Har ni tänkt på vad svårt det är att blogga egentligen. Att man borde väga varje ord på våg och se om det håller för all form av läsning. Om grannen läser, eller släkten, familjen, gamla vänner, föräldrar till barnens kompisar, personal på skolan, affärskontakter, affärskonkurrenter.
Hu! Jag tänker aldrig så, men det är ju ett faktum att vem som helst kan ramla in på min blogg och läsa. Jag har ingen aning om allt jag skriver tål att granskas. Antagligen inte.
Men det är ju inte heller någon katastrof om någon läser.
Jag klarar inte av att vara anonym. Inte heller att vara diskret. Det vet ni som följt mig sen början.
Om jag bara ska skriva om inredning och trädgård förtvinar jag.
Jag måste skriva om annat också.
Men jag vill inte att någon i familjen ska råka illa ut.
Det är faktiskt svårt.
Ett dilemma.
Antagligen blir det inget problem av något jag skriver, men känslan av att jag egentligen ska vara på min vakt förtar lite av det hela. Det blir tråkigare.
Någon fler bloggare som känner detta?
En del lyckas hålla anonymiteten så himla bra månad efter månad. En del struntar fullständigt i det och använder sina namn och familjemedlemmarnas namn.
Jag vet inte vart jag vill vara.
Egentligen tror jag inte att det spelar någon roll om min identitet är röjd, men samtidigt gör det ju att jag inte kan skriva om allt. Det begränsar.
Det blir mycket fasad trots att jag hatar fasad. Men fasad blir det för att skydda de övriga i familjen.
Så min blogg känns inte så äkta längre.
Men så är det ju i livet i övrigt.
Det är bara med ett fåtal människor man är riktigt äkta. Familj och nära vänner.
Det är väl bara att acceptera att det är så.
Men jag hatar fasader. Tycker att de bara ställer till det. Skapar stress hos oss. Dels är det jobbigt att hålla fasaden, dels är det jobbigt för andra att se andras fasader och tro att allt är sockerkaksidyll. Det är falskt också.
Jag tror att jag inte har en alltför polerad fasad. Jag vill tro det.
Samtidigt; en gift mamma med fyra barn och en hund. Kan det bli gulligulligare? Fattar ni? Betraktaren bygger ju fasaden lite själv. De ser oss och tänker in hur vi har det.
Att det är supermegakaos innanför dörren och att det skriks "håll käft" till höger och vänster, det ingår liksom inte i puttinuttbilden. Fast det borde.
Äh, jag vet inte vart jag vill komma.
Vart vill jag komma?
Nånting med att jag inte vill att min blogg ska vara en del av min fasad. Jag vill att den ska vara ärlig och sann. Men att jag inte kan vara det med tanke på att VEM som helst kan läsa. Det gör att jag kan såra någon, utlämna någon, ge någon verktyg att skada oss osv. Det är ett ansvar att skriva blogg. Om man inte klarar av att hålla sig totalt anonym.
IT-mamman
2 september 2007 09:19
Hmmmm. Svårt. Fast jag vet inte om jag riktigt håller med. Jag tycker inte att bloggen behöver spegla livet helt fullt så som det är. När man träffar vissa släktingar eller vissa vänner - inte är man totalärlig och berättar precis allt då. Man väljer alltid vad man berättar för olika. Jag vill inte att alla vänner ska veta allt som maken vet. Varför ska de det? För mig är det ingen fasad, bara att de inte har behov av att veta allt.
Jag ser bloggen som ett sätt att uttrycka mig. En författare (inte min ambition) väljer vad den tar med i en bok, en konstnär väljer hur den vill avbilda världen. Han/ hon kan strunta i att ta med en träd i landskapet som han eller hon målar av.
Hoppas du förstår vad jag menar. Och alla har olika behov. Om du känner att du vill vara absolut ärlig så var det. Fast att det kan vara svårt. Kram på dig!
http://itmamman.wordpress.com
Persilja
2 september 2007 10:47
IT:mamma: Jag menar nog inte att jag vill vara helt ärlig. Jag vet nog inte vad jag menar egentligen. Jag känner mig bara lite låst på nåt sätt. För bloggen var mitt andnigshål från början där jag kunde lufta mina åsikter men eftersom har den ändrat funktion för mig. Fast den fyller ett annat behov nu. Det har blivit ett behov att skriva. Att göra ett dagligt avtryck. Och det känns bra. Så bloggen fyller visst ett behov hos mig. Jag har inte något behov av att lufta allt egentligen. Håller med. Det riktigt genuina finns ju inom familjen, inom parrelationen, inom mig själv. Så jag vet inte riktigt vad jag menade.
Kanske det att det är svårt att hitta den rätta balansen. Att inte skriva för mycket. Skrev för mycket om skolproblemet när jag nästan identifierade tre föräldrar. Tog bort den kommentaren sen. Sånt. Det är en avvägning hela tiden. Många att tänka på.
Jag har alltid haft svårt att hålla truten. Lär mig eftersom. Kram!
Esters mamma
2 september 2007 12:18
Det är svårt att vara ärlig och skriva allt.
Jag tror att man måste vara medveten om att man har så många mer läsare än man någonsin skulle tro. Såna som bara tittar och aldrig skulle säga något alls. Såna som man har närmare sig än man någonsin kunnat tro. Vänner och fiender.
Jag tror att du använder din blogg som din *privata sfär* och det är det ju inte när du är ute på nätet. (Kom ihåg Vi Föräldrar) Allt är offentligt så länge du inte lösenordskyddar och det vill vi ju inte :-) Jag och många med mig vill ju fortsätta följa ditt liv och dina tankar...
http://estersmamma.blogg.se
Persilja
2 september 2007 13:04
Esters mamma: Precis! Det var ju du som gjorde mig uppmärksam på problemet, du har gjort det förr också. Kan inte du bli min personlige granskare! Som larmar när jag går över gränsen? Deal? Nä, du behöver inte. Jag tror att jag blir bättre och bättre. Men det är lätt att tro att det är det 20-30-tal kommenterare som läser medan det i själva verket döljer sig väldigt många bakom de dryga 200 som kikar in varje dag. Vem är de 170 som inte kommenterar? Och om jag har dryga 200 besök om dagen så betyder det ju inte att det är SAMMA varje dag. Det kan ju vara totalt många hundra olika personer. Säkerligen någon som "vet vem jag är". Det är lite läskigt. Fast samtidigt spelets regler. Men det är bra att tänka på då och då. Och bra att glömma då och då...
Esters mamma
2 september 2007 16:35
Felet med mig är väl att jag inte kan hålla käft :-) Jag ska fortsätta att hålla ordning på dig! Fortsätt och skriv som du brukar för det är det som är du och utan dig så blir det ingen Persilja.
http://estersmamma.blogg.se
Ozzy
2 september 2007 17:16
Jag skulle vilja fläka ut allt mitt inre i bloggen. I början gjorde jag nog det, men i samma takt som min läsekrets ökade krympte utfläkandet. Speciellt när jag började märka att folk som känner mig irl läste den. Nu känner jag mig faktiskt lite... låst. Jag vill skriva om allt och alla, men det kan jag inte. Har många gånger funderat på att starta en till, hemlig blogg. Men... orka!
http://clownozzy.blogspot.com
IT-mamman
2 september 2007 18:22
Håller med Esters mamma, jag vill också fortsätta följa ditt liv. Men jag har precis som du raderat sånt som jag tror kan göra andra människor sura. Så man kan inte skriva vad man vill, jo bara så länge det gäller en själv. När man skriver om andra måste man tänka lite extra på hur de känner det om de skulle råka läsa. Men visst undrar man vilka som läser. Det läskigaste tycker jag är om det är återkommande läsare som följer ens liv och inte säger pip. Skulle nån läsa nån enstaka gång, gör det inte så mycket, men de andra vill man gärna veta om.
http://itmamman.wordpress.com
ingela
2 september 2007 19:21
Jag tror inte att jag skulle vilja läsa en tokärlig och icke själv-censurerande blogg. Det skulle kännas som att veta mer än man önskar. Hamnar jag nån gång på en sån där totalt självutlämnande blogg blir jag generad och klickar snabbt ner den även om jag inte har en aning om vem bloggaren är.
http://www.kuoksik.blogspot.com
Korpmor
2 september 2007 19:36
Tja!
Du har rätt det är inte helt lätt att skriva blogg. Jag undrar ibland varför jag skriver och för vem egentligen? Jag började av nyfikenhet att pröva nåt jag hört talas om. Att visa sin identitet är ok så länge det känns bra för en själv och sina närmaste. Vad vet vi vad som är sant eller inte egentligen...vi skapar våra egna bilder. Men det är ju uppenbart att vi är många som gillar att läsa det du skriver. Du är jätte duktig tro på dig själv och fortsätt på den väg där det känns rätt, "Carpe Diem"! / Korpmor
http://peace.bloggagratis.se
Persilja
2 september 2007 20:21
Korpmor: Tack korpis! Helt rätt.
Ingela: Kanske är det så. Har nog aldrig stött på nån sån tror jag.
IT:mamma: Håller med!
Ozzy: Näe orka! Jag skaffade en ny men använder dan aldrig.
Esters mamma: Counting on you!
maloppa
3 september 2007 09:06
Jag funderade mycket innan jag började blogga hur mycket jag ville lämna ut av mig själv och familjen och det har fungerat ganska bra - för mig. Problemet blev när lokaltidningen gjorde reportage om mig med bild och namn då kände jag mig inte lika "trygg" på bloggen längre. Jag har medvetet valt att inte skriva om relationsproblem eftersom jag omöjligt kan hålla koll på vem som läser och jag bor i en liten by i en mindre ort. Min vardag och mig som person skadar ju ingen mer än mig att lämna ut och jag tycker definitivt inte att du lämnar ut för mycket. Jag jobbar dagligen med sekretess och kanske tänker undermedvetet på att inte lämna ut några uppgifter som kan skada någon annan. Jag älskar din kreativa blandning av vardag, familj och dina tankar, det gör mig nyfiken för jag skulle vilja veta mer om dig, lära känna dig men ändra för guds skull inte din stil...
http://maloppas.tradgardsblogg.se
Persilja
3 september 2007 09:28
Maloppa: Vad bra att höra att jag inte överskrider några gränser. Det är så svårt att se själv. Tack för snälla ord! Jag tror att jag blir mer och mer försiktig eftersom. Man lär sig liksom. Men ibland om man googlar efter något och hittar sig själv blir jag förskräckt. För när man bloggat ett tag finns det ju en hel del material på nätet som jag ligger bakom. Även kommentarerna hos andra ligger ju kvar!!! Sånt är bra att tänka på ibland...kanske ska man kommentera men inte länka till sig själv. Hos de som redan vet vem man är utan länkning.
kicki
3 september 2007 18:36
Soliga hälsningar till dej fran mej i spanien...jag har det underbart, solen skiner, 30 grader och sangria i överflöd..vad mer kan man begära...
Ha det sa gott,,,,kramis fran kicki
http://kickilettenstrom.blogg.se
Lena
3 september 2007 19:11
Kloka tankar och så viktigt att belysa.
Tror det kan vara ett värde i att försöka vara personlig men inte privat. Hur det än är så finns det möjligheter att göra andra illa, skriva ner dem och sätta igång så mycket odelikat som gör at individer helt plötsligt mår dåligt. Det finns nivåer på det som skrivs men jag tänker att man måste själv lägga den nivån, vad vill jag med min blogg, vem vänder jag mig till och vad vill jag säga...
att vara så ärlig mot sig själv och våga stå för den man är och vad det är som gör att kraften och drivet att skriva fortsätter. Det handlar om dig och vad du har behov utav. Det är viktigt.
Att det sedan skrivs en mängd om släkt, vänner och ovänner får man då ta sitt ansvar inför tänker jag, om man nedskriver någon man inte ens känner till exempel. Det kan bli repressalier i stora mått och jag tror det kommer bli än mer av detta framöver. Precis som med montage av alla bilder som inte är copy
http://www.lenjangel.webblogg.se
Maria-Jag blommar
3 september 2007 21:12
Mycket viktigt och svårt! JAg skriver inte så mycket om familj pga av detta...
Vet inte riktigt hur man ska förhålla sig till den här Internetvärlden, men snart så finns väl allt här i cyberspace?!
Min blogg blir förmodligen personlig (pga personligt hem) men inte privat (det försöker jag hålla för mig själv... Samtidigt vem skulle ha intresse av att bry sig om och missbruka det man skriver om på bloggen...men det är klart världen är full av knäppisar...
http://jagblommar.blogspot.com
Persilja
3 september 2007 21:22
Lena: Det är en ny värld och man vet inte riktigt allt och hela vidden av den! Det är lite läskigt!
Maria-jag blommar: Jag hoppas att jag inte blir för privat, fast jag har svårt för att inte bli det. Man är hur man är. Jag släpper ofta in folk i verkliga livet lite för långt. För en del är inte vana vid det och blir obekväma. Andra passar det. Det är väl samma i bloggvärlden...
Anette
4 september 2007 17:32
Jag har råkat skriva om min syster en dag när hon gjort både mig och mamma ledsen. Det jag skrev, skrev jag för att förklara varför jag var på dåligt humör. Nu har jag ingen syster längre. Och hennes yngsta dotter är också borta från min släkt. Den grenen är avsågad från vårt släktträd. Trist för dom är att hela övriga släkten står på min sida. Men jag förstår vad du menar med ditt inlägg. Jag vågar inte skriva något mer. Det blir mamma som råkar illa ut då för det är enda sättet att komma åt mig. Jag funderar på att skapa en ny, hemlig blogg där jag kan skriva fritt.
Anette
http://anette..bloggagratis.se
