tvinga henne att växa upp så fort för att jag har ett annat barn att ta hand om, har man en bäbis säger det sig ju självt att man inte har lika mycket tid för det första barnet som man haft tidigare :)
http://www.therre.se
Persilja
22 februari 2008 15:38
Charlotte: Tack för att du ger detta en ny infallsvinkel! Det kan ju vara så också! Jag vet en familj där mannen vill ha fler men kvinnan nöjer sig med ett. Det är en stor och svårhanterbar srog för honom. För hur ska han kunna hävda att det skulle gå bra med en till när det är hon som måste bära och föda barnet. Jag förstår visst att du sörjer att du inte fick flera när du så gärna ville. Det förringar ju inte din kärlek och tacksamhet för de barn du faktiskt fick! Det finns ju också de som till exempel längtar efter en dotter som har en massa söner. Det är ju lite tabu också. Eller tvärtom. Kram och tack!
Persilja
22 februari 2008 15:49
Therre: Klokt tror jag. Jag kände samma, det blir tufft för de större att bli stora fort. Själv fick jag och min bror en lillasyster när vi var 6 och 8 år och som barn tycker jag inte det var så lyckat. Nog blev man bortglömd alltid!
maloppa
22 februari 2008 16:47
Tack för att du delar med dig. Precis så kände jag oxå när jag började prata m andra människor. Jag var inte den enda som råkat ut för detta men varje missfall är ju en tragedi även om man får kommentarer som att "det var ju inget riktigt barn ännu". Jo, för mig var det det. Jag förlorade en framtid med det barnet och mina drömmar varje gång jag fick missfall. Har oxå haft tre stycken. Ett av dom var en tvilling till min största kille, en dog och en fick leva kvar. Har inte kunnat glädjas åt någon av mina graviditeter förän efter vecka 30 då det var "säkert" för barnet att födas. Hade ångest varje gång jag skulle gå på toa och minns min oro under graviditeterna med fasa.
Skulle gärna vilja ha en tjej men maken som har tre barn vill absolut inte ha fler och nu när alla fem börjar bli stora känner inte heller jag för att börja om. Då gör jag hellre som du och lånar bebisar, mina syrror ligger tio år efter mig så där finns smått att pussa på.
Ännu en gång tack för att du delar med dig!
http://maloppas.tradgardsblogg.se
fjellan
22 februari 2008 19:03
OJ,va det Du skrivit rör upp många känslor i mig!
Måst nog sortera dom lite, innan jag kan få dom på pränt. Ber att få återkomma...
:0{
Persilja
22 februari 2008 21:35
Lilla My: Kram tebaks!
Persilja
22 februari 2008 21:36
Maloppa; Det är ju bonus när syskonen ligger lagomt efter!!! Kram!
Fjellan: Välkommen tillbaka.
Marie
22 februari 2008 23:01
Det var absolut det bästa jag har läst.
Jag sitter här och storbölar, men jag behöver nog det känns det som.
Tack.
Emma
22 februari 2008 23:42
Jag blev väldigt tagen av ditt inlägg. Jag har aldrig blivit gravid (nog bra med tanke på att jag endast är 18 år) men jag längtar efter barn så otroligt. Men iaf, jag blev tagen!
Lisa
23 februari 2008 00:34
Vilka fina inlägg du skriver och vad intressant att se att det berör så många och att många har personliga erfarenheter att dela med sig av. Oftast så tror man att man är ensam om sina känslor, men så är det ju inte ser jag nu. Jag har själv fått två missfall, men försöker att inte oroa mig för att nästa graviditet ska sluta på samma sätt, fast det inte är lätt. Jag kan förstå att ni skaffade fyra ungar, när det sen gick! Jag skulle väldigt gärna ha många barn, men får jag bara ett så blir det bra, och får jag inget så får jag ta itu med det, än finns det lite tid kvar.
Persilja
23 februari 2008 08:53
Marie: Vad gullig kommentar! Kram!
Emma: Vänta inte för länge, ett råd från en "gamling" ;D Men du behöver ju inte köra rally heller. De kommer när de kommer. Lycka till! Kram!
Lisa: Jo, man får vara glad för vad man får. Det kommer att gå bra!!! Se på mig! Men jag förstår en oro. Det följer liksom med. Synd att man inte kan koppla bort den. Kram!
helga
23 februari 2008 16:33
Jag har gudskelov inte haft några missfall... Däremot har vi fått hjälpa naturen på traven för att få några barn alls. Vi stod också i adoptionskö och bestämde att det barn som kommer först blir det. Vi fick slutligen våra två barn genom insemination och är så glada och tacksamma att de kom till slut efter flera års kämpande!!!
http://www.helga1.bloggagratis.se
Sissi i Norge
23 februari 2008 18:29
Jeg har også mistet ufødte barn, og jeg blir så provosert over at man ikke kan få sørge i fred og ta den tid det tar å komme over sorgen. Jeg hadde to barn da jeg mistet nr 3...skal sorgen bli MINDRE fordi man alt har to? Jeg sørget lenge, kanskje mye fordi det viste seg etter den obligatoriske utskrapningen at jeg fremdeles var gravid - utenfor livmoren, så to uker etter den måtte jeg opereres. Gynekologisk avd lå i andre enden av fødeavd, så mens jeg lå og gråt over mitt mistet hørte jeg andre sine nyfødte barn..
En gang delte jeg rom med ei som var så glad for at hun hadde valgt abort, for hun ville ikke ha barn, det passet ikke, det var deilig å bli kvitt en slik byrde....mens jeg kunne gitt år av livet mitt for at mitt eget skulle få bli født...
Jeg har i dag 4, og kunne IKKE tenkt meg flere, selv om jeg hadde hatt mann OG ikke var sterilisert etter nr4. Valgte det pga veldig vanskelige og tunge svangerskap.
Dersom jeg NÅ hadde funnet en kurv med baby i på trappen med lapp om "Ta vare på meg" hadde jeg nok skyntet meg å flytte kurven på trappen til naboen heller... Alt til sin tid.
http://sissi-mor.bloggagratis.se
malin
23 februari 2008 22:25
Jag blir tagen av din berättelse, men jag ser också glädjen i den!
Jag har också haft ett missfall, och även om jag har haft oerhört lätt att bli gravid, så är ett missfall en sorg och en saknad.
http://pillris.blogg.se
Persilja
24 februari 2008 07:40
Malin: Ja, du läser rätt, det finns massor av glädje NU. Allt är glömt. Allt känns som om det fanns en mening, varje gång det känns tufft, för det göööör det ju att ha fyra barn, då har jag nog orkat det där lilla extra just för att jag vet hur vi kämpade för detta.
Ellasmamma
25 februari 2008 09:13
Jag är glad och tacksam över att du orkar skriva och dela med dig av detta tunga ämne.
Det är tröstande att läsa om andra som också har haft liknande erfarenheter som jag. Jag hade två tidiga missfall (V7 och V11) och tyckte nog att det borde väl inte vara så farligt, men i efterhand har jag insett att jag efter det föll ner i en depression som efter en tid ledde till att jag gick i väggen. Idag har jag ju Ella och en bonusdotter och är oerhört glad över dem. Jag vill gärna ha en till liten att dela mitt liv med, så nu är jag besviken varje gång mensen kommer. Förhoppningsvis blir det snart ett syskon till, men det finns ju inga garantier.
Tack än en gång...
http://ellasmamma.blogspot.com
Persilja
25 februari 2008 09:42
Ellasmamma: Jo, det påverkar mer än man tror. Det är ju trots allt ett liv som slocknat, man hinner ju bygga upp ENORMA förhoppningar och en ENORM längtan på bara några dagar, hur mycket har man inte byggt upp tornen, bergen på ett par veckor, och mer för varje vecka. På tre månader är man ju lika långt mentalt förberedd som i slutet. Så att förringa ett missfall är helt fel. Sen kan ju situationen avgöra hur mycket man reagerar. Är man barnlös gör det ju mer ont. Eller om man hållt på länge länge. Sen tror jag omställningen rent kropplsligt har en inverkan också. Hormonomställningen. Det är ju vida känt att man kan få förlossningsdepression, så varför inte missfalldepression????
dorotea
25 februari 2008 14:53
Tack för att jag fick läsa om ditt missfall! :-) Jag önskar mig mer prat om missfall bland levande, barnalstrande människor. Döden är så nära när livet är helt nytt. Jag tror att vi skulle bli bättre människor om vi erkände döden. Jag har skrivit mycket om mitt missfall i min blogg. Jag känner mig som en klokare människa nuförtiden! :-)
http://dorotea.bloggagratis.se
Leia
24 januari 2010 22:56
Jag känner igen varje ord du beskriver, varje känsla,
fast jag önskar att jag inte alls visste vad du talade om..
Att drabbas av missfall är så svårt, och jag tror på något sätt att det är vi kvinnor som drabbas hårdast?? Männen "är inte pappor" förrän barnet är fött- så sa en kollega till mig en gång, och jag undrar ibland om hon hade rätt....
http://djuptinuti.blogg.se
Seossvaxa.blogspot.com
23 februari 2011 09:57
Googlade på missfall och blogg och kom hit. Genomlider just nu mitt andra uteblivet missfallet, på raken. Paniken och ångesten är fruktansvärd o vet ej hur man ska orka gå vidare. Tack o lov, hur hemskt det än låter så, är jag inte ensam i min sits. Att det finns fler som genomgått sånt här ger mig lite lite mer kraft. Tack.
Persilja
4 mars 2011 15:46
Jättemånga har varit med om detta men få pratar om det. Många kramar till dig, vet hur lessen du är just nu! Lycka till!
Jenny
11 februari 2012 16:47
Hej
Vill bara berätta att det visst händer att mammor med nyfödda vistas på uppvaket tillsammans med dem som blivit skrapade efter missfall. Hände mig i okt 2011. Fick ligga nästan 3 timmar och vänta innan det blev min tur och nästan 2 timmar efter uppvaknandet mitt emot en kvinna och hennes nyfödda, missnöjda bebis. Kvinnan hade alldelles säkert gått igenom något jobbigt men HUR kan man göra så ?!!! Fick inte stöd av någon i personalen, fick inte veta något om vad som skulle hända eller när det var min tur. Fick gråtande berätta vad jag gjorde där 4 ggr för olika yrkesgrupper och studenter. Min kille fick inte vara med för det var en kvinnoavdelning.
Historien började med att vi fick veta att vårt efterlängtade barn inte levde längre under ett rutinultraljud i v 13. Vi hann få se det på skärmen och blir superstolta och glada..... sen blir historien väldigt tråkig... orkar inte berätta alla turer. Kämpade mig dock tillbaka och kände lite positivitet efter julen. Blev gravid igen i slutet av januari och vi fick äntligen känna lite hopp och glädje igen tillsammans med oro såklart. MEN missfall igen förra helgen. Denna gång inte lika fysiskt jobbigt men psykiskt otroligt tungt. Har tappat fotfästet helt. Ingen läkare/gynekolog vill ta detta på allvar. Allt är bara naturens gång....
Persilja
12 februari 2012 16:09
Det var tråkigt att höra att det fortfarande inte finns empati nog inom sjukvården! Ledsamt att läsa din upplevelse. Jag önskar verkligen att det kommer att funka för er. Ett tips! Ljug för sjukvården. Säg att du haft fler missfall än två. Säg att ni har försökt dubbelt så länge som ni faktiskt försökt. Då sätter de igång utredningen. För det är ingen mening att vänta. Lika bra att komma in i ruljangsen. Blir det ett barn på naturlig väg under tiden är det ju bara att hoppa av. Jag håller tummarna fast jag inte känner dig!
