När jag är down känns det faktiskt bättre att höra fler som är det. Konstigt, men så funkar jag. Det hjälper liksom att höra att jag inte trampar vatten ensam. Man orkar längre då. Annars skulle jag sjunka fortare.

Så när jag, lika seg och trött som igår och iförrgår, satte mig att läsa morgonblaskan blev jag lite upplyft och lättad av att läsa Jonas Teglunds krönika i Norrbottens Kuriren.

Jag måste citera hans inledande stycke:

"Det har varit en tuff vecka. Jag tror att de flesta i länet kan skriva under det påståendet.

Jag vet inte vad det har berott på, om det har haft att göra med lufttrycket eller månens faser, men det har i vilket fall som helst orsakat en outgrundlig tröghet i det norrbottniska livet. Ingenting har velat gå framåt och idétorkan har varit påtaglig medan kreativiteten har varit som bortblåst.

En vanlig sketen vardagsvecka, lika ihärdig som oinspirerad. Men för den skull har det inte varit deprimerande, mer bara intetsägande och stillastående. Det har varit en sån där vecka när man har varit tvungen att ge upp och lägga ner, flera gånger om, för att komma vidare. Man har bara fått släppa ambitionsnivån. Sådan är den gråaste vardagen - trög.

Och det verkar ha varit likadant för alla."

Va! Det har varit likadant för ALLA!

Jippi! Jag är inte ensam!