Det finns stämningar som inte går att ta på. Bilder jag faller för har oftast en stämning i sig som jag tycker om. Som Marias kök.

Jag kan inte peka på vad det är jag tycker så mycket om. Det bara känns att jag tycker om det. Väldigt mycket. Det är skön stämning bara. Jag vill sitta där och höra stadens ljud. De rosa och vita stolarna, den röda klockan, alla lappar och teckningar på kylskåpen allt känns äkta. Det bara känns att här lever någon ett riktigt liv. Och just därför är det så mysigt.

Den här bilden sätter igång min fantasi. Jag broderar ut mer om de som bor och lever här än vad bilden egentligen säger mig. Det är då det är en riktigt skön bild. 

Stämningen är dansk. Det är det finaste betyg jag kan ge. När något är riktigt riktigt mitt i prick, när jag trivs, när det är gemytligt då är det danskt. 

Häromveckan skulle jag försöka återställa en lånad långfärdskridsko till samma skick som vid utlånandet innan den lämnades tillbaka. Det hade alltså gått sönder lite grejor på den. 

Mannen vojade och ojade sig, ojoj det här blir dyrt, ojoj vi får lämna in den till lagning, vojoj det är dyra grejor det här, vojvoj, kunde du inte varit mer försiktig. Det sista vände han sig till sonen med. 

Sonen som lånat skridskorna blev sur, alltid samma klagomål, han hade ju bara åkt med dem. 

Jag tittade nämare på skridskon, insåg att det nog inte var något större fel, det behövdes bara en liten plastdel och en mutter. Jag tog med mig skridskorna och åkte till en sportaffär och frågade om inte den där delen skulle kunna ersättas med en ny med ett enkelt handgrepp. 

Mannen i kassan på sportaffären visste inte om det skulle gå att lagas, han skickade mig vidare till skidavdelningen, men jag behövde bara visa långfärdsskridskon för att han skulle skaka på huvudet och skicka mig vidare till jakt och fiske avdelningen. Där skakade de också på huvudet utan att titta på skridskon och jag hamnade där jag börjat, hos mannen i kassan. Han bestämdes sig nu för att titta närmare på skridskon och såg samma sak som jag, en enkel plastbit och en mutter skulle lösa problemet. Han tog med sig skridskon och försvann bakom ett draperi. Där befann han sig i säkert tio minuter för att sedan dyka upp igen. Han hade hittat en lämpligt tandad plastbit, skruvat fast den med en mutter men började med bekymrad ton förklara att det inte var så bra passform. Plastbiten var något för bred och behövde slipas ned lite lite grann. Han tittade mig djupt i ögonen och frågade bekymrat: Har du någon snickarkunnig därhemma???

Jag tittade på honom och sa spontant Men herregud JAG är snickarkunnig!!!!! Och tänkte samtidigt "snickarkunnig för att fila lite plast...suck".

Oj, så pass! sa han förvånat och blinkade lite skälmskt. (Suck!)

Jag satte mig i bilen, med de nu lagade skridskorna, åkte  dit de var lånade, lämnade tillbaka dem och började med att säga att de gått sönder lite...Här skulle jag precis fyllt på med att de nu var lagade men att det behövdes en lätt sanpappring på plasten för att få till passformen. Dit hann jag dock inte. Han vi lånat de av tog genast över och började säga Jamen det fixar jag det är inga problem.

Vad vill jag nu ha sagt.

Jo, att vara kvinna är många gånger, fortfarande år 2009, förknippat med hjälplöshet. Man blir behandlad som en mindre vetande. Man blir förringad. Jag får känslan av att bli behandlad som "jamen det ska du inte bry ditt söta lilla huvud med". Ibland. Naturligvis inte alltid, men allt för ofta. Jag är en kvinna som klarar mig själv hur bra som helst. Jag ber inte om "hjälp" i onödan. Ändå utgår ibland män att jag behöver hjälp. 

Har vi inte kommit längre än så???

Ofta känns det också som att männen vill göra saker svårare än de är. Som min Man som ojar sig i onödan som för att förstora problemen, mannen på affären som är bakom draperiet i tio minuter som för att visa hur mycket jobb han lagt ner och sen mannen som vi lånade skridskorna av som "fixar allt".

Allt är naturligtvis i all välmening, snällhet, men någonstans är det de gamla könsrollerna som spökar. Hade jag varit man hade jag bemötts på ett helt annat sätt från första början.

Någon som förstår min vardagsfrustration????

Det var jätteskoj att stajla ett hus.

Lätt och skoj.

Att ha en vit bas är verkligen bra! Färgerna sprakar bara desto mer. Det fick mig att längta ännu mer efter vår kommande uppfräschning av vardagsrummet. Tanken är att måla allt som är beige (väggar, spis, dörr och fönster foder, tak) i vitt. Vi väntar bara på sommarens isolering kring fönstrena då man ändå måste bryta bort alla fönsterfoder inomhus. Efter det kan vi börja operation uppfräschning. Längtar redan.

Egentligen kan jag inte visa något från stajlingen ännu men jag visar en liten sneakpeak.

(Jag hade sprejmålat en av barnens elefanter.)

Dagen var jobbig men kul. Jag är helt tom i huvudet nu. Känner mig verkligen som att jag gett allt. Blev nästan lite tom i bollen innan själva intervjun om "hur jag tänkt" var gjord. Så det är nog en hel del "dum blondin varning" på inslaget. (Förutom att jag inte är blond.)

En liten glimt till får ni. Resten kommer att kunna ses på webbteve. Jag kommer att länka dit. Första inslaget blir nu på tidsag och nästa inslag från idag kommer tisdagen därpå. 

Skööönt att det är över iallafall!

Så här såg bilen ut i morse. Jag använde kanske en fjärdedel av allt jag hade med. Tiden räckte bara till kök, vardagsrum och matplats.

Ser ni tidningsstället från Ikea där. Det som är limegrönt.

Det blev riktigt bra! Det är klätt med presentpapper och tapetklister.

En pennburk jag också klädde in inför stajlingen. Den kom till användning för bestick.

Lampskärmen som jag häromdagen klädde in hamnade som taklampa i dotterns rum. Hon älskar skenet den ger medan jag tycker att det blev kallt och för mörkt sken. Tur att vi har olika smak!

NU ska jag bara VARA.

Tjohooo!!!!

Det VAR bara den usla skitpms:en! Inspirationssvackan var bara det!!!

Så glad jag blir. Det var en lång och ovanligt seg pms. För plötsligt i dag var jag som vanligt igen. (Och jag fick mens igårkväll.)

Extra orolig för min totala inspirationssvacka var jag för att jag imorgon ska "leka Bygglov". Jag ska förvandla ett hus och så ska lokalteve och lokalblaskan visa före och efter min piffning.

Det är ett jättefint hus, kanske 50-tal, med rena fina linjer, smart planlösning och fint renoverat. Det är ljust. Vita väggar, vitt kök, lite svart, trä och grått. Perfekt grund för mitt uppdrag att tillföra färg. Budgeten är långtifrån Bygglovs. Haha!!! Budgeten är typ noll kronor. Jag tar med mig mina egna prylar. Kuddar, tyger, små möbler, burkar, pryttlar, lampor osv. Allt ska ske med min inspiration som insats. Så man kanske kan fatta att jag blev lite svajig när jag kände all inspiration som bortblåst!

Men nu är svajigheten över. 

Jag har inte ett smack prestationsångest!

Jag bara längtar. 

Det ska bli såååå kul.

Jag har idag förberett mig lite. Packat ihop grejor, sprejmålat en lampa, klätt ett tidningsställ i presentpapper och lite annat. 

Jag har inte gjort någon plan alls utan tar mitt pick och pack, åker dit i morgon bitti, och kör bara. 

Jag har inte en aning om hur det kommer att bli. En liten tanke har jag, men jag ska prova mig fram till slutresultatet. 

Den fantastiska bildbombaren Helen fortsätter stoiskt att mejla mig bilder. Jag är sååå lyckligt lottad! Det är som julafton att öppna mejlen. Mitt i prick hamnade hon med detta café!

Eller det kanske inte riktigt är min stil, men jag gillar att det är mycket av allt! Golvet är det bästa! Mitt café skulle kanske inte riktigt vara så romantiskt men det skulle definitivt hellre se ut så här än en svart vit inredning med stålrörsmöbler på ett slamrigt stengolv...

Här kommer ett inlägg på ren viljestyrka. Noll inspiration. Då ska vi se hur det går. Är jag proffsig så märks det ingen skillnad.

Jag tänkte att jag kunde häva den där löjliga inspirationsbristen genom att tvinga fram den. Allt är tillåtet i krig och kärlek och det här är kärlek. Jag älskar min inspiration och vägrar vara utan den.

(Hör, nu börjar det låta riktigt obehagligt...)

Ägande är aldrig bra. Att ta för givet. Nä, snäll får jag allt vara om jag vill att inspirationen ska stanna hos mig.

Vi tar det från början.

Jag har sytt en ny lampskärm i helgen och hittat en annan på Röda Korset. Den ena var orange från början och blev nu rosa med vita prickar.
Den blev fin. Det var bara ett rakt stycke som jag sydde kanaler i och så gummitrådar upptill och nedtill som jag drog åt och knöt ihop. Jag har försökt klä om lampskärmar förr men drämt dem i väggen i rena ilskan för att det inte gått. Så jag är rätt nöjd nu!  När jag  då äntligen lyckats med det, då ramlar jag över en skärm för 20 kronor som jag bara inte kunde motstå. Den gröna färgen var så mycket JAG och när jag slitit bort den guldiga fransen och limmat dit blå bollfrans istället ja då trängde den "nya" skärmen bort den nysydda rosa från lampfoten. Den vann skönhets/charm tävlingen. 

Den rosa ska dock få sig en fot så småningom...eller annan upphängning. Den skulle passa som taklampa också. Det löser sig.

Vad säger ni?

Ska jag införa dagens outfit på min blogg?

Jag LOVAR det skulle bli grymt underhållande. NOT! Jag är alldeles för bekväm och lat och väljer allt som oftast det skönaste jag har. Hatar osköna kläder.

Det skulle bli alldeles för mycket samma varje dag. Och om jag skulle skriva VAD jag hade på mig (för att inspirera andra -hahahaha) så skulle det stå ungefär så här, byxor ärvda av sonen, tröja köpt på H&M 1994, huvtröja ärvd efter annan son, köpt på JC i Kiruna 2003. Typ så.

Nä, andra bloggar får roa sig med dagens outfit.

Men DAGENS OUTFIT  idag är en solklänning i rosarutigt med en svart tunika utanpå, solklänningen är faktsikt från H&M typ 1998 och den svarta tunikan är fjolårets från Indiska. Svarta tights (med hål på knät) och Mannens svarta strumpor. Bh:n är minst tio år gammal. Jag köper nästan aldrig kläder till mig själv...

Jag blev PRECIS som mamma!

Dagens lyckoköp är detta gröna te som jag såg när jag handlade mjölk.

Har sett denna flaska i otaliga inredningsreportage och älskat den från första stund. Den ser ut som mina termosar. Så trots det hutlösa priset 20 kronor för en flaska te, så slog jag till. Den kommer nog aldrig att öppnas. Jag bar hem den som en trofé! En dyrbar trofé.  

Nå? Märktes det någon skillnad. 

Jag tror inte ni märkte nåt. För faktum är att det kändes precis likadant. Jag BLEV nog lite inspirerad av bara farten.

Tack bloggen!

Jag ÄR verkligen bloggtrött.

Ni som följt mig ett tag vet att jag utbrister så då och då och så kan man nästan tro att jag ska bli borta i ett år, men så kommer ett inlägg igen inom kort. 

Men nu känns det tungt. Jag har inget att skriva om känns det som. Är inredningstrött också. Inredningstidningar är hur tråkiga som helst. Känns som att det gått varvet runt. Sett allt, läst allt. Fy, det är hemskt!

Att vara inspirationslös är jobbigt när man bubblar av den i vanliga fall. Det blir direkt svår abstinens. Mitt knark är slut!!! Jag behöver en dos nuuuu!!!!

Jag som brukar kunna ge och ge men nu har jag inget att ge längre... Förrådet är slut. Idéerna är slut. Lusten är slut.

Känns det som.

Så tittar jag ut genom fönstret, snön yr i ännu en snöstorm och jag börjar inse att det kan vara ren och skär solbrist. 

Visserligen var det strålande sol i går men eftersom jag vaknade med dundrande huvudvärk gick Mannen på sollaparpromenad med hunden alldeles solo. Så jag missade solen när den väl visade sig. Sen stod jag vid spisen i säkerligen två timmar och joxade ihop en alledeles delikat söndagsmåltid som fick själar och magar att bli nöjda, men så när middagen var uppäten hade solen gått ner. 

Kanske är det bara solbrist?

Vi säger det.

Jag vägrar ha tappat inspirationen!

Gulliga Helen kämpar på och mejlar mig de mest fantastiska bilder. 

Här en kudde som får vem som helst på gott humör! Visst ser den mjuk och mysig ut!!!

Här ett härligt rött bord med en inspirerande vägg framför. 

Ja, det kanske pirrade till långt inne nånstans. 

Nä, vad är det med mig?

Nu är det uppryckning som gäller. 

Jag måste försöka hitta tillbaka till inspirationen!!!

Jag fick ett mejl idag, från en läsare, och det gjorde mig så ofantligt glad. Världens raraste mejl som gjorde att jag fick tillbaka massor med blogglust! Tänk att lilla jag kan inspirera andra och att min blogg betyder något för andra. Det är en fantastisk känsla! Det gör mig bubblande glad. Det bara spränger i bröstet av lycka. För jag är ju bara mig själv, visar mina idéer och lite av mina tankar. Tänk att det ger andra något.

Det är lycka!

Tack söta rara du som mejlade och bjöd mig på den glädjen!!!

Jag sätter här in bilden på det toksnygga kylskåpet som jag visade för nåt tag sen. Det gav mig också en bubblande lyckokänsla. Glada mejl och kommentarer och inspirerande bilder de ä lycka dä!

I kolumnen till höger finns ett år gamla inlägg. Jag är liiite bloggtrött som ni kanske märkt. Men vissa inlägg tål faktiskt att läsas mer än en gång. Så varsågoda ett ett år gammalt inlägg.