Inredning ska vara praktisk, rolig och spontan. Den ska fylla de boendes behov och drömmar. Därför borde ju varje hem se helt olika ut. Varför ser då de flesta hem likadana ut? Går man in på hemnet.se och kikar på hem (som inte är stajlade) så är konceptet nästan alltid detsamma. Inga utsvävningar. Inga avvikelser. Det är som att det finns en ängslighet att avvika. En "så kan man väl inte göra" känsla verkar prägla många hem. Hur kommer det sig att en del (många) inte vågar blomma ut och vara sig själva ens i sitt eget hem????
Jag kan bli förvånad över det. Och ändå inte. De här känslorna att vilja höra till och inte avvika för mycket är starka känslor. De styr väldigt mycket i vårt samhälle. Alla ska göra samma sak, se ut på samma sätt och tycka om samma saker.
Typ.
Är inte det hemskt?
Gudskelov finns det naturligtvis undantag! Men istället för att misstänksamt dissa dem som vågar avvika borde vi istället höja dem till skyarna.
Vi hade en man här i stan var väldigt färgstark och älskade att klä sig i färgsprakande kläder. Han hade blommiga kostymer och då menar jag STORBLOMMIG kostym. Han hade lila och gult och grönt och orange och rött på sina kläder. Han var en extrem färgklick. Vilket mod!!! Han var en hjälte som vågade bryta från alla normer och visa vem han var.
Han gjorde mig glad bara genom att visa sig på stan.
Nu lever han inte längre, men han är en sån som man inte glömmer. Han gjorde ett avtryck i den gråa massan.
Tänk att det ska vara så svårt att våga ha en egen stil. Många som ser ut att ha en egen stil har ändå en slags grupptillhörighet. De som verkligen har en HELT egen stil är mycket få. De är unika.
Men hemma hos oss själva skulle vi väl kunna våga lite mer. Det är ju vårt alldeles eget hem. Där borde vi ju kunna ta egna beslut och inte följa alla normer om soffa och tv i vardagsrummet, säng i sovrummet och skrivbord i arbetsrummet. Hallå! Jag vill bada framför brasan, sova i hallen och hänga tavlorna i taket. Jag vill ha en rutsckana istället för trapp och jag vill kunna klättra ut genom fönstret på en repstege bara för att få omväxling. Jag vill ha julgran på midsommar och påskpynt på jul och midsommarstång på min födelsedag. Men jag är låst av konventioner.
Jag ska försöka tänka ännu mer fritt än förut. Tvätta bort alla tankar på "så kan man ju inte göra". Bara för att frigöra mig. Hänger du med?
Kanske vill just du tryggt omslutas av en hamburgare! Du kan!!!
Observera! Jag dissar inte de som inte vågar! Jag påstår inte heller att jag vågar! Jag är precis lika rädd som de flesta för att tänja på gränserna. Fast jag har blivit mycket modigare än förr. Särskilt här hemma. För att jag upptäckt att jag mår bra av det. Jag vill gärna lära barnen också att det är bra att tänka själv. Att inte hela tiden göra det gruppen vill. Att lyssna på sin egen röst. Detta är SVÅRT! Ohyggligt svårt. Särskilt för barnen idag. Internet har inte gjort saken bättre alla gånger heller. En trend sprider sig ännu fortare än förr. Och en trend är väl egentligen bara en form av masshysteri...eller?
ulrika
16 januari 2009 10:07
Precis! Instämmer till fullo!!!!!
Vi behöver färg! Vi behöver omsluta oss med kärlek! Ärvda saker som betyder något. Det är sååå viktigt. Jag älskar mitt hem, för att jag just känner att det är ett avtryck av min familjs personligheter. Jag längtar hem varje dag. Och det är inte för att jag har de senaste design prylarna. Nä, det är mer för atmosfären i mitt hem. Gammalt blandat med lite nytt. Farmors virkade överkast tillsammans med mammas stoppade kuddar. Varför ska det vara så svårt att vara sig själv??
ulrika
16 januari 2009 10:10
Glömde bort att säga.... Att du är en fantastisk inspiratör! För att du liksom bara gör istället för att fundera så mycket innan! Jag äääälskar det!
Ulle
16 januari 2009 10:26
Ja, mycket i samhället i stort styrs av ängslighet tror jag. Trist...
Men sedan måste jag poängtera att alla har egna val. Man kanske inte trivs i färgrika hem. Det kanske rent av kan vara modigt att ha ett hem som alla andra för att det är så man vill ha det... Själv älskar jag färg. Ser ofta hem som jag aldrig skulle trivas i. Men det är ju deras val och de som ska bo där tänker jag. Likaväl som mitt hem får vara som jag vill ha det... Ibland får jag känslan att man inte ska köpa designprylar för då har man fallit för ett grupptryck och anses som svag. För mig ska mitt hem vara min borg och här vill jag må gott och göra mina egna val liksom... Hänger du med, jag svamlar allt bra nu... *tss*
Summa summarium, jag försöker att inte dissa de hemmen som jag inte kan tänka mig själv och vill gärna att andra respekterar min inredningsstil... Hoppas det inte låter som en uppläxning...bara en tanke som slår mig då jag bloggat runt bland inredningsbloggar och på hemnet...
Kramen!!!
Persil,ja
16 januari 2009 10:43
Ulrika: Helt rätt! Tack för uppmuntran också!
Ulle: Jag säger verkligen inte att alla ska ha färgstarka hem! Jag säger att alla ska våga ha sitt hem precis som DE vill. OCh visst, det finns säkert en hel drös människor som VILL ha samma som mamma och svärmor och syrran och grannen osv för att det är en trygghet och deras ideal och då ska de så klart ha det! Men den klicken som egentligen vill något annat men kör med standardkonceptet för att de inte vågar avvika riktigt för att de är rädda för vad andra ska tycka, DE borde våga prova. Jag hör själv dit. Oj, så mycket som bromsar mig. Mest jag själv och mina tankar "vad ska de tycka" och med de menar jag då de som jag vill passa in hos. Det är ett dilemma och jag tror att alla skulle må bättre av att våga uttrycka sig själv mer. Men HUR det ska se ut finns ju ingen mall för, eftersom det är helt personligt och unikt för varje människa. Det finns vita människor, se bara på bloggvärlden, det finns färgstarka, det finns diskreta det finns alla sorter. Jag säger inte på något sätt att det är vi som är färgstarka som är normen. Men det menade du inte heller tror jag. Nu låter det som att jag läxar upp dig kanske, men det gör jag INTE. Jag bara försöker förklara mig ytterligare så att ingen uppfattar mitt inlägg som mästrande för det var verkligne inte meningen. Jag ville sporra alla att våga välja själva och då SJÄLVA: gillar de vitt så ta vitt! OSv.....Du fattar!
Ulle
16 januari 2009 10:56
Yes girl! Precis så menar jag oxå.:D Kramis!
Andie
16 januari 2009 11:40
Jag skulle jättegärna vilja sväva ut och ha mångfärgade skåpluckor i köket. Tapetserade garderobsdörrar osv. Men jag bor i hyresrätt och vågar knappt göra hål i väggen - "för om vi flyttar, när vi flyttar...man får ju bara ha nio hål per rum". *suck* Jag tror att det är detta faktum som hejdar mig från att leva ut mina inredningsdrömmar faktiskt. Tanken att allt måste återställas till det vita och slätstrukna när/om man flyttar.Och istället då för att leva ut sina drömmar så håller man till standarden lixom för det är enklast.
http://www.upinmytree.wordpress.com
Ming Ching
16 januari 2009 11:56
Håller helt med - jag är lite bådeoch; ibland törs jag inte, men för det mesta gör jag som jag vill; klär mig som jag vill (trots att min mamma hävdar att jag ALDRIG kommer att träffa en man o att jag skrämmer bort dem - men vem vill ha en fegis? frågade jag då... haha), målar väggarna som jag vill (jag har målade stenar i köket o ett slott i sängkammaren) o flyttar om så många gånger jag vill - TROTS att omgivningen mest suckar o undrar om jag aldrig ska bli KLAR!
Vaddå klar? Jag är väl ingen sockerkaka heller!
O det finns ju så HIMLA mycket roliga lösningar, färger, möbler, tyger, mönster, garn... att jag ALDRIG kommer att bli klar - HURRA!
Jag tror många är rädda för förändring, att det känns tryggare att ha det som man alltid haft det. Själv ÄLSKAR jag förändringar; det är JÄTTEBRA för hjärnan att tänka om o tänka nytt (hm, var satte jag nu tandkrämen...) o jag blir helt SALIG av en enda liten grej som jag ändrar - senast bytte jag snöre till min garnvinda så den passade till hallen, där den står. Kombinerad pall/garnvinda - hur praktiskt som helst!
Jag tror att det är så, att det finns kreativa människor som bara MÅSTE skapa o skapa om. De andra (stackarna) har inga sådana behov o är nöjda med att ha sin beigerandiga tapet från -67.
O var ock en blir ju salig i sin kalsong!
Kram på dig!
Persil,ja
16 januari 2009 12:04
Andie: Jo, det förstår jag ju. Men låt det inte hindra dig. Vill du ha en cerise vägg, köp ett enfärgat tyg och häng upp, det räcker nog med tre hål, ;D och du kan ju måla möblerna i vilka färger du vill och klä govlen med mattor osv osv osv. Låt inte hyresrätten hindra dig från att blomma!!!!!
MingChing: Hurra vilken rolig kommentar! Precis dit jag ville kommar. Skönt att höra att det finns såna som du. Och du kommer absolut att träffa en man och då den rätte som inte låter sig skrämmas av ett annorlunda yttre! Han ser ju vad han får, inte någon falsk varudeklartion! ;D
Jag möblerar om så ofta att jag ibland utbrister spontant och scizofrent "MEN VEM är det som flyttar alla grejor hela tiden så att man inte hittar NÅGONTING: Hahahaha! Det håller en alert att tvingas söka upp sin favoritfåtölj liksom!
LillaMy
16 januari 2009 12:32
Sune antar jag att du pratar om och han var (jag visste inte att han var död) en otrolig färgklick och jag beundrade också hans mod.Helt klart blir jag (vi) påverkade av allt runtomkring oss.Jag blir så arg på mig själv när jag backar och inte törs använda ett visst klädesplagg te.x.I mina tankar är jag modig men i att märkas färgmässigt eller sticka ut...då kryper tvivlet in.Nä,mer mod och glädje till folket och fler original.De är roligare än alla kopior..men inte tusan är det lätt.......puh.Jag blir trött bara av att tänka på det..ha de´!
http://myslivochhem.blogspot.com
frida
16 januari 2009 13:51
Väl talat! Det är förbluffande att människor blir så provocerade av det avvikande (det gäller även mig, förstås, även om jag gärna vill tro att jag är tolerant och allmänt förträfflig...) Kanske är inredningskonformiteten och -ängsligheten ett resultat av att ens hem har blivit en lika stark social markör som ens kläder och utseende? Jag skulle i alla fall gärna köpa och läsa en inredningstidning som hade reportage om olika slags personliga, inte-hyper-stajlade, och udda hem. Det är ju det annorlunda och lite galna som är inspirerande, även om man inte gillar allt! Men det är kanske inte kommersiellt gångbart? Ängsligheten får folk att köpa mer, tror jag...
AnnaMannaSanna
16 januari 2009 14:07
Jag håller med! Folk var väldigt tveksamma till vår ide, när vi skulle dela av ett rum till två och vi byggde en vägg med ett stort (160cm) cirkelformat fönster i (för ljusinsläppets skull). Det blev jättesnyggt och jag är glad att vi vågade trots att folk var så skeptiska.
http://www.efven.com/choklad-ar-sa-nyttig-for-hals
Lisa
16 januari 2009 18:42
Du är väldigt duktig på skriva, skulle gärna vilja se en liten persilja bok om fixa möbler och tankar ;)
Håller med om att folk är rädda att sticka ut, men andra bryr sig ju inte. De tar det mamma prackar på dem vid flytten, det ända som är viktig är datorn (typ min bror).
Men sen finns det folk som är så otroligt rädda vad andra ska säga om ens inredning och det är tråkigt. Ofta blir ju folk bara glada av se nåt annat och de som inte gillar det säger de ju ingenting oftast.
Annat är det om man klär sig konstigt eller har mycket piercingar, då tycker folk det är helt okej att komma fram och säga något elakt. Min bästa vän brukade ha mycket piercingar (nu har hon inga) och en tant med päls på sig kom fram och sa
- Va mycket skrot du har i ansiktet.
Då kontrade min kompis
- ja jag ser ju inte ut som boris jeltzin i allafall. Tanten såg snopen ut och gick..
http://pinkfriday.blogg.se
Persil,ja
16 januari 2009 18:57
LillaMy: Vet inte om han hette Sune? Han spelade trummor på Plannjas hemmamatcher och brukade skriva insändare som Beng Af Gammelstad...
Det där tvivlet känner jag igen. Att man inte vågar stå för sin smak liksom. Säger en eller flera att det är fult får man snart samma syn på´t. Fast det beror väldigt mycket på VEM som säger det. Är det nån man bryr sig om och kanske beundrar då tar det rejält medan om det är någom med enligt en själv uppenbart dålig smak, då känns det ju nästan som beröm!
Frida: Ska vi starta den tidningen??? :D
AnnaMAnna Sanna: åååså kul det lät. Folk är ALLTID skeptiska till allt jag gör. Har slutat lyssna för länge sen! Snälla! Du kan väl mejla mig en bild på det! Blev ju grymt nyfiken! persiljekvist@gmail.com
Duracellmamman: Detsamma till dig!
Martina: Kikar kanske, men min dotter använder inte klännign längre...
Lisa:Ååå vad kul att hon kom på ett bra svar på en gång!!!! Sånt där kommer jag alltid på en dag efteråt eller nåt. Hurra! Tanten fick nog så hon teg!!! Jo, visst finns det de som inte bryr sig. Ibland skulle jag vilja vara sån, för vad mycket TID jag skulle få då. Men å andra sidan skulle jag försmäkta där i torftigheten!!!
kardemomme
16 januari 2009 20:56
Hahaha!! Den hamburgersengen var fantastisk hihi!!! DET kaller jeg kreativitet!
Jeg har alltid følt meg trukket mot mennesker som tør å skille seg ut fra den store massen jeg..I ungdomsårene fant jeg raskt fram til venninner som turde å kle seg personlig og ga blaffen i den mer uniformerte delen av jentene i klassen..
Du tør å skille deg ut og det var jo derfor jeg fort fant fram til deg her i blogglandia!! Jeg kommer innom og ser på de andre innleggene dine senere for nå begynner fredagsunderholdningen og rødvinen atår klar på bordet..Men jeg stikker innom deg igjen senere gøyale du!!!
Kos deg med pengepremien din!! Det var riktig vinner i den konkurransen! Klem fra Kardemomme :)
http://husetvedbekken
Kerstin
16 januari 2009 21:11
Jag skulle absolut behöva ängsla mig mindre över vad folk tycker och tänker om mig, det är för mig nästan ett handikapp! När det kommer till inredning handlar det nog mycket om, tror jag, att man inte kommit på vad man gillar och inte "tänkt" på att man faktiskt FÅR göra som man vill! Det tror jag!!
Ha en mysig helg, kramar!!
http://ljuvligaliv.blogspot.com
