Clara

16 april 2007 13:58

Jag skulle nog snarare kalla det en "sökare"....eller "strävare"...whatever......det är inget fel i att sträva mot att bli en så GOD människa som möjligt....men du är ju redan där Persilja,you are a very warm and gentle person...där bakom ditt slagbord, eller jag menar ÄH, du vet vad jag menar...vi älskar ju dig , hur många gånger ska jag behöva säga det :=)
Kram

Clara

16 april 2007 14:02

Förresten ..när får vi se dig briljera med de NYA finesserna i Blogga Gratis! Är det retfullt irriterande alltså...jag som hade sånt jobb med att baxa iväg mitt TUNGA linneskåp till ett annat ställe....och precis när jag satt ner skåpet på alla fyra benen så räcker Blogga gratis ut tungan mot mig....är det tacken :=)

Jenny

16 april 2007 14:05

Oj,oj Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Det är så roligt att du lyckas uttrycka det jag (och säkert många andra)ofta går och tänker med ord.. Du är duktig ska du veta! Jag har också några matriella mål och de är faktiskt ganska lika dina... Till skillnad från dig har jag inte riktigt lyckats uppfylla dem, men jag har börjat ifrågasätta dem. Och det i sig känns som en befrielse samtidigt som det uppstår en stor osäkerhet. Vad är jag utan mina prylar och utan mina materiella mål..? Det är mycket enklare att sträva efter materiella mål än någon luddig inre tillfredsställelse, fast det är ju just lycka vi vill känna. När jag gick på folkhögskola kände jag större lycka än nån gång tidigare och jag försöker hitta tillbaka till detta, men det är ganska svårt med alla måsten som man bygger upp runt omkring sig. Jag önskar nån kunde berätta hur man ska gå tillväga.. det verkar som att du kommit en bit på vägen till din lycka!

Persilja

16 april 2007 14:17

Jenny: Jag tror att du precis nosade vid hur just DU ska uppnå lycka. För receptet är säkert olika för varje människa. Du kände den där lyckan när du gick på folkhögskola; var det en skapande skola, konst, textil? Det hade ju säkert att göra med något kreativt som du fick ur dig. Här har jag hamnat förr. Att ge plats för kreativiteten i sitt liv. DÅ känner man sig väldigt tillfreds har jag märkt...

Clara rara: I love you too! Now I just have to love myself...
Men du, var inte ett dugg knäckt över bloggagratis. Int´hittar jag några finesser...
Provade en gång på bildhanteringen men allt såg precis likadant ut som förr. Sen har jag inte idats. Men det kanske var nåt fel just i början. Jag lovar att testa igen nu till nästa inlägg...
Kramis!

Jenny

16 april 2007 14:32

Ja, visst var det skapande för fulla muggar och samtidigt förutsättningslsöst. Jag gillar inte alla dessa krav har jag märkt, men det är väl ofrånkomligt?

Persilja

16 april 2007 14:44

En del jobbar bäst med krav på sig. Dock inte jag. Det låser sig. Kreativitet har med lust att göra för mig. Jag tror det är svårt att ha kreativa yrken, men mna får samtidigt lära sig att koppla på kreativiteten. Det kan ju vara bra...

Lantliv

16 april 2007 15:04

Precis det där jag går och funderar på Sis, men det vet du ju redan. Försöker, som du skriver till Jenny känna efter vilka egenskaper jag hade när jag kände mig så där lycklig - i flytet. AJg var på baravara för två somrar sen, där fick jag köra totalt slut på mig själv och uppleva den fysiska känslan att älska mig själv. Jag vet att jag gör det och det är värt allt. För jag vet att den finns där - hur pissigt jag än mår. Alltså jag tror att man måste få känna det i kroppen (ex. vid meditation på nåt sätt). Släppa hjärna.

p.s har avslöjat namnet - du var närmast
Kramis

maria

16 april 2007 16:00

Du är rolig du Persilja!

Alla kanske söker eller tror att det väntar större lycka bakom hörnet som du säger. Men är inte det tiden? Förr hade man inte tid att ifrågasätta sitt liv på det viset, man såg till att man hade mat på bordet och tak över huvudet och om man hade möjlighet så fösökte man öka möjligheterna till en större säkerhet att maten inte skulle sina. Det var personlig utveckling förr. Idag har vi mat på bordet, vi arbetar inte på samma sätt med kroppen, vi strävar istället efter personlig utveckling, inget fel med det men är det målet? Ska vi inte älska oss själva som vi är, du är ju underbar Persilja!

Jag brukar tänka att människor som inte älskar sig själv kan inte älska andra... Jag tror att det är sant, för jag tror att du älskar dig själv för du ger så mycket av dig själv till andra. Det du talar om är nog något annat.

Bildhanteringen var riktigt knepig tycker jag! Jag hade svårt att få bilderna där jag ville ha dem och hela inlägget ser bara rörigt ut och jag som gillar när det bara blir den röran jag har bestämt att det ska bli. Man kanske får lov att öva!

Dubbleörnen

16 april 2007 16:25

I mitt "förra" liv, livet i staden, så var jag sällan el aldrig lycklig. Oavsett hur mycket prylar jag än hade o vad jag än gjorde...

Nu när vi börjat vårt nya liv här på landet är jag lycklig i princip för jämnan. Kan nog lättare nu räkna mina droppar o då blir de inte längre heller så djupa el långa.

Jag har haft liknande drömmar om möbler m m men de hörde inte hemma i stan. Jag planerade för ett annat liv. Nu uppfyller jag dem varenda en o jag känner inte att det materiella styr utan tvärtom. Det jag köper känns som det hör hemma här o jag är tillbaka där jag hör hemma, det äkta o det genuina, det gamla, det slitna, den med historia...

Ska sätta ut på Blocket mina tjusiga Bruno Mathson fåtöljer... De hör inte hemma här, de tillhörde en annan tid o en annan värld.

Åldern tror jag också ger en större trygghet att söka lyckan närmare, den jag tidigare skrivit om, den som finns runt om i vardagen. Under småbarnsåren är man så uppfylld av slit, trötthet, vak, sjukdomar osv... Vem hinner njuta o känna lycka då. Ge lyckan tid, när barnen blir större o tiden finns för dig, då upptäcker man vad man vill, man lyssnar på sitt inre...

Persiljan som alltid ska få en så filosofisk... ;)'

Kramar

Lisa

16 april 2007 18:26

Jag tror att de flesta känner som du men att man inte kommer på det förrän man uppnått de där drömmarna/önskningarna. Det är väl då man börjar utvecklas. Ps. Jag var till Luleå i dag, det var nästan snöfritt där! Det regnade...

Persilja

16 april 2007 19:34

Åååå, så många ENORMT bra tankar ni kommit med! Och bekräftat att detta inte är tankar jag är ensam om. Det du säger Lantliv tror jag snuddar väldigt nära detta med att vara kreativ. Där är man liksom också utanför hjärnan på nåt sätt. Man får ett flow. Precis som vid träning. Träningen har försvunnit ur mitt liv totalt, har inte tagit mig tiden och nu är det orken som tryter. Men jag tror att jag skulle må så bra av att köra helt slut på mig. Bara ösa så att man är så trött att hjärnan bara stänger av...endorfiner kallas det ju. Härligt med alla kommentarer!!!

Hundbiten

17 april 2007 09:42

Sökare. Det skulle jag vilja säga. Jag är en själv och känner igen mig i det du skriver. Jag hittar ofta en nyfikenhet hos sökare som jag tycker om, och en förundran över alltings vara, och varför... Det kan bli många trevliga samtal kring detta!

Lilla Myhttp

17 april 2007 11:35

Känner igen mig. Det jag ofta får höra av en vän är;du är nog, du har nog, du gör nog. Det hjälper mig alltid.Hoppas att du kan hitta tröst i det också.Ska du flytta från Kiruna till Luleå eller är det en dröm? ...Nyfiken i en strut ..är jag ;-)