Det var en gång en flicka som var världens lyckligaste lilla unge. Hon var ett busfrö som jämt hittade på bus och tokigheter med sin storebror.

Hon växte och fortsatte att vara busig och glad och fulla av energi.Hennes milda glada humör var omtalat. Som bebis gick hon att väcka på beställning när något besök ville hälsa på henne. 

Hon växte och var fortsatt glad med många kompisar, massor av leklust och fantasi. Snart fyllde hon 13 år och på sommaren kom det där som gör en flicka till kvinna. Mens.

Med mensen kom hormoner. 

Jobbiga, svängiga, nedbrytande hormoner.

Mens hade mamman och kompisar berättat vad det var. Det visste flickan som nu höll på att bli kvinna.

Mensvärken som också ganska snart dök upp förstod sig mamman och pappan och andra på och fort lärde sig flickan att hata sin mens för att det gjorde så fruktansvärt ont varje gång. Hon hade så ont att hon kräktes och värken var outhärdlig. 

Flera gånger tog mamman henne till en läkare för att få hjälp men han sa att det går över och det är vanligt och inget att vara rädd för. 

Så flickan fick fortsätta att ha gräsligt ont minst en gång i månaden. 

Det onda blev värre och värre ju äldre flickan blev.

Hennes tidigare milda och positiva humör var också som bortbytt. Nu hade hon blivit en alltmer inåtvänd, ledsen person. Den forna sprudlande livsglädjen kunde visa sig mellan varven men tungsintheten som drabbade henne ibland blev svår att bära. Den präglade hennes personlighet. Hon förstod inte vad som hände. Från att ha varit det gladaste barn, blev hon en tystlåten tonårsflicka med ibland djupa depressioner. 

Föräldrar och omgivning visste nog inte hur djupt nere hon var emellanåt. De antog att det var vanliga tonårsfasoner.  

Hennes självförtroende dalade. Från att ha trott att hon skulle erövra världen drog hon sig undan och hade nog med att klara vardagarna. Att gå till skolan vissa dagar var som att bestiga Mount Everest. 

Hon förstod ingenting, men antog att det var henne det var fel på.

Flickan växte och blev vuxen. den förfärliga mensvärken fortsatte. En gång i månaden var hon svårt sjuk, låg på golvet och kved och kräktes och våndades. 

Vid några och tjugo hörde hon talas om att det fanns hjälp att få. Att det fanns en medicin som faktiskt kunde lindra plågorna. Hon gick till en läkare och fick utskrivet medicinen. Nu hade hon iallafall ett vapen mot smärtorna. 

Deppighetskänslorna fortsatte dock att komma som ett brev på posten varje månad. 

Nu sitter samma flicka och har blivit 46 år.

Hon har plötsligt fått insikt om att hennes tungt deprimerade tonårstid förmodligen BARA hade med hormoner att göra.

På den tiden visste hon inte vad PMS var och hade inte lärt sig att hantera dem. Nu som 46-åring med en bas att stå på, kunde hon ju se det där sambandet så tydligt. Även om hon nu halkar ner och blir deprimerad och låg och irriterad och dysfunktionell så VET hon vad det beror på. Hon vet att det går över och hon VET att det inte är som hon tror då hon mår så här. Hon tror inte att hon är värdelös eller galen eller lever ett meningslöst liv. Hon förstår att det går över, att det inte är hon själv eller hennes känslor, utan att de är nedsvärtade av de starkaste hormoner.

Tänk om någon kunnat berätta detta för den där gryende kvinnan för 30 år sedan. Så mycket lidande hon kunnat slippa. Så annorlunda hennes självförtroende hade blivit. Så bra om hon hade kunnat veta att det skulle gå över på några dagar. Nu trodde den där unga flickan att det var så här hon var. Tungsint och självföraktande.

Som 46-åring har kvinnan kunnat se ett tydligt mönster. 

Som ung med mens som nyss startat kom pmshormornerna förmodligen i väldigt stora kvantiteter. När mensen var ny och skulle etableras i kroppen. Det var förmodlingen då topparna var som högst. 

Det påverkade det unga oerfarna sinnet väldigt mycket. 

Svår pms hade hon sen till omkring 30-årsåldern då hon började "procucera" barn. Då mildrades doserna väsentligt och andra livsbringande hormoner tog över. När fjärde barnet kommit och kvinnan var 38 år började doserna öka igen. Hennes månatliga humörväxlingar var enorma. Hon blev en rasande tiger var tredje vecka men förstod ju vad som hände med henne. Svängningarna har fortsatt och verkar ibland ha ökat i styrka nu inför sista åren med mens. Det märks att allt inte är i riktig balans. Hennes punktlighet har upphört så det har ibland blivit svårt att förutse och förstå att det är pms som är orsak till hennes stingslighet och nedstämdhet. Men hon ser ett mönster.

Ja, det handlar förstås om mig det här.

Jag har fått en plötslig insikt om att det kanske är pms (eller vad man kallar det som bildas i kroppen inför mens)som säkerligen ställer till det för unga tjejer. Anorexia, bulimi, depressioner där de skär sig i armarna, självföraktande handlingar, konflikter med föräldrar och skola och omgivning, tänk om allt bottnar i pms. Min egen erfarenhet är att det bildades enorma mängder ämnen i kroppen som ung. Den tungsinthet jag drabbades av, som jag nu förstått var pms, var tyngre än något jag haft som vuxen.

Som vuxen har jag ju ändå en grund att stå på. Jag vet vem jag är, hur jag är, vad jag kan, men som ung och oerfaren har man inte den vetskapen och den nedstämdhet man drabbas av gör förmodligen stor skada på självkänslan. Sen blir man så förbytt att det kan vara svårt för föräldrar och omgivning att hänga med vad som händer och man blir kanske mest betraktad som en svår och komplicerad människa att ha att göra med. Det har inte hunnit byggas upp så mycket positivt att det är lätt att rasera allt på några pmsomgångar.

För mig har det här kommit som en stor AHA upplevelse. Var det DET jag led av. Ja! Naturligtivs! Nu hade jag ju säkerligen ändå ganska lindriga symptom eftersom jag aldrig rikgtigt hamnade i trubbel för det. Jag skötte skolan, kunde ta mig upp emellanåt. Men det finns så många unga tjejer som gör sig illa, som verkligen hamnar i svårigheter. Tänk om allt beror på pms. (Det finns säkert en annan medicinsk term för det men jag använder mig av det nu.) Tänk om det hade gått att forska fram en medicin som tog bort effekterna av pms. 

Tänk så mycket lidande vi sluppit.

Tänk om ingen sett det här sambandet utom jag?

Hallå läkarstuderande, medicinforskare, här har ni något att forska om. Ni kommer att se sambanden väldigt snabbt. Lös detta! 

Är det så att alla redan vet sambanden mellan unga kvinnors problem och pms, men att man inte gör något åt det? 

Isåfall är det åt helvete. 

Det borde gå att forska fram något hormon eller någon kemisk substans som tar bort pmseffekterna på hjärnans känslocentra men fortfarande låter dem påverka fortplantningsförmågan. 

Tänk så mycket onödigt lidande det skulle ta bort.

Sen finns de de som påstår att pms inte finns. 

Suck.

En hel dag utan ett inlägg. Det är inte likt mig.

Men jag har så svårt för att skriva totalt meningslösa inlägg. Då låter jag hellre bli. 

Så jag har inget vettigt att säga. Och inga bilder att visa.

Men:

I´ll be back.

Men något meningsfullt som bilder på pannlappar, fula frisyrer eller någon tygbit. Jag LOVAR.

Höhöhöhö!

Depp...

Fan!

Perkele!

Faen!

Shitshitshit!

Här kommer en lektion i hur man skaffar sig ågren en vanlig lördagkväll om man inte har annat för sig.

Man tar en klippsax. Går in i badrummet och sätter igång med saxen. Klippa klippa, klipp klipp klipp.

Fyller tvättstället med hårslingor.

Får svårt att sluta.

Det blir ojämnt.

Klipp klipp.

Fortsätter.

Hårberget i tvättstället växer.

Så plötsligt!

Ser sig i spegeln.

Får ååååååågren. Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!!!!!!

Varför klippte jag av mig håååååret????

Jag ångrar mig!

Shitshitshitshitshit!!!!!

Fanfanfanfan!!!! Fansfan!

Nyss såg jag ut så här.
Tyckte det var tråååkigt. Ville ha omväxling. Tänkte inte i 30 sekunder ens.

Jag som skulle ta det låångsamt i år.

Suck. Som om det här skulle vara bättre!NU är det tråkigt! Svintråkigt! Och FUUUUUUUUUUUUUUUUULT!!!!!Jag ser ut som en kulturtant på bilioteket. Inte för att det är något fel på kulturtanter på bibliotek, det är nog närmare mig än det mesta, men det är liksom inte jag ändå! Jag vill vara VAMP...eller nåt. Jag får DAMP!

Men nu är jag ju en sansad fyrabarnsmamma och en klok matte och en snäll fru och en belevad kvinna i sina bästa år så jag får helt enkelt gilla läget. Det är ju så att säga...hrm... självförvållat...

Kulturtant!!!

När jag nyss klippt mig känns det konstigt och jag drar och sliter och fixar innan frisyren och jag blivit kompisar.  Fast oftast toppar jag mig ju bara. Men HUUUUUUUUUUR kunde jag få för mig att bara kapa av håret!? Skitars skitar! Sliter i mitt hår!

Jag vill ha tillbaka mitt långa hår! Buhuhuhuhu!

Nu väntar jag!

Jag vääääntar!

Vänta vänta.

Jag väntar på att det ska växa!

Sätt igång nu då, dumma frilla!

Tuuuuur jag har snygga pannlappar!

Istället för att titta i spegeln det närmsta halvåret får jag titta på mitt kök som jag är betydligt mera nöjd med.

Jag är mer nöjd med min inredningsförmåga än min frisörådra...

Shit shit shit.

Förlåt för mina ordkvädor men jag är så arg på mig själv. Kunde jag inte bara suttit och slötittat på teve eller nåt som vanligt folk????

Tur att det finns H&M och andra kedjor för oss fattiglappar. Då kan man uppdatera garderoben ibland utan att det kostar skjortan. Indiska och H&M får oftast vara leverantörer i den här familjen trots att det kanske är andra märken som hägrar mer, särskilt för barnen. Men man får lyxa till det nån enstaka gång då och då och lägga basen hos de billiga kedjorna. JAG är nöjd ändå. Jag köper inte så mycket kläder. Klär mig mest i mitt gamla garderobsinnehåll, ärver en massa efter mina barn som växer ur i rasande takt medan jag står still i växten och kan ärva. Perfekt. Hoodies och jeans från killarna går alltid över till mig. Men nu har jag uppdaterat med lite feminina inslag. Dessa två bland annat är nu på väg hem till mig.

Föll pladask för tyget i denna. Modellen är också fin och med en kofta över eller en blus eller en hoodie behöver man inte vänta till sommaren. 

Det här var också en najs vardagsblus. Sen beställde jag en grön kofta och lite annat. Mycket för pengarna blev det. Skoj! 

Men nu ser jag att klockan är väldigt mycket så det är nog dags att krypa till kojs.

Ja, det bidde en mössa. Det var på håret att den blev för smal, men ylle töjer sig så den passade efter en stunds töjande.

Hon gillade den! Hurra!

Här stormar som attan. Strömmen kommer och går. Spadar, stegar och andra ganska tunga saker dansar runt på isgatan på gården. 

Vårt hus blir väldans nedkylt så fort det blåser lite så nu när det stormar mycket blir det intressant att se vilka bottenrekord vi når. Det brukar hålla sig kring 14 grader. Risk för ännu lägre alltså. Vi eldar och försöker hålla vardagsrummet varmt men det blir nog till att klä sig varmt och ha yllesjalar och yllesockor redo för nyårsgästerna...

Bar ut några prylar till förrådet i garaget. (En ständig dispyt mellan maken och mig är huruvida förrådet ska kallas garaget eller förrådet. Jag kallar det garaget bara för att hålla gnistan uppe och han säger alltid "garaget är där bilarna står förrådet är det jag byggt bakom garaget". Som sagt, man måste hålla lågan levande...mouhahaha.)

I GARAGET hittade jag en rulle vaxduk som jag köpte på mig för säkerligen över ett år sen. Har haft en blå likadan och en annan rödprickig. Så denna fick stå på vänt och glömdes bort. Glad blev jag när jag snubbade över den. Som en liten försenad julklapp.Looking good!

Prickig vaxduk är standardutrustning hos oss börjar det kännas som.  Den blå blev pensionerad och använd till makens skrivbord och den andra röda har också gått vidare till ny syssla på dotterns skriv och lekbord. Så köksbordet har varit vaxdukslös ett tag. Men ser man på vilka GARAGEfynd man kan göra!

Se så fult golvet är. Det skulle verkligen bli lyckligt för en målning. De förra ägarna hade mattor på golven som skapade ljusa partier. Inte vackert. Fast det är sånt jag inte ser i vanliga fall. Det syntes på denna obarmhärtiga blixtbild.Gissa vad jag gjort i några timmar. Japp. Stickat dotterns mössa. Nu ska jag nästa ihop den och se om den blev bra. Håll tummarna. Annars blir jag arg och sparkar i närmaste vägg. Jag tål inte motgångar just nu. (Japp. Rätt gissat. Pms on its way...BEWARE!!!)

Tack för goda kameratips.

Bestämde mig för en Panasonic DMC T25 som fick bra i alla tester jag kunde hitta på nätet. Den rekommenderades hos många säljställen som bästa köp också. Den blir det.

Jippi.

Ska bli kul att få testa den!

Biligast trots alla reor i stan var att beställa via nätet.

Annars har söndagen gått i slapparens tecken. Gud så skönt det är att bara slappa ibland!

Har haft skönt besök av god vän med barn, men vi känner varann så bra att det är totalt avspänt och lugnt.

Nu ska jag njuta av engelsk mysserie (Kommisarie Lewis) ikväll.

Lugnt och skönt.

Dottern har övernattande kompis och äldste sonen har också kompis här men ändå är huset alldeles lojt och tyst.

Tända ljus, lite rött vin som är kvar sen alla julmiddagar och en man som skalar apelsiner på beställning. Kan det bli bättre?

Dagen innan julafton kom ett paket från Måleributiken. Snabb leverans och fantastiskt stora bitar. Jag hade väntat mig två decimeters bitar men fick meterlånga. En hängde vi vid dotterns säng för att hon bara ÄLSKADE den.

Hon har förresten flyttat sängen från trädet. Vid trädet står numera hennes skriv/lekbord.

Nu ska jag göra som NalleLisa. Lägga mig att slappa i soffan.