Så här är det alltid, när man inte har tid kommer alla idéer. Och saknar man karaktär som jag så faller man för lusten.
Nu blev lusten att skriva för stor.
Det är IT-mammans fel/förtjänst Hennes kommentar fick igång min filosofiska hjärnhalva.
Jesper Juul-som jag tjatar om- skriver så klokt om barnuppfostran och hans egentliga budskap är att det inte behövs någon fostran. Att det räcker med att respektera människan i barnet, den barnet är, och framför allt att lära barnet att visa respekt mot andra. Så blir det en finfin människa ändå!
Alla regler vi har, som vi inpräntar i barnen, för vem är de reglerna egentligen?
(Hans ord har bitit sig fast för mig!)
Det här med att barnen ska äta fint och sitta ordentligt vid matbordet. Varför vill du det? Fråga dig ärligt!
Gillar du inte kladd, och stök vid bordet. Ok, då är det för att DIN gräns går där. Då visar du barnet var din toleransgräns går och barnet lär sig detta.
Men om du lär barnet att man ska sitta still vid bordet och äta fint med kniv och gaffel för att "man ska" det (i samhället, på dagis, hos kompisar osv) så är det ju inte nåt du står för själv egentligen. (Och detta märker barnet.) Om barnet är en sån som älskar att ta i maten med fingrarna eller måste skutta iväg ibland för att det har så svårt att sitta still- ja- om det är okej för dig-låt barnet göra det!
Kanske äter barnet bättre totalt sett om det får ta med maten till tv:n på kvällen. VARFÖR är det inte bra att äta framför tv:n? Tycker du att det funkar dåligt eller är det för att det "ses" som dåligt.
Det finns hur mycket exempel om helst på såna här "måsten" och varför vill vi att barnen ska lära sig detta?
Om man är riktigt ärlig med sig själv så tror jag det är för att man ska slippa "skämmas" när man är med andra "bättre drillade barn". För visst är det pinsamt om barnet springer fran och tillbaka till bordet och tar en tugga då och då. Men tycker du det är pinsamt när någon ser på och förfasar sig- och inte lider när bara familjen är med?
Då ska du ta dig en funderare! Det är alltså viktigare vad andra tycker än vad du själv och din familj tycker?

Det finns så många oskrivna regler:
mössa av inne,
sitta still vid matbordet,
inte slicka på kniven (jo, enligt en del är det ohyfsat)
inte prata med mat i munnen
inte somna vid tv:n
inte äta tutte längre än till typ fem års ålder
inte sova i mammas och pappas säng längre än till skolåldern
inte ha långt hår när man är kille
inte slåss och vara stökig om du är flicka
inte gilla rosa kläder och kärlek när du är kille osv osv

VEM har skrivit reglerna???

Fundera på det du!
Hur många av de måsten vi lär barnen har vi själv funderat ut? Hur många står vi verkligen för?
Hur många är skapade av konventioner i samhället och familjen?
Våga tänka själv! Se barnen-hitta formen för just dig och dina barn.
Vad funkar i vår familj-vad funkar för oss? Hur ska jag bemöta just MITT barn för att det ska känna sig respekterat. Hur vill jag bli bemött för att känna mig respekterad?
Jag har tolkat Jesper Juul så här och jag har fått en sån otroligt tankeställare.
Jag har slutat med många saker.

Dottern t ex som är ett yrväder och alltid lämnat halva tallriken för att hon inte klarar att sitta vid bordet så länge, nu äter hon mer och skuttar ännu mer! Och vi slipper en massa tadödpåätglädjen tjat.
Tack JESPER JUUL! Min guru!

Vän av ordning säger säkert att det blir synd om barnen att de inte får några regler med sig. Jag säger bara "tänk igen"! Läs vad jag skrivit en gång till.
Varje familj måste ju få ha sin egen ordning utan osynliga betungande måsten!
Om barnen lär sig att respektera andra människor så kan de ju finna sig i de olika regler som finns hos olika människor. Och ute i samhället. Världen kryllar ju av olika regler. Man får ju ha sin egen grundvärdering och så finna sig dit man kommer.
Regler-överallt-vem kom på dem? Vad är det som säger att de är bra? Ifrågasätt! Lite anarki skadar aldrig!

NU måste jag slita mig!
Bild: Dottern som man oftast ser henne.

Jag har (hade-jag tror det gått över) lampdille. Jag älskar ovanliga lampor. Helst gamla. Jag har en hel del och ingen är den andra lik. Från loppis kommer jag ofta hem med nån knasig lampa. Det är billigt att lämna in och låta en elektriker dra ny el om lampan är gammal, eller undersöka att sladdarna är hela.
Tänk att kunna göra en sån här pärllampa! Den här kostade 30 kr och all el funkade. Alla sidor är olika. Vilket jobb!

Den här darlingen hittade jag på COOP igår. Någon som vet vad det är? Jag vet inte.
Jag fick för mig att det var en vattenälskande växt så jag ställde den på ett fat med stenar och lite vatten. Men den såg redan i morse lite ledsen ut så det stämde nog inte. Den har liksom ludna blad. (Brukar inte ludna blad sky vatten?)
Hittar den inte i min kukväxtbok- nej, men vad skrev jag nu!
Jag menar förstås KRUKväxtbok. (Förlåt min simpla humor-men umgås man med vår tioåring som är synnerligen fixerad vid temat "sex-fniss-fniss"- då blir man lite skadad...) Hans favorit är att fråga syrran hur gammal hon är och när hon svara sex håller han på att kissa på sig av skratt-suck! ni hör nivån!
Äldste sonen är och pimplar. Han informerade mig vänligt om att maggotsen var röda och gröna. (Vill inte veta vill inte veta vill inte veta!!!) Nu har han ringt två gånger och säger att det är så kallt! Han fryser om tårna och händerna. Jag har sagt att de ska promenera omkring. Och pimpla varm choklad! Jag skickade med en fet dunjacka men den stoppade han i ryggan och tog på den "snygga" jackan som är hur tunn som helst.
Jag undrar om han tar på dunjackan fast han fryser?
Suck, dessa små sötnosar, har jag verkligen varit sån?
Joohoodåå och värre därtill!
Hellre fryste jag öronen av mig än tog på mössa när jag gick högstadiet. Det är därför jag gillar mössmodet nu för tiden! Våra barn behöver iallfall inte frysa om öronen.

...och inga andra önskningar och behov-då skulle jag köpa en sån där fruktskål med galler.
Men då måste jag ju först åka tåg till Stockholm, ta färjan till Gotland och hyra en bil och köra ner till Fide.

Jag skulle ha köpt en när jag var där! Men då blev jag snål och lät bli. Hade jag istället hoppat över allt annat småshopande med onödiga numera bortglömda saker då hade jag ju haft råd.
Men är det inte så med shopping. Vi blir inte särskilt lyckligare för det vi köper. Mer för det vi längtar efter att köpa. Då har man längtan kvar och den inbillade magin i önskeobjektet.