Detta är min favoritkrukväxt! Skir och med vackra ljusgröna blad. Har en röd och en benvit som är snart åtta år gamla. Varje vår klipper jag ner dem och så blir de mer och mer kraftiga för varje år. De är lätta att dra upp från frön. Idag MÅSTE jag sätta om pelargoner och malvor! Har dragit på det i en oändlighet.
Det är roligare att sitta och svära över photoshop! Har nu lyckats infoga text i bilderna och välja färg osv... Men det jag verkligen vill kunna, att klippa och montera och göra snygga ramar och sånt, dit har jag inte lyckats ta mig ännu. Grrrr! Har för dåligt tålamod. Och för lite tid. Tvätthögen växer för var dag, magarna kurrar alla dar, solen skiner och lockar ut oss...Att sitta vid datorn känns som slöseri med tid. Men det är ju så roligt!!!

Den här stunden, på natten, när alla sover, är en av de bästa för mig. Ingen som stör. Alla mår bra, ligger i sina sängar. Jag kan verkligen slappna av och bara vara. Då kan jag känna att det är slöseri att gå och sova. Bättre att njuta av friden jag känner av att höra allas snusningar och det totala lugnet. Och internet är öppet! Jag kan besöka vilka sidor jag vill. I lugn och ro. Jag kan ta sovmorgon imorgon och sitta uppe en stund till. Härligt!
Detta är frihet!
När jag är i min stuga på somrarna har vi ingen dator. På många, många veckor! Vi hade till för nåt år sen inte ens ström. Första veckorna känner jag ett sug och lite tomhet. Sen släpper beroendet och jag upptäcker att jag finns fast jag inte får mejl och kan surfa på internet. Sen när hösten kommer och vi flyttar hem igen då erövrar vi datorn igen och snabbt är man fast igen.
Men detta leverne är en epok som är slut nu. I och med flytten till samma stad som vi har stugan i blir ju "hembesöken" tätare. Vi kommer nog inte att bo i stugan på samma sätt som förut. Vi kommer att utnyttja den på ett annat sätt, åka dit nån dag då och då. Barnen kommer säkert att börja vägra stugan. Stanna hemma medan vi åker till "pörtet". Trist, men en ofrånkomlig utveckling.
Nu har vissas snusningar övergått i betydligt starkare tongångar. Snarkningarna dånar ner från trappen. Jag tror nog det blir soffan i natt! Om jag ska kunna sova. Skulle vara intressant att mäta decibelen nån gång. Han som snarkar tror inte att det alls låter särskilt högt.

Trodde 8-åringen sov. Men nyss viskade han; -Mamma, hur fort springer en krodkodil?" Och efter en stund "Vilka är de farligaste djuren?" Första frågan kunde jag inte svara på, bara att jag trodde att de faktiskt var rätt snabba när de sprang ner i vattnet. Och på andra frågan svarade jag att jag trodde det var vithajen, lejonet och tigern. Inte så vetenskapliga svar, men sonen blev nöjd och ligger nu tyst och funderar vidare. Får se om han somnar eller har fler frågor till sin allvetande mamma. Tänk att han har sån tilltro till mig! Vilka frågor som helst får jag och alltid försöker jag ge ett så bra svar som möjligt. Jag vet ju att jag snart blir puttad från min piedestalplats när han så småningom upptäcker att jag inte alls vet allt. Snart ifrågasätter han allt jag säger istället. Det gäller att passa på att njuta av att få vara ett levande uppslagsverk!
Nu måste nog lillvännen sova. Klockan är på tok för mycket för att en 8-åring ska ligga och grunna på krokodilfarter och annat. Bäst att släcka ner så att han får ro. (Sitter i hans rum.)
Bild: Älsklingsvaxduken i stugan.

Jaha, The Ark vann inte helt oväntat. 6-åriga dottern såg det som en personlig strid mellan mig och henne och blev rasande när "jag" vann. Hon höll på Sanna Nielsen. (Jag på the Ark då...) Hon är inte världens bästa förlorare! Det tog någon timme innan friden lade sig i fyrabarnshemmet. Suck!
Min dotter är verkligen en tuff brud i presentförpackning. Hon älskar tjejiga kläder och särskilt popstjärnekläder. Så hon röstade mycket på "looken" på artisterna. Sanna Nielsen var väl den hon tyckte var mest popstjärnelik. Men man ska inte bedras av hennes feminina yttre. Hon är tuffare än den tuffaste. En riktigt kampsporthund. En pitbullterrier när det vill sig! De tre storebröderna vinner hon över närhelst hon vill. Eller så lindar hon dem runt fingret...
Det skapar ibland en hel del gnissel, särkilt hos yngste brodern som är en mjukis. Han har alltid varit stor för sin ålder och släktar nog på sin farfar som är närmare två meter lång. Dock snäll som en krambjörn. Oftast. Om han inte blir retad. Då kan man snacka om "väck ej den björn som sover". Så ibland har vi stor kalabalik här! När store nallebjörnen vaknar till liv måste en vuxen ingripa för då är han så uppretad att han har svårt att hantera sin ilska.
Hugadaligen vad man får medla i bråk ofta. Jag vet inte om det beror på att de är så tätt inpå varann i ålder. (Det kom fyra barn på sex år i detta hem.)

När andra barn bråkar och föräldrarna ser olyckliga ut brukar jag säga "Tack och lov att jag får se att andras barn också bråkar!!!" med sån lättnad att de genast slappnar av.
Jag älskar när barn står och gnäller/skriker/ylar om godis vid kassan, eller när de gör allt för att reta gallfeber på varann i kön på COOP.
Hurra! Vi är normala! Halleluja!!!

Sen när ens egna sköter sig och visar syskonkärlek så är det ju så nära himmelen man kan komma!