Enchanted

21 januari 2007 12:02

Åh, jag kommer ihåg hur jag var i trettonårsåldern ;)

Men det låter jättemysigt att bo på landet! Det skulle jag absolut kunna tänka mig, förutsatt att det inte var allt för långt till närmsta stad. Och jag trivs bäst i öppna landksap, så jag får väl se till att träffa en skånsk bonde haha :P

liten

21 januari 2007 12:23

Krama om din son från mig så mycket. Jag hoppas verkligen att han kommer att fixa kompisar och skolan. Förhoppningsvis så är det en sjua som dom har blandat med andra sjuor och då går det säkert lättare att få nya vänner. Och du, det blir säkert jättebra för er alla tror jag. Så ge en storkram till dig själv oxå från mig!

Lotta

21 januari 2007 16:16

Jag är 45 nu, men minns fortfarande med stor ångest när min mor tvingade familjen att flytta när jag var lika gammal som din son är nu. Jag kan helt ärligt säga att så sviken och så utsatt och så oälskad som jag kände mig då har jag aldrig känt mig efter det. Min mors beslut har präglat hela vår relation, jag upplevde starkt att mitt välbefinnande kom långt ner på listan av saker hon prioriterade. Så är det alltjämt. Hon hade kunnat välja att vänta 5-6 år och sedan bosätta sig där hon ville när vi barn var på väg ut, istället tvingades vi ut ur vår våra liv, skola och våra kompisrelationer vid en tid i livet när absolut inget är viktigare än just det. En vuxen kan välja, men som barn tvingas man bara acceptera. Jag upplever det fortfarande som oerhört själviskt av henne. Jag avskydde det, speciellt eftersom miljön vi hamnade i var så fin så fin, precis som för er, och jag förmodades vara så tacksam över hur fint och bra allting var. Jag tvingades att bo där i 6 år tills jag kunde flytta till eget, och det blev aldrig hemma för mig. jag längtade tillbaka till mitt hem, det jag tvingades lämna varje dag i många år.
Jag hoppas verkligen att du vet vad du gör. Du får nog räkna med en son som vantrivs och känner sig precis som jag gjorde, med allt vad det innebär. Han hotar att bli knarkare, det kommer han säkert inte att bli, men han kommer säkert hålla sig hemifrån så mycket han kan. räkna inte med hans förtroende på ett bra tag. Jag hoppas för er bådas skull att det går över, för så dåligt som jag mådde hoppas jag att han slipper må. Men om han nu inte kommer över er flytt, skyll då inte på någon annan än dig själv. Jag har tre barn själv och vi har valt att inte flytta med dem, trots att vi bor trångt och har långt till jobbet. När diskussinen kommit upp har vi sagt att vi flyttar ingenstans om inte alla är överens. Tills dess lever vi hellre med barn som delar rum men känner att de har ett hem som ingen tar ifrån dem mot deras vilja. Jag pendlar hellre 1 timme i varje riktning till jobbet än har olyckliga ungar.
Lotta

Fru Fundersam

22 januari 2007 15:14

Man kan aldrig skydda sina barn mot livet. Det kommer framgångar och motgångar hela tiden. De måste lära sig att hantera livet ... Man kan bara göra det man tror på. Och nu tror du på att flytten är det bästa. Du har ju ett stort ansvar att ta hand om dig själv. Du ska vara LYCKLIG och stark för att kunna ge dina barn trygghet och stöd.
Och vem har sagt att din son skulle må bättre om ni bodde kvar, utan jobb ... med en mamma som längtade efter landet och skönheten och ron och glädjen.
Det går inte att få alla att tycka exakt lika. Men du kommer säkert att klara av att vara juste mot din son. Han är rädd nu och använder lite fula trick mot dig. Vill få dig att känna skuld. Men den ska du inte plocka upp. Prata istället vid tillfälle om hans rädsla.
Det är vad jag tror.
(Jag har fattat svåra beslut jag med ...)

Tant Grön

6 augusti 2008 22:19

Ja när det inte finns nya inlägg så får jag väl gotta mig i den gamla, även om jag redan gått igenom det mesta tidigare. Ja det var hårda ord och inga visor på kommentarerna här. Jag har ju inte så stora barn som går i skolan ännu, men jag minns ju hur det var att vara barn och flytta och byta skola. Vi ar ju alla olika, jag tycker det är kul och spännande med nya saker och nya platser. Jag får lite aningens ångest om jag tänker på att jag ska bo på samma plats i samma hus för resten av livet. Men men, det här var ju några år sedan nu och det verkar ju ha gått jätte bra med flytten och all den omställning som kommer med det.