Att läsa andras bloggar gör att man får uppslag till saker att skriva om! Särskilt jag då, som har en enorm skrivklåda just nu. (Det märks väl.) Skrivlustan är något som har fått stå tillbaka så länge nu, så när jag släppte på spärren blev det som en fördämning som brast. Jag har så mycket att skriva om!!!
Intressant eller inte struntar jag i. För mig, just då jag skriver brinner intresset!
Jag vill nu skriva om att visa uppskattning, inspirerad av IT-mamman.

Varför är vi så snåla med att visa uppskattning? Det är ju något man kan slösa på hur mycket som helst!!! Det genererar ju bara glada människor som får kraft att orka lite till. Ta lärare till exempel. Hur ofta får de höra att de gör ett bra jobb???
Inte ofta tror jag.
Men oj vad många som klagar!!! Ibland ringer föräldrar till mig och klagar på nåt som jag själv ofta är tacksam för. 12-åringens lärare t ex är ganska sträng, men har å andra sidan en av skolans bästa studiemiljöer. Han kämpar hårt att hålla vissa regler och kanske är han väl hård ibland, men han gör en megainsats för våra barn-VARJE dag. Han får klagomål av en del föräldrar för att han inte accepterar att de slåss, säger fula saker till varann, bryter mot skolans överenskomna regler osv. När de klagande föräldrarna ringer mig brukar jag lyssna men sen peka på vad han faktiskt GÖR och försöker få dem att se hans mening med sitt agerande. I grunden är de oftast väldigt nöjda med hans insats, men glömmer den, så fort han har haft en konfrontation med just deras barn.

Nå, för att återgå till "att visa uppskattning" så verkar det som att man absolut inte ska visa så stor uppskattning till lärare. Jag vet inte vad man är rädd för; att man fjäskar, eller att man försöker vinna fördelar för sitt barn?
Jag har haft som tradition sen äldste pojken började sexårs att varje år i december baka pepparkakor till hans klass. Vi bakar tillsammans och dekorerar med namn, eller mattetal eller annat. Det har alltid uppskattats enormt av både lärare och elever. Sen har jag fortsatt med det i alla barns klasser så nu är det lite av en pepparkaksindustri hos oss i december då vi ska bjuda fyra klasser på hembakta pepparkakor. I år blev dock 10-åringen tveksam till karusellen. Han sa att det i fjol kommit lite negativa kommentarer från en del klasskompisar. Han ville inte framstå som en "fjäskis". De andra tre hade dock sedvanligt med sig kakorna till skolan. Efter en vecka ville dock tioåringen ge sin klass också-han hade övervunnit känslan att det var fel. Hur kan tanken över huvudtaget finnas?
Hur kan det bli fel att vara generös och visa uppskattning? Hur kan det feltolkas?
Det säger lite grann om det samhälle vi lever i. Ingen ska sticka ut, man ska vara som alla andra. (Kanske är detta bara typiskt för detta samhälle vi lever i här? Hoppas!)
Jag hoppas att mina barn fått känna mer uppskattning än misstänksamhet på deras gåvor.
Vissa år har de haft med röda geléhjärtan till alla hjärtans dag och knäck har vi också ibland bjudit på kring jul.
Idén med pepparkakorna kläckte min son när han var sex år. Ett oförstört barns godhet utan minsta baktanke blev en fin tradition som vi håller benhårt på!

Häromdagen, när jag hämtade dottern i skolan, och fick en pratstund med fröknarna, berättade de att de hittat ett brev från mig i sina papper. Ett brev jag skrev för sex år sedan. Jag hade skrivit ett julbrev där jag tackade fröknarna för hur bra de varit för min son hans första skoltermin. Jag hade fullkomligt glömt bort det där brevet (har ju problem med minnesbanken), men de sa att det var första gången de fått ett sånt. Jag skojade och sa att jag numera tog de för givna. Men så lite det behövs för att göra en annan människa glad.
Jag går och bär på en idé att sätta in en annons i annonsbladet här på orten när vi flyttar och tacka alla lärare (och övrig skolpersonal) för dessa år då de varje dag gjort insatser för våra barn. Jag känner sån tacksamhet! Men jag törs inte göra det FÖRE vi flyttar. Eftersom det då kan "drabba" barnen negativt.
Sjukt, ja, men risken finns. Min tolvåring skulle inte vilja att jag gjorde nåt sånt!
Det är LÄTT att ge beröm. Det är LÄTT att visa uppskattning. Det är LÄTT att glömma att göra det. men om man börjar så kommer det av sig självt efter ett tag. Och kom ihåg att människor inte är tankeläsare! Man tänker så mycket gott men glömmer att säga det högt!

 

IT-mamman

18 mars 2007 13:19

ÅH, vad jag blev rörd över att du la in en länk till mig! Jag har inte bloggat så länge, så jag har inte riktigt kommit med i svängen.. En länk till lilla mig!
Du träffar alltid helt rätt i dina filosoferingar. Det där med uppskattning är så viktigt! Jag måste spinna vidare på den tråden en annan dag, men nu hinner jag inte - ska jag snart iväg på systersonens punkkonsert.

http://itmamman.wordpress.com

 

marie

18 mars 2007 13:30

Jag skriver under på vartenda ord du säger här!

http://carpediem.bloggagratis.se

 

Sayo

18 mars 2007 13:47

de 10åringarna jag har blev jätteglad i julas när en av eleverna gjort pepparkakor åt dom med deras namn i glasyr så fortsätt med er tradition, det uppskattas! Första veckan tillbaks på jobbet nu i januari fick jag och min kollega dagens ros i tidningen av föräldrarna i klassen. Vi blev jätteglada för det har aldrig hänt mig förut. Bekräftelse är skönt och jag är helt säker på att dina barns lärare blir lika glad över att du märker deras jobb precis som jag blir när föräldrarna peppar mig. Du gör skillnad!

http://sayo.blogg.se

 

Persilja

18 mars 2007 16:13

Jag har bara bloggat sen strax före nyår, fniss! Känner mig som värsta proffset när jag läser din kommentar! DU kanske kommer att lära dina elever detta med uppskattning eftersom du ju kan konsten att visa sån! "Barn gör ju inte som man säger utan som man GÖR!"

 

erica

18 mars 2007 16:53

Teachers love you :)
Gooooooo parents!! Sprid ditt budskap.
....jo magsjuka...ingen höjdare... blir meeeer tvätt nu :(

http://www.klassiskt.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

HÄR finns jag nu!   Om ni vill komma i kontakt med mig under min SkönaHem period går det bra att mejla på persiljekvist@gmail.com   Jag vet att det känns konstigt med den nya bloggen, men ni måste orka vänja om er! Tänk på mig som måste skriva och v...

Vet ni, mina kära läsare, att nu är det mitt sista inlägg här på denna blogg. Jag ska nämligen flytta!!!   I våras fick jag frågan om jag ville prova blogga hos Sköna Hem och frågan kom precis när jag hade en inspirationssvacka så jag tackade ja på ...

Idag blir det en bildkavalkad. Mitt bildsinne är starkare vissa dagar. Jag går med en bildblick och tittar på mitt liv. Ser vackra vyer överallt. Totalt pmsfri så att säga. Allt är vackert, till och med stök... En underbar sjuka!    Tvätt som inte s...

Jag har syhörna i vardagsrummet, nu igen. Jag har valsat runt i hela huset för att åter landa ungefär där jag började som nyinflyttad. Nu ska jag försöka bli kvar där. Åtminstone tills vi renoverar vardagsrummet. Det är verkligen konstigt hur man ka...

Nu kan man se min Man på bild. Hämta förstoringsglaset Tant Grön. Och Grattis på FÖDELSEDAGEN! (Kanske var det igår, men i efterskott i så fall.)   ...