Googlade rosa+kakel och fick fram detta.

Min man har rätt.

Det är han som vill ha rosa kakel. Bilden är från ikeas kökskatalog.

Jag får köra min idé med schablonerna och glasskivan en annan gång. Kanske...

Än är inget bestämt. Vi funderar hit och dit.

Först ska vi alltså hitta rosa kakel i snygg nyans.

Jag kan måla sovrumsväggen med mina marockanska schabloner.

Ikeas nyheter för hösten är precis i min smak!!! Så synd att jag inte behöver någon fåtölj!!!

Och kolla mattan och bordet!

Allt kommer på Ikea i höst.

Jag letade rosa kakel överallt i vår stad i förra veckan och blev mer eller mindre betraktad som en konstig kund. Rosa, nej DET har vi inte. Inte sån rosa jag ville ha. Bara mjäkig rosa som mest var blekt hudfärgad, mer puderrosa...

De flesta sa "Nej men sånt är inte efterfrågat. Det är ingen som vill ha rosa badrum. Det är grått och svart som gäller." Jag skulle visserligen ha mitt kakel i köket, men se det kunde jag glömma.

Men så kom nyhetsbrev från IKEA och de visade detta:

Ha!!!

Jag var inte en konstig kund!

Jag var bara lite före min tid!

Nu kanske inte IKEA heller har rosa kakel, de har inte ens kakel, men de sätter ju en del trender, så det kommer nog på kakelbutikerna.

Fast så länge vill ju inte jag vänta.

Har knåpat ihop några kuddar av en sidenmorgonrock och andra tyger. De blev lite japaninspirerade, men mest inspiration har jag nog fått från de danska kuddarna som setts ett tag i alla inredningstidningar. Lite körsbärsblom och så lite glamour (sammet) blandat med vanligt allmoge (bomullen). De finns på Signerat.se.

En i soliga kulörer och så en svalare variant:

Fler finns på Signerat 

De finns också att se HÄR.

Jag blir alltid lycklig när jag hittar en ny blogg som inspirerar mig. Vill då väldigt gärna att fler ska få del av denna inpiration.

Tavelhus heter bloggen och hon som har den målar de mest underbara tavlor med hus. Jag har alltid älskar bilder av hus så mitt hjärta började förstås klappa extra fort. Och vilka hus sen!  Titta bara!

Love it!!!

Lucia ville ha recept på lökpajen.

Här kommer det från minnet. Följer aldrig recept slaviskt så det blir lite olika varje gång men bra ändå!

Först gör man pajdegen. Ta 100 gram smör eller margarin, blanda ihop med mjöl, lite vatten, en äggula och salt. Kolla i en bok mängden för jag kör i mjölet till konsistensen känns bra, typ 3 dl kan jag tro. Det går bra med fullkornsdinkelmjöl. Mindre bra med durumvetemjöl erfor jag en gång. Men i originalreceptet är det vanligt vetemjöl som gäller.

 Låt degen vila tio minuter i kylskåp.

Tryck sen ut den i en smord form. Förgrädda den i 10 minuter i 225 grader.

Nu till fyllningen.

Skiva en massa lökar. Jag brukar ta en fem sex riktigt stora. Fräs dem i olivolja en stund och slå sedan på en skvätt vatten, typ en, kanske två dl. Har du vitt vin hemma är det godare att byta ut vattnet mot vin.Låt löken puttra torr på låg värme.Salta och peppra. Lägg löken i pajdegen, smula en stooor bit grönmögelost över. Riv en stor bit smakkrik ost och  lägg över. Vispa ihop en äggstanning, två ägg, lite mjölk och lite salt, slå över alltihop och skjuts in i ugnen.  25-30 minuter senare doftar det himmelskt i köket. Låt pajen svalna en stund och servera sen till det grillade köttet eller quornbitarna med en tsatsiki eller annat god sås till. 

Den är mäktig och duger gott i sig själv också och jag brukar bara äta den med en sallad på gröna blad, grön paprika, lite fetaost och valnötter. Mums! 

Kökstankarna fortsätter.

Andra sidan, mittemot den vi redan gjort, vid spis och diskbänk, ska få nytt kakel var det tänkt.

Det som sitter är fult och smutsigt. Vi har slut "poolkakel" men vill fortsätta budgetrenovera. Det blir som en sport till slut, det går inte att låta bli!

K-rauta annonserade om mosaik för 149 kr/kvm vilket är ett bra pris eftersom vi bara behöver 2 kvm. For dit och kikade och det var helt okej. Snyggt rentav. Men det kändes tråkigt. Det var antingen helvitt eller två ljusblåa toner med vitt lite slumpmässigt blandat. Jättesnyggt alltså. När flera sa "jamen det matchar ju perfekt" då kände jag, nej, nu får det vara slutmatchat.

Vi kikade på alla möjliga andra kakel och klinker och mosaik. Var öppen för alla färger, helst varma nyanser. Hittade ett jag gillade, ett marockanskt som man beställde från Stockholm, men det var varken budget eller miljövänligt.

Efter att inte ha tänkt på saken på flera dagar kom lösningen till mig idag.

Jag vet precis hur jag ska göra!

Vi tar bort det gamla kaklet. Tapetserar väggen med en enfärgad tapet, eventuellt den rosa som jag har i matdelen (om jag har kvar) och sen målar jag schabloner på den tapeten. Jag vill ha ett marockanskt mönster.

Det här! (Bild lånad från Beckers)

Jag funderar på mönster i lila eller turkos...

Får se vad det blir.

Sen ovanpå detta ett glas.

Nu hänger idén på att glaset inte är svindyrt. Ska kolla detta under dagen.

Känns bra när magen sagt sitt. Magkänslan. Den här idén kändes direkt rätt. 

Balansen, den kemiska, verkar vara återställd. Jag kan känna glädje igen.

Fantastiskt! Så jag går som en tomte och myser i vårt nypimpade kök och tycker att det är fint igen.

Flamingosarna får mig att le igen och lusten att fortsätta sätta personlig prägel fortsätter.

Till exempel lite bollfrans. Herregud, hur kunde jag låta bli att hänga upp bollfrans! Klart hyllan ska ha bollfrans!

Stackarn, så naken den måste känt sig!

Solen sken hela helgen och värmde en frusen själ. Jag kände hur jag tinade. Kunde liksom inte låta bli att låta glädjen sippra fram. Solen är magi. Det märks särskilt när den varit borta ett tag. Min discokula kastade in solstrålarna i regnbågens alla nyanser. Långt in i rummet.

Jag har dessutom fått mysa med min bror hela helgen och det är också magi. Vi har ätit gott och pratat, pratat, pratat.

En av mina godaste pajer gjorde jag. Lökpaj med grönmögelost. Mums!

Jag tycker om blommor. Utomhus iallafall. Inomhus har jag en underlig tendens att glömma bort dem. Jag glömmer att vattna dem. Ändå har jag tre stycken som lyckas överleva, men det är nog tack vare deras förmåga att hänga med bladen innan de dör. De slokar och varnar, får jag inte vatten NU så dööör jag.

Hittills har jag lyckats hålla dem levande. 

Att jag lyckats hålla denna klätterväxt, murgröna tror jag den heter, levande är ett under. Den ska inte överleva hos mig, men gör det likväl. Underligt. 

Min mormor är död sen sexton år tillbaka. Men hon finns med mig nästan varje dag. Hon var en stark kvinna. Släktens sammankallande, släktens ledare. Hon födde fyra döttrar, varav min mamma är en.

Hon ville nog gärna ha en son, eftersom en son enligt traditionen kanske tagit över bondgården de hade. Nu fick de sälja den när de blev gamla och sjukliga eftersom ingen av deras döttrar ville ta över. 

Den gården ligger i närmsta by härifrån. Jag vet att hon log i sin himmel när jag köpte en gammal gård. Jag trampar i hennes fotspår.

Jag har också fyra barn. Tre söner, det skulle hon ha gillat. Hon var väldigt ledsen att jag aldrig fick några barn så länge hon levde. Det var jag också. Men det blev bara så, eftersom jag fick vänta många år innan barnen ville komma. Det var lång leveranstid kan man säga...

Hon var väldigt förtjust i pelargoner, astrar, krasse, ja alla blommor som hör sommaren till. Det har jag också blivit med åren. Jag tänker på henne varje gång jag pysslar med blommor.

Ser du mormor, nu fröjdas jag över pionerna, precis som du.

Hon handarbetade mycket. Stickade, virkade, broderade och sydde. Jag gör också det. Jag har mängder med dukar och broderade handdukar efter henne. Det är en trygghet att se hennes monogram på lakanen.

Jag bär även hennes namn och min dotter har också fått hennes namn och alla andra flickor i släkten. Hon var en väldigt stark kvinna, med stark personlighet. 

Hon var endast 150 cm lång, och hennes mamma och pappa var samiska. Det var en bakgrund hon ville glömma.

De hade det fattigt och eländigt och hon var tvungen att börja jobba som nioåring. Den bilden ser jag framför mig, min lilla mormor, nio år gammal, ståendes på en pall för att nå upp till diskbänken hos en familj där hon var tvungen att arbeta för att familjen skulle kunna klara sig. Hon var inackorderad där. 

Sitt sista år, när hon bodde på ålderdomshem, änka sedan tio år, då pratade hon outröttligt om sina unga år. Hon berättade om tiden hos den rika familjen där hon tjänade.  De åren hon ägnat hela livet åt att glömma, var de åren som hon allra tydligast mindes. Jag är glad att hon berättade och jag är glad att jag fanns där att lyssna.

Jag har inte många bilder på min mormor. Men jag har en otroligt stark minnesbild av henne. Hon vakar över mig. 

Det känns så.