Tänk om jag börjat blogga för länge sen, när barnen var mindre. Vilken hjälp det varit!

När jag var så trött att livet var en kamp. När jag bara gick med tom blick och försökte överleva dagen tills det var natt med nattvak igen och jag försökte överleva natten tills det blev dag igen.

Tänk att ha fått de dagarna på pränt.

Nu kan jag svagt minnas vilket helvete det var, men bara svagt. Ser jag på kort eller film ser jag mest söta bebisar och en trött mamma och minns mest bara det positiva.

Minnet sållar.

Väljer ut de bästa bitarna.

Och fan vad kameran kan ljuga!

Tur är väl det.

Man vill ju minnas godbitarna.

Men det hade också varit bra att kunna gå tillbaka och läsa hur det verkligen var.

Men jag var nog för trött för att blogga.

Jag hade inte orkat.

När yngsta barnet föddes för drygt sju år sen hade jag en femårig kille, en nybliven fyraårig kille och en ett år och åtta månader gammal kille. Plus den nyfödda då.

Maken hade all time high på sin firma så han såg jag knappt röken av. Jag bodde 40 mil från släkt och vänner och det var en pärs bara att ta sig ut genom dörren om dagarna.

Jag hade gärna velat läsa om jag hade några tankar denna period i mitt liv. Orkade jag tänka?

Isåfall på vad?

Antagligen kalkylerade jag bara på hur jag skulle få sömn så det räckte...

Tänk, på den tiden storhandlade jag ensam med alla fyra barn i släptåg. Ibland gick det bra men ibland skrek alla samtidigt och man var årets mest uttittade varelse.

Aldrig kom det fram någon och erbjöd mig hjälp!

Bara därför erbjuder jag ALLTID min hjälp om en mamma står och kämpar med en trilskande större unge medan hon kämpar med att trösta den yngre.

Jag brukar gå fram och småprata med det större barnet eller erbjuda mig att hålla i bebisen medan mamman packar varor eller klär på det äldre barnet.

Det är en liten hjälp men det minskar stressen betydligt för den man hjälper.

Det finns inget värre än att ha trilskande barn medan folk bara stirrar och dömer ut en som mamma.

När jag idag ramlar in på småbarnsföräldrars bloggar kan jag ibland hitta nån som skriver ärligt hur pestigt det kunde vara. Det är härligt. Sen finns det bloggar där allt verkar vara idyll och perfekt och det är också härligt. Men de där med kaoset känns ju mer äkta.

Idag har jag det så bra!

Än har jag inga stora problem med mina nu större barn. Jag är i den där härliga mellanperioden när barnen är rätt stora och roar sig själva, men ändå behöver mig och vill vara nära mig. Om några år är de tonåringar allihopa och då kan jag tänka mig att problemen hopar sig på ett annat sätt...

Så det gäller att njuta av den här tiden som är nu. Det är nog den allra allra bästa tiden.

Här kommer Lucias recept som jag ska testa på tjejfesten imorrn:

Det här behöver du:
En ask Philadelphiaost
En burk stark salsa
Riven ost
Tacochips

Bred ut Philadephiaosten i en pajform. Häll över salsan och avsluta med
rikligt med riven ost. Skjuts in i ugnen på 225 grader tills osten får lite
färg.

Ställ formen mitt på bordet och sedan dippar man tacochipsen i. Det blir
lite kladdigt med osten men det är huuuuuur gott som helst och lite
annorlunda.

Ett härligt tips som definitivt ska provas. Kommer med reflektion imorrn!

Har varit och bunkrat upp lite rött och vitt vin till mina tjejkompisar. Vi ska  ha tjejfest i morgon.

Haha! Jag hade tänkt renoverara dotterns rum klart till den skulle gå av stapeln. Bara för att ha ett mål i sikte.

Jag har alldeles tillräckligt med att röja huset så att det ser någorkunda drägligt ut på de ställen vi ska vara. (Hall/vardagsrum/kök/badrum.)

(En del i tjejgänget är väldigt ordentliga så man vill ju låtsas lite.)

Vårt tjejgäng är snart fjorton år gammalt. Vi sammanstrålade när jag fått mitt första barn. Hängde ihop med våra bebisar och fortsatte sen att följa varann. Först träffades vi bara på dagarna med våra barn. Sen började vi gå ut och äta tillsammans nån gång också och så småningom slutade vi träffas med barn och träffas numera endast vi mammor. Vi är fem stycken kvar. En har flyttat, en slutade komma för flera år sen och jag har kommit och gått genom åren jag bott borta. Varje gång jag varit "hem" har vi sett till att träffas. Men jag har ju missat en hel del träffar också. 

Nuförtiden dricker vi alltid vin och äter småplock.

Så nu tänkte jag höra om det är någon som har nåt kul recept att dela med sig av, på nåt som passar att sitta och äta när man pratar och pimplar vin. Gärna vegetariskt eller med fisk och räkor eftersom en är vegetarian.

Känner för att förnya mig! 

Tips emottages tacksamt.

Mejla gärna.

persiljekvist@gmail.com 

Jag funderar lite lätt på att skaffa hönor! Det har jag skrivit om förr...

Har en romantisk bild på hur mysigt det skulle vara. Antagligen är det mest jobb. Men det är en av mina gamla drömmar.

Barn, hund, gammalt hus, växthus, köksoffa, gamla skåp, öppen spis, skafferi, glasveranda, slagbord, piano.

Det är väl de "drömmar" jag haft.

Har allt utom skafferi och piano...och hönor...men jag har ju ett hönshus!

Jag vet att jag inte finner lyckan genom materiella saker men det är väl mer att jag bygger scenografin för min lycka.

I Mitt livs historia är jag min egen scenograf. Jag njuter mycket av det jag ser. För mig är det visuella väldigt viktigt. Jag vet att det är yta och oviktigt men jag mår bättre av att vistas i en vacker miljö. Det tror jag alla gör.

Jag tycker att de som söker för depression och liknande kunde få en homestajling lika väl som lyckopiller.

Jag menar inte nu att raljera med psykisk sjukdom, jag tror allvarligt att miljön kan hjälpa till att få en att må bättre.

Sen är det ju upp till var och en vad man tycker är vackert eller vilken typ av miljö man trivs i.

Jag trivs i gammal "bondemiljö". Trasmattor, lerkärl, pelargoner, enkla bomullsgardiner, praktiska användbara möbler osv.

Jag saknar alltså skafferi och piano.

Ett kallskafferi. Ska fundera om det går att bygga in i köket...

Och ett piano...

Hm. Svårt att få plats med. Men tänk ett svart stort piano med ljusstakar på...mmm...

Den drömmen kanske jag får avstå ifrån. Det får kanske bli ett elpiano istället...

Glasveranda har vi inte på huset men på stugan.

Syrener vill jag också ha...

Och så hönor då. Sen är idyllen ett faktum. Iallafall till det yttre.

Sen är det bara all annan skit att ta tag i mouhahahhaha!