Upp och ner som en pannkaka.

Som en jojo är jag.

Suck. Depp igen.

Vad tusingen är det  för fel på mina kemikalier?

Jag tycker synd om dem som mår så här ofta! Det måste vara förfärligt att leva med såna här känslor. Det ger lite panik också.

Och så kanske någon som hurtigt säger "ryck upp dig nu".

Jag är tacksam att jag inte upplevt detta ofta.

Vill fort fort göra något åt det!

Fast vad gör man?

Biter ihop och knatar på.

Väntar in glädjehormonerna?

Vad annat är det att göra...

Äh, varför skriver jag ett inlägg om detta?

För att få empati och förståelse? Kanske.

Men det är nog mest för att det känns som att det är ett sätt som hjälper mig.

När jag var tonåring skrev jag, som så många andra, tonvis med dagböcker. Nu skriver jag kilometervis med blogginlägg. Samma funktion fast nu blir det mer en social handling eftersom andra kan läsa.

Usch, hoppas det vänder snart, som det gjorde igår.

Kanske är det någon kemisk substans som påverkar känslorna som växer till sig under sömnen?

Som sen minskar under dagen.

Vem vet.