Clara

12 april 2007 14:33

Stackars Persilja...alla tjatar om att packa när du har fullt upp med att skriva och tänka och försöka ta hand om fyra barn! Du är en supermorsa ...det är jag helt övertygad om....din son kanske bara behövde banka av sig lite, hade kanske inte alls med dig att göra....men som mamma så tar man ju åt sig allting och vill att alla ska må bra! Jag kan själv känna ibland att jag behöver avreagera mig i någon form...gråta,skrika eller smälla i en dörr. Det beror oftast inte på EN speciell person ...utan det är många små droppar som samlas och slutligen blir "bägaren" full och då är det skönt att få banka av sig ilskan eller sorgen...Vi hade en boxsäck i garaget som vår son brukade gå ut och banka av sig på.....
Kram på dig min kära lilla persiljekvist!

Dubbelörnen

12 april 2007 15:04

Äh vad vet gubbar om flytt??!!! Dääähh!!
Nä lita på mig du grejar det! Kan bara berätta när vår familj bodde i en 3:a då barnen var små. Vi jagade en större lägenhet o hittade en stor 4:a. Men bytet drog ut på tiden o min man var tvungen att åka iväg på en längre vistelse utomlands. Jag ensam med små barn, varav en sjuklig... Då ringer de o säger at bytet är klart. Detta är en måndag... o de vill att flytten sker på lördag... d v s 4 dagar senare. Först tänkte jag NEJ det går inte... men så tänkte jag efter en gång till o då j-laranamma sa jag JA det ska gå! Köpte femtioelva kartonger på tisdag o började packa, på kvällarna fick jag barnvakt så jag kunde köra kartonger till ett rum i nya lgh som de tömt. Hade en systerson som hjälpte mig. På lördag var lastbil o vänner bokade o de flyttade alla möbler. De monterade upp sängarna o köksbordet. Där stod jag med samma femtioelva kartonger i ett stort vardrum på 40kvm, i nya lägenheten, på lördag, dvs 4 dagar efter att jag fått beskedet! En stor 3:a på 90kvm + 2 klädkammare o stort källarförråd... det tömdes.... Min man var en aning imponerad när han senare anlände hem, fast till ny lägenhet :)

Så vaddå ha en massa veckor på sig... Ju närmare tidpunkten man kommer, ju fortare tidspiskan viner över en... desto snabbare packar man... *gapskratt*

Jag tror på dig min persiljekvist! Ta en kaffe o njut av vädret istället... *fniss*
Pepkramar

Lantliv

12 april 2007 16:27

Det är luuuuugnt NI hinner. Som sagt har du ju vanan inne, och jag är säker på att du har full koll. 24 x 30 är 720 = lugnt alltså. Kramis

IT-mamman

12 april 2007 16:43

Absolut! Håller med Dubbelörnen. Vi flyttade från lägenhet till radhus när äldsta sonen var två månader. Jag packade flera veckor i förväg och vad hade jag för det? Satt och vyssjade en skrikande baby i ett tomt vardagsrum. Dumt!

maria

12 april 2007 16:45

Alltså dubbelörnen är ju en supermänniska det hör jag det...

Men, men, jag tror egentligen inte att det hanldar om tid när det gäller dig Persilja, jag tror oxå att du fixar det, lätt som en plätt.

Jag börjar tro att du har lite separationsångest och det är ju rätt naturligt, jag brukar alltid ha det och det är inte förrän man börjar packa som det hela blir så verkligt och då blir man ju tvungen att känna på den där separationsångesten, tvi och blä smakar den men när hälften av kartongerna är packade och om man har tillgång till nya bostaden så att man kan få upp lite trevliga saker där så tar lusten att packa upp över, tror jag. Äh, det har oftast varit så för mig i alla fall.

Du löser det där, däremot så tänkte jag lite pedagogiskt med sonen som inte vill flytta. Tänk om du skulle locka honom till att bli packmästare, lej honom, få igång honom, ja, du kan till och med ("muta" skulle en del kalla det)jag kallar det uppmuntra honom med lite "lön". Då kanske han skulle engageras av det nya ansvaret och då måste han ju fullfölja det liksom. Ja, det var bara en tanke, jag har gnott lite på hur du skulle kunna få honom lite mer positiv.

Stor kram på dig persilja

Tacksam Persilja

12 april 2007 18:18

Vad bra att ni alla håller med mig!!!
Jag ska visa mannen era kommentarer om han blir för stressad. (Om han inte tjuvläst dem redan fniss!) Han kom hem med en lista idag med allt som ska göras... Varav jag redan gjort det mesta UTAN listor. (Anmält barnen på skolor, beställt flytt av posten, begärt flytt av telefon&bredband osv osv...) Det är nu våra olikheter kommer fram. Han måste ha kontroll och ordning och bocka av listor. Jag måste ha spänning och kaos och tidsbrist. Vi når samma resultat, det är bara olika vägar dit. Men eftersom han säger sig dålig på att packa och överlåter det åt mig tycker jag att han borde låta mig fixa det utan en massa oro...
Nåväl, som sagt-det är verkligen inte ont om tid!!! Och jag är inte ett dugg stressad. Jag blir bara less på alla som tjatar om att jag borde packa. Men det är ju inte deras fel att de inte vet hur jag funkar...
Fast jag tycker maken borde fått nerver efter att ha levt med mig i så många år...haha!

Lisa

12 april 2007 18:26

Har flyttat 200 000 tusen gånger och har alltid tallrikarna liggande, men böcker i plastkassar och täcken i blåa ikeakassar. Och försöker jag vara förutseende och packa i god tid så nog tusan har jag packat ned nått livsviktigt som ligger längst ner nånstans så jag får riva upp allt igen...

Anna Stilla

12 april 2007 18:26

Ifjol flyttade jag. Från Göteborg till Eskilstuna. Inte nog med att jag skulle packa... man ska ju också slänga hälften av det man äger (jag hade ingen flyttfirma utan en pojkvän med en släppkärra). Inte nog med att man ska slänga... man ska återställa lägenheten till ett brukskick. Antigen det eller många tusen kronor för att jag har målat olika målningar runt om i lägenheten. Jag har slängt, packat och återställt. Och tro mig Persilja, har jag fixat det så kan vem som helst fixa det med. Och inte visste jag att tallrikar skulle stå upp. Mina har legat hela flytten och klarat sig.
Kram!

Stilla igen

12 april 2007 18:43

Lite till från mig. När jag berättade för mina barn att vi skulle flytta så var det tårar i många månader. Jag har haft dåligt samvete för att jag har ryckt dom från deras välbekanta miljö, kompisar och pappa som bor kvar i Gbg. De fick dock välja mellan att stanna med pappa eller flytta tillsammans med mig. De har flyttat men längtar efter sitt gamla liv ganska mycket. Men livet rullar vidare, de har fått nya kompisar och på något sätt finner de sig i att vi har flyttat. Barn är anpassningsbara, de är överlevare. Det kommer en sådan dag då din äldste son slutar bli jättearg. Jag håller tummarna!

PErsilja

12 april 2007 20:22

Lisa: Precis! Hur har flyttfirman provat ut det med stående tallrikar? I laboratorium eller? Och nej, man kan ju inte packa bort nåt för då söker man det. Och jag behöver nog ALLT jag har. Jag har INGET onödigt!!! (haha) (Ändå sa flyttfirman att här behövs mer än de sedvanliga 100 kartongerna. Ni får 140 och så kan ni få mer sen... (Det var han som ringde och frågade om vi behövde fler igår...)
Så det kanske är mer på sin plats med rensning!

Anna Stilla: Jag tror också att barnen vänjer sig! Det tar väl ett tag. Och min son är en sån som hatar gammalt och obekvämt. Hans drömhus är en mexitegelvilla i dallas-stil. Typ. Så en norrbottensgård från 1800 är liksom hans värsta mardröm. Kanske slutar det med att han är den som älskar gården mest...
(=min högsta önskan...)