Jag är 44 år. Har i alla mina dagar haft en mensperiod på ca 23 dagar. Jag har alltså haft mens var tredje vecka. Och PMS alltså väldigt ofta! Har knappt hunnit bli mig själv innan jag drabbats igen. Men nu har det börjat hända något. Förra gången hade jag 39 dagar mellan och nu denna gång har det gått 45 dagar och fortfarande har inget hänt. Är det så här klimakteriet börjar? Det är säkert dags, men jag har svårt att ta in att JAG skulle vara en klimakteriehäxa...redan! Det är en lite jobbig insikt. Men det här med åldersnoja är egentligen förfärligt! Vi som har förmånen att få bli gamla ska enbart vara tacksamma. Det finns de som dör unga. Så det borde vara något man firar istället. Hurra! Jag ska gå in i klimakteriet! Jippi!

Hade denna bild före växthusbilden och därför blev det fel rubrik...Önskebrunnen kommer nu.Nån som vill slänga i ett mynt?

Ja, då har jag varit och sett på huset. Första intrycket var faktiskt att det var mindre än vad jag tänkt när jag sett det på alla bilder. Både huset och tomten. Bilder gör alltid allt större. Men när mina ögon ställt om från kamerans bilder verklighetens blev intrycket bara postitivt. Efter att ha smält alla intryck är min övertygelse total! Detta är Huset! Vi har tittat på hus mer eller mindre aktivt i mer än åtta år. Och aldrig har det dykt upp ett som motsvarat våra önskemål bättre än detta. Det känns RÄTT. Så på måndag startar den eventuella budgivningen. Vi lägger ett bud och får se om de andra kommer med något. Hoppas vi är ensamma! DÅ får vi det kanske för vad vi bjuder. Blir det budgivning vet man aldrig vart det slutar!!!Så nu är jag helpirrig, rent nervös. HU!På tomten står detta magiskt vackra växthus. Jag ser mig sitta därinne, en ljus norrbottnisk, sommarnatt i en korgstol, omgiven av pelargoner, gurkor, tomater och levande ljus med ett glas rött vin i handen.

Tack för alla svar på min fråga! Ska nu testa om jag fattade. Gå in hos liten och läs hennes inlägg om parrelationer. Många kloka tankar där. Alla vill väl skratta ihop. Men tänk om det försvinner efter ett tag. När man har så mycket med sig i bagaget tillsammans att man inte KAN längre. Är det dags att "gå vidare" då och hitta någon ny att skratta med eller ska man ta tillvara det man har kvar. Man kanske har annat ihop. Förälskelsens tid är ljuvlig. Men den försvinner. Övergår till en annan fas. Man ger varandra trygghet, lugn, stöd, lojalitet osv. Det är så svårt! Man vill ha ALLT i en enda människa. Passion, bra sex, bästa kompis, affärspartner i familjenAB osv. Men kan en människa uppfylla alla ens drömmar? Kanske. En del verkar ju ha hittat "den rätte" där alla dessa kriterier uppfylls. Men jag kan ibland undra om det verkligen är sant. Min man uppfyller många av mina önskemål. Men inte alla. Och det har jag accepterat. Visst, när jag ser "perfekta" förhållanden där ALLT funkar kan man ju undra hur de gör och om man själv gör "fel". Om man har för låga krav. Samtidigt är det så många som "avundas" oss för att vi hållt ihop i 25 år. Som att det i sig är något att avundas. Vi kanske bara varit dumma. Vi kanske hade haft det MYCKET bättre var för sig. Men det kan man ju aldrig veta. Vi har haft det mest bäst, men en del dåligt. Kanske måste det vara så. Upp och ner. Att ha känt varann som riktigt unga och utvecklats bredvid varann alla dessa år ger ju också många svar på varför vi är som vi är. Om jag inte gillar en egenskap hos min man så vet jag ändå vad det är som gjort honom sådan. Jag förstår och därför kanske jag kan tolerera den. Är det nån som fattar vad jag säger?När jag ser kompisar skilja sig och skaffa nya partners så får jag ju följa dem genom alla faser. Skilsmässan, singellivet, nyförälskelsen osv. De lever ju absolut mycket mer varierat. Upplever mycket. Utvecklas säkert. Jag funderar mycket på detta. Vad som är bäst. Men att bryta upp efter 25 år och ha fyra barn och alla minnen ihop tror jag skulle kännas mer tomt än förnyande. Jag tror att jag skulle sakna känslan av att ha historien ihop. Att möta en ny man med ett "okänt" förflutet skulle kännas jättemysko. Men jag kan ju bara se det från mitt perpektiv. Därför är det så intressant att få läsa tankarna som liten har. Hon har ju ett annat perpektiv än jag.

Hur gör jag när jag ska skriva in en annan bloggare och man bara ska behöva klicka på den så kommer man in till den. Länka alltså. När jag skriver ut hela adressen funkar det ju (http://liten osv) men då syns ju ALLt det. Om jag bara vill att det ska stå Liten. Hur gör jag?Tack på förhand!

Fick tipset av liten.bloggagratis.se och gjorde Expressens jobbtest och svaret blev följande:"ReseledareDu är en god organisatör, har sinne för detaljer och lätt för att tänka konstruktivt."Jag blev förvånad. Tyckte frågorna var heldumma, rent fjantiga och hade svårt att välja svar, men resultatet på hur jag är stämmer förvånansvärt bra! Jag skulle dock inte vilja bli reseledare. Men lärare, regissör mm stod i närheten...klart tänkbara yrken. Jag är en jävel på att organisera! Ingen kan organisera som jag! Det blir man nog när man varit (i princip) ensamstående fyrabarnsmamma. Av bara farten. Livets skola. Synd man inte kan ta med den i sitt "cv". (Heter det så?) Meritförteckning alltså.Nu måste jag försöka pallra mig i säng. Tåget går 06.00 Måste stiga upp senast 05.20Godnatt.Bilden är från mitt vardagsrum. Vårt. Där det är nu. Det flyttar ju ibland...och ändrar skepnad.

Jag är nog jättetjatig nu, allt i min hjärna handlar nu om Huset. Ska bli skönt att komma dit imorgon. Se allt på riktigt. Känna atmosfären. Vi är faktiskt väldigt ense just nu, jag och maken. Båda vill försöka bli ägare till detta som kommit att bli vårt drömhus. Vi visste inte ens om dess existens för bara några dagar sen. Det är ju verkligen inte säkert att det blir vårt, men vi ska satsa så långt vi klarar. Vi har varit tillsammans som ett par i svindlande 25 år. Det låter så otroligt länge! Vi har hållt ihop. Det har inte varit roligt hela tiden. Vi har haft våra kriser men alltid verkat komma ur dem fortfarande tillsammans. Vi har aldrig hållt på med andra. Varit otrogna. Det är jag nästan 100 procent säker på. (Helt säker kan man ju aldrig vara.) Men såna misstankar har ingen av oss behövt känna. Vi har alltid varit lojala, trogna. Däremot har vi haft långa perioder när vi inte kunnat prata alls. Bara bråkat. Trötta småbarnsföräldrar som tappat bort varandra i allt vardagsslit. Att få fyra barn på sex år är tungt. Det är ett under att man orkar. Sexlusten försvinner, man orkar bara inte. Det enda behov man har är att sova. All tid man får. Sen kan man behöva tid för sig själv, vilket jag aldrig fått, och då tappar man bort sig själv mitt i alltihopa. När tredje barnet var några månader flyttade vi dessutom från Luleå till Kiruna för att maken skulle jobba med sitt företag. Jag följde med för att hålla ihop familjen. Vi kände ingen. Min man var tvungen att jobba all vaken tid. (Så är det att vara egen företagare. Man har inget val.) Ibland träffades vi endast på natten när han lade sig. Totalt utmattade. Båda två.Fjärde barnet blev till, (jo, vi orkade visst nån gång) och föddes och där nånstans i småbarnskaoset tappade vi verkligen bort varann. Han var mitt uppe i sitt drömjobb som slukade all tid, jag ensam med fyra små barn (alla under sex år) i en stad som inte har något att erbjuda rent socialt. Jag orkade nog inte ens försöka lära känna någon men sen är inte kirunabor sådär väldigt lättflirtade heller. Man kallpratar inte om ingenting med någon man inte känner! Det är ett otroligt slutet samhälle. Hursomhelst, barnen har skaffat sig ett socialt bra liv här och tiden har gått. Vi har nu snart gett 8 år av vårt liv till detta. Från början var det tänkt att vi skulle stanna max ett år. Sen blev det ett till, och ett till osv.Och förhållandet har INTE blivit bättre i takt med att barnen blivit större. Det har knakat rejält. Nyligt var vi nog båda inne på att något måste ske annars kommer vi att gå skilda vägar. Det tänkte vi nog båda. Outtalat. Tung tid att gå med såna tankar men inte kunna prata. Sen bara brast det en dag för att göra en seg, lång historia kort. Fördämningarna brast och jag rämnade och allt som inte sagts under lång tid blev sagt och vi kom på något sätt framåt. Vidare. Med den gemensamma visionen om att hålla ihop. Ur detta föddes idén att komma tillbaka i "triumf". Inte flytta tillbaka till vårt lilla radhus som vi mentalt lämnat för länge sen (hyrt ut), utan skaffa något nytt. Satsa. För vår egen skull. Vi har båda vantrivts i denna stad och det har tärt på oss. Det har varit riktiga hundår. Att återvända till ett för litet radhus som vi egentligen inte skulle kunna få till bra för sex personer, skulle ha känts lite som att återvända med svansen mellan benen (för att återigen använda en hundmetafor) och slicka våra sår.Köper vi istället ett annat hus, som vi ryms i och som vi tycker är rena drömboendet, då skapar vi på något sätt en vinnarkänsla. Vi har haft våra hundår då vi tillfogats diverse (mentala) sår men vi har fått ut något av det. Vi går framåt. Vi har utvecklats. Vi belönas. Det var värt det!Detta med Huset betyder alltså en hel del för oss. Det är inte bara ett hus. Det är en satsning på oss. På vår framtid. Det är en stor symbolisk handling. Nästan som att gifta om sig. Så det är nog därför jag är så uppjagad. Kom pötsligt att tänka på att ett gammalt hus betyder en massa arbete...Tänk om vi nu bara skapar ett NYTT sätt att tappa bort varann på...Jag tror inte det. Det känns rätt och vi har plötsligt hittat varann igen. Skulle vi inte få detta hus har vi iallafall målet kvar. Vi får bara hitta ett annat hus att projicera våra drömmar på.Och vi har haft hus förr. Vi är husmänniskor. Gillar att pyssla med sånt.Som synes är jag mästare på att se allt från alla vinklar och vrår. Jag kan vara otroligt blåögd och romantisk för att i nästa sekund se allt jättecyniskt och realistiskt.Det är ganska bra. Lägger in en bild på ett härbre. (Trodde det stavades häbre.) För ett sånt står på tomten till Huset. Imorgon ska jag gå in i härbret och huset och in på tomten. Månne vårt framtida Hus?